Ledare

Stärkt av ett fiasko

av Sofia Wadensjö Karén

 

Det var klubbmästerskap på ridklubben. Alla som ville fick vara med, troligen satte de ansvariga tilltro till självkritiken som saneringsprincip.

Jag anmälde mig, tyckte att det var en rolig grej – en utmaning och en upplevelse utöver det vanliga.

Veckorna gick. Själva tävlingsdagen närmade sig och jag blev bara mer och mer nervös.

”Jaha. Är det du ska som rida Cheyenne?! Vad kul! Det var länge sedan hon gick ett dressyrprogram. Ingen brukar vilja ha henne”, fick jag höra från tävlingsledningen kvällen före tävlingen.

Inte blev jag lugnare, precis.

 

Heja dig som ändå vågade ställa upp!

 

Jag ska inte trötta er med detaljer. Men vi kan väl konstatera att min hästkompis blir väldigt rädd över att det står ett domarbord på ridbanan, att hon helt enkelt bestämmer sig för att inte komma i närheten av det.

Ja, jag kommer sist. Väldigt mycket sist, till och med. Det måste nog ändå sägas när jag hamnar väldigt långt efter den som kom näst sist.

Men.

I stallet efteråt möts jag av kramar och hejarop. Av mina fantastiska ridskolekompisar, men också av människor som jag aldrig har träffat förut. Och av tävlingsledningen.

Ingen tittar snett, ingen tisslar bakom min rygg, i stället får jag höra att ”Nästa gång kan det bara gå bättre!”, ”Heja dig som ändå vågade ställa upp!”.

Jag känner mig misslyckad – på ett plan. Men som vinnare på ett annat.

För det är såklart högsta vinsten att få ingå i en kultur där omgivningen tar fram det allra mest generösa och tillåtande inom sig. Det är i sanning något helt unikt att lyckas med i vilken företags-, grupp-, föreningskultur som helst, men i synnerhet i ett stall. Hästmiljön är ju ofta en extremt hierarkisk och ganska icke-förlåtande plats.

 

När jag borstade av Cheyenne efter vår misslyckade dressyruppvisning funderade jag över detta, vad en tillåtande kultur kan få oss människor att våga göra. I sammanhang där fördömandet inte får ta plats flödar i stället kreativiteten – och modet.

Precis så har jag alltid tänkt kring arbetsplatser också, och det blir bara viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blir. Där jag jobbar vill jag att det är högt i tak, en självklar prestigelöshet, nära till det förlösande skrattet.

Likadant i de nära vänskapsrelationerna. Rakt och öppet, men också varmt, vänligt, generöst och tillåtande.

All skillnad i världen gör det. All.

På det kan man också fundera när man ger den trilskande hästen en extra bit morot, viskar att ”Det här gör vi bättre nästa gång” och går ut ur stallet – både ödmjuk och stärkt.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerad i Tidningen Vi, januari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar