Anders Kompass
Porträtt

Största möjliga tystnad

av Christian Daun

Uthängd. Avstängd. Tystad. Men till sist: Friad. Hyllad. Lättad.
Det har varit ett turbulent år för Anders Kompass och först nu kan han berätta hela sin historia.
Vi åkte till Genève och tillbringade två dagar med världens mest kände ”FN-svensk”.

Kontoret hade alltid haft en rogivande inverkan på Anders Kompass. Från sitt skrivbord på sjätte våningen kunde han se ut över de snötäckta bergskammar som ringar in Genève. Utsikten i kombination med det stilla porlande som hördes i rummet om förmiddagarna gjorde honom väl till mods. Flera besökare hade frågat om det trivsamma ljudet kom från någon dold mindfulness-anordning, men, nej, det var bara elementen som lät så.

Chefen för fältarbetet vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter kände sig i vanlig ordning harmonisk denna julidag 2014 när han tog sig an ett sexsidigt kompendium. Läsningen fick välbefinnandet att skingras. 16 FN-soldater – elva från Frankrike, tre från Tchad och två från Ekvatorialguinea – hade förgripit sig på pojkar i Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui. Hans kollega Roberto Ricci hade visserligen sett skärrad ut när han överlämnade rapporten – ”Anders, du måste läsa det här!” – men det var långt värre än vad han hade kunnat föreställa sig.

Oralsex i utbyte mot småkakor. Pojkarna var unga, åtta till tretton år gamla. Hungriga, törstiga, fattiga, desperata, livrädda. Pojkar som inte hade råd att säga nej. Pojkar som de Förenta Nationerna var där för att skydda.

Jobbar man med mänskliga rättigheter så blir man impopulär.

Det var inte första gången FN-soldater missbrukat sin makt. På 1990-talet, när Anders arbetade för FN med att stödja fredsprocessen i El Salvador, trängdes den egna organisationens vita jeepar utanför bordellerna i huvudstaden San Salvador. När Anders tog upp saken med FN-chefen på plats hade han mötts av en axelryckning: ”Boys will be boys.”

Drygt 20 år senare rådde denna låt-gå-attityd fortfarande. Officiellt hade FN en nolltolerans mot sexuella övergrepp. Men vilket hån! De egna soldaternas dåd sågs som olycksfall i arbetet. Övergrepp rapporterades sällan, och i de fall de gjorde det resulterade de utdragna utredningarna sällan i några avskräckande reprimander.

Anders visste vad han borde göra: gå igenom officiella kanaler, kontakta FN i New York. Han visste också vad som då skulle hända: ingenting. Rapporten skulle bollas mellan FN-chefers inkorgar, i bästa fall ackompanjeras av några förfärade utrop längs vägen, sedan skulle ärendet dö byråkratdöden.

Den natten låg han sömnlös. Rapporten beskrev händelser som bara låg några dagar bak i tiden, så övergreppen pågick med största sannolikhet fortfarande. Att soldaterna rent formellt inte tillhörde FN – de var där under en säkerhetsrådsresolution, med FN:s mandat att skydda civilbefolkningen – gjorde ett ingripande än mer osannolikt. Vad skulle FN säga till pojkarna som vittnat? ”Sorry, de här soldaterna är liksom inte FN rent formellt så ni får finna er i att bli våldtagna i fortsättningen också.”

Några dagar senare satt Anders i FN:s sammanträdessal, i ett specialinkallat möte om situationen i Gaza. I en paus haffade han Frankrikes biträdande ambassadör Thomas Wagner. ”Jag har en viktig sak att tala med er om.” Anders valde att lämna över rapporten i sin helhet, utan att utelämna offrens namn, så att barnen skulle kunna identifieras och skyddas.

Bara några dagar senare ringde Frankrikes ambassadör och tackade. Paris hade underrättats och tog saken på största allvar. De berörda soldaterna hade skickats hem, rättsprocesser skulle inledas. Anders tänkte lättat att världen just blivit lite, lite bättre, och att han nu kunde lägga ärendet bakom sig.

Där tog han fel.

Anders Kompass

Anders kompass belades med munkavle så länge utredningen om honom pågick. Han kunde därför inte kommentera eller bemöta anklagelserna.

Den 12 mars kallade Anders närmsta chef, den biträdande högkommissarien Flavia Pansieri, till ett möte. ”Anders, jag har dåliga nyheter. Högkommissarien har bett mig att be dig att avgå.”

Han förstod ingenting.

”Va?” fick han ur sig. ”Vad gäller det?”

”Det där med pojkarna i Mali.”

Anders bläddrade i minnet. ”Mali … menar du Centralafrikanska republiken?”

Pansieri nickade. Ilskan klättrade illröd över Anders kinder.

Hans agerande hade fått slut på övergreppen. Och nu hävdade hans arbetsgivare alltså att han hade gjort fel!?

Avgå!? Han vägrade givetvis.

Anders påminde Pansieri, så sakligt hans vrede tillät honom, om att han hade informerat henne redan då han överlämnade rapporten, och att hon då hållit med honom om att det varit rätt sak att göra.

Några veckor senare, efter ett morgonmöte med chefskollegor, bad högkommissarien Zeid Ra’ad Al Hussein att Anders skulle stanna kvar för ett samtal. Anders anade inget. Bara några veckor tidigare hade de båda varit på en gemensam jobbresa till Washington. De hade ätit frukostar och middagar tillsammans. Något innerligt umgänge hade det inte varit tal om, men de hade kommit bra överens. Nu såg hans chef på honom som om de aldrig hade träffats förut.

Anders ”läcka” hade utsatt pojkarna i Centralafrikanska republiken för fara, förklarade Al Hussein. Därför kunde han inte längre lita på honom. Anders var avstängd, med omedelbar verkan. När Anders bad om mer utförlig information hämtade Al Hussein en vakt. Anders fick läsa ett papper som förkunnade att han var placerad under administrative leave. Villkoren: Han fick inte kommunicera med någon om fallet. Inte ett knyst förrän internutredningen om hans agerande var till ända.

Plötsligt gick allt väldigt snabbt. Anders blev eskorterad till sitt kontor. ”I can’t believe this is happening”, sa han till sin sekreterare Sandy medan han fråntogs sin Blackberry-telefon och sitt passerkort. Sedan blev han förd till hissen, framför ögonen på sina anställda. Hissfärd ned till garaget, sedan några raska steg bort till parkeringsruta 159. När Anders klev in i sin svarta Volvo och körde därifrån kändes allt bara overkligt.

Anders Kompass har två sätt att tala om det som hänt: ett där han torrt redogör för händelseförloppet, ett annat där han tillåter sig själv att med kropp och sinne ta in hela skiten. Denna januaridag, när vi vandrar genom Genèves botaniska trädgård, använder han sin sakliga röst.

– Jobbar man med mänskliga rättigheter så blir man impopulär, säger han. Det ingår i jobbet att bli utskälld av inrikesministrar och dödshotad av gerillasoldater. Men att jag skulle bli attackerad av människor inom min egen organisation, det hade jag inte räknat med, säger han.

– Naturligtvis började det spekuleras. Man i min ålder, chefsposition. Kunde det vara sexuella trakasserier, eller hade jag förskingrat? Men det personliga är inte värst. Det värsta är att FN lade all sin kraft på att tysta mig, i stället för att följa upp hur det var med de drabbade pojkarna.

Anders går ned mot Genèvesjön. På en gräsplätt blommar spänstiga påskliljor, från en intilliggande skolgård sorlar uppspelta barnröster. Det är vårväder. En tillvarons ljusning som är efterlängtad.

Han är propert klädd. Svart rock, grå kostym. Vit skjorta, blå slips. Framtoningen är vän. Sidbenan och det blyga leendet får honom att se snäll ut, men ögonen väger upp. Pupillerna är mörka, ser ut som om de brunnit.

Han blickar ut över vykortsmotivet: Genèvesjön omgiven av skira alpsiluetter. Änder och svanar står på huvudet i vattnet, för att norpa i sig bottenlevande föda.

Så glider rösten över i det andra läget.

– Det var soldater under FN-flagg som gjorde det här. Soldater som var där med stöd av det internationella samfundet, de som ska skydda människor från fara. De här soldaterna har en oerhörd makt och så använder de den för att … En människa som lever i total misär, den kan ju inte säga nej.

Anders hand flyger upp och lägger sig över hjärtat. Han sväljer.

– Det var ett enkelt beslut för mig. Ni har ett problem, sa jag till fransmännen. Stoppa det.

När Anders Kompass flyttade till Genève 2009 var det paradoxalt nog för att få lite lugn och ro. Som chef för fältarbetet skulle han vara en spindel i nätet för FN:s 60 kontor för mänskliga rättigheter. Jobbet innebar att han kom bort från den hetluft han mer eller mindre konstant vistats i de senaste 30 åren.

Intresset för världens oroshärdar väcktes under gymnasietiden i Uppsala. När chilenska flyktingar kom till den välmående svenska universitetsstaden efter militärkuppen i Chile, insåg Anders att han ville ut i världen. Hjälpa till. ”Ingen vila som ej är allas”, som hans idol Dag Hammarskjöld hade skrivit.

Via ett utbytesprogram kom Anders till Guatemala. Med sig hade han den brasilianske vänsterradikalen Paulo Freires Pedagogik för förtryckta, en bok vars teorier han hoppades kunna omsätta i praktik. När familjen han blev inkvarterad hos, mestiser ur medelklassen, påstod att landets indianer var fattiga just för att de var just indianer, blev Anders arg på ett sätt som överrumplade honom själv. ”Fattar ni inte att det handlar om förutsättningar!” röt han.

Anders kom att tillbringa ett helt år i Pasac, en avlägsen by utan el och rinnande vatten. Byborna försörjde sig på att odla bananer och kaffe, grödor de fick uselt betalt för eftersom de var analfabeter och beroende av mellanhänder. Anders lärde sina värdar att läsa och skriva, uppmuntrade dem att ansluta sig till ett kooperativ och agerade körskolelärare så att de själva skulle kunna köra sin skruttiga pickup till marknaden.

På 1980-talet, efter att ha hjälpt till att öppna Diakonias Centralamerikakontor i Costa Rica, gjorde Anders diplomatkarriär på UD. Han var ambassadsekreterare i Mexiko men också chargé d’affaires för krigshärjade El Salvador varifrån han skickade dissidenter till Sverige. Det var där han lärde sig vad det innebar att handgripligen verka för fred. Anders eskorterade personligen gerillaledare till fredsförhandlingarna och kritiserade ofta det Reagan-ledda USA:s krig mot gerillan. New York Times, Washington Post och The Economist citerade ofta ”a western diplomat”, det var Anders det.

När fredsavtalet slutligen undertecknades i början av 90-talet bad FN honom om hjälp att bevara vapenvilan. Anders flög runt till olika gerilla falanger i FN-missionens helikopter. Krigarna kunde inte längre stjäla eller ta ut krigsskatt så Anders såg till att de hade mat, dryck och sysselsättning. En missnöjd, ja, uttråkad gerillakrigare var nog för att kriget skulle återupptas.

I Colombia, dit Anders kom i slutet av 90-talet, skulle han utropas till ”arméns fiende nummer ett.” När paramilisen, med den statliga arméns goda minne, angrep FARC-gerillan i en by, fastnade en gasbomb på taket till kyrkan där civila tagit skydd. Över 100 människor dog. Efteråt sa Anders, i direktsändning i colombiansk tv, att tragedin var en konsekvens av samröret mellan armén och paramilisen. Han, som aldrig var beväpnad med mer än en FN-väst, försågs med livvakter. Inrikesministern skällde ut honom så att saliven skvätte.

Vid nästa postering, i Guatemala, fortsatte FN-svensken att leverera obekväma sanningar. Anders fann bevis för att landets polischef mördat fångar i samband med en raid mot ett fängelse och informerade vicepresidenten. Polischefen flydde till Schweiz men fängslades och avtjänar i dag – genom Anders Kompass insats – livstids fängelse i Genève.

Genève, ja, det var alltså dit vi skulle. När Anders flyttade till den vackert belägna FN-staden 2009 trodde han att yrkeslivets värsta stormar låg bakom honom. Även den gången tog han fel.

Dagen efter att Anders Kompass stängts av höll Al Hussein ett möte med svenskens stab. Han kunde inte precisera vad anklagelserna gällde, bara att det var ”mycket allvarligt.”

”Det har inte varit något lätt beslut”, sa han. ”Anders är en god vän till många här.” Bland åhörarna fanns Flaminia Minelli, en veteran inom FN:s arbete med mänskliga rättigheter. Tillika Anders Kompass fru …

När hon återberättade Al Husseins order – ingen fick prata med media, ärendet skulle skötas internt – förstod Anders att en överklagan var hans enda chans att rentvå sig. Han hade inga höga förhoppningar, FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon hade beskrivit hans handlingar som en ”allvarlig överträdelse av protokollet”, men även om han förlorade skulle anledningen till hans avstängning bli känd.

Till Anders glädje fann den interna FN-domstolen avstängningen olaglig. Redan den 6 maj fick han komma tillbaka till jobbet. Något passerkort hade han inte så Flaminia släppte in honom via garaget. När de kom upp till receptionen stod 70 personer och applåderade. Sekreteraren Sandy gav honom ett fång rosor. Anders började gråta.

Al Hussein sa sig acceptera domslutet, men förklarade att misstankarna kvarstod. Internutredningen fortsatte. Munkaveln bestod. Under månaderna som följde spreds komprometterande uppgifter om ”FN-svensken”. Svenska Dagbladets Genève-korrespondent Gunilla von Hall skrev till exempel att Anders agerande ansågs ha utsatt pojkarna för livsfara. Högkommissare Al Hussein citerades: ”En mamma höll på att slå ihjäl sitt barn som letats upp av ett franskt tv-team.”

Anders var sprickfärdig av frustration. Kvinnan Al Hussein refererade till hade ju varit med redan när pojken vittnat; ”läckan” hade över huvud taget inget med saken att göra. Hade Anders fått lov att tala hade han sökt upp första bästa journalist för att prata om komplotten mot honom. Hur otroligt det än lät så fanns det en sådan. Inom självaste FN.

När Flavia Pansieri och Al Hussein träffades i Turin för att diskutera ”ärendet Kompass” tillsammans med Carman Lapointe på FN:s internrevision OIOS och FN:s etikdirektör Joan Lubinsky var agendan solklar: få tyst på den besvärlige svensken. Det finns det läckt e-postkorrespondens som bevisar. Michael Stefanovic, en utredningschef på OIOS, hade vägrat att delta i undersökningen mot Anders eftersom alla gängse procedurer kringgåtts.

Inte nog med att Anders stillatigande tvingades bevittna sitt eget karaktärsmord. Han förväntades samtidigt gå till jobbet varje morgon; raka sig, ta på sig kostym, agera ambassadör för de Förenta Nationerna. Samma organisation som försökte vanära honom.

Situationen ställs på sin spets i oktober. Anders är fortfarande under utredning men ska medverka i ett panelsamtal på Konserthuset i Stockholm, i samband med FN-dagen. I programbladet citeras Ban Ki-Moon: ”… we work together to eliminate sexual violence in conflict.” I den fullproppade Grünewaldsalen väntar åhörarna med spänning på att få höra svensken som hörsammade den uppmaningen. Men när FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic intar scenen är det med en dyster uppsyn. Anders Kompass har förhindrats att närvara ”på grund av sin arbetsgivare”.

Ett upprört unisont ”VA?” hörs från publiken.

En knapp timme senare föräras Anders Kompass priset som Årets FN-vän. I sin frånvaro.

– Genom sitt agerande har han försvarat viktiga FN-principer och påvisat behovet av akut transparens, säger Gabelic.

Historien ska nå ännu en höjd av absurditet. Några veckor senare delar det Svenska Advokatsamfundet ut Stockholm Human Rights Award … inte till Anders Kompass men till Zeid Ra’ad Al Hussein. För Anders framstår motiveringen som ett sjukt skämt: ”Han har tagit strid mot sexuellt och könsrelaterat våld, initierat och lett flera utredningar om misstänkta brott begångna av FN:s fredsbevarande styrkor …”

Det ska dröja till jul innan Anders får upprättelse. Den 17 december presenterar den oberoende utredningen sitt betänkande. Anders Kompass anses ha agerat klanderfritt, däremot riktas skoningslös kritik mot FN. Den 8 januari frias han också av FN:s internutredning. Munkavlen kan tas av.

Högt uppsatta personer har använt organisationens fulla resurser för att sätta dit mig.

– Så, säger Anders Kompass när han slår sig ned bakom sitt bastanta skrivbord. Vad kan jag hjälpa er med? Är det någon som varit stygg mot er?

Anders ler, något han inte gjort ofta de senaste nio månaderna, men återfår sitt allvar när han kommer in på sexförbrytelserna i Centralafrikanska republiken. FN-chefen där har avskedats eftersom han inte tog anklagelserna på allvar. Enligt Anders borde fler personer få sparken.

– Högt uppsatta personer har använt organisationens fulla resurser för att sätta dit mig. Allt handlade om att jag gjort fel. Ingen visade något intresse för de våldtagna barnen, ingen frågade hur det har gått för dem. FN måste ta det här på allvar nu, så mycket publicitet som det blivit. De oberoende utredarna riktar stark kritik.

Han blickar ut genom fönstret, mot den ljudlösa bergskulissen. Genève är en passande miljö för det tysta drama som utspelats här. Inte bara för att en stor andel av stadens befolkning tillbringar sina dagar i ljudisolerade glaskolosser. Själva staden är lågmäld i sig. Trafiken är en jämntjock ljudmatta, ingen sådan där oförutsägbar kakofoni som hörs i New York. Anders skrattar till när jag påpekar det.

– Kollegor från New York brukar bli nojiga av tystnaden, själv har jag vant mig. Det schweiziska samhället är så välordnat också, stark social kontroll. Spolar du i toaletten efter klockan tio på kvällen anmäler grannen dig. Det räcker egentligen med att gå med skor inomhus.

Anders sätter pekfingret över läpparna.

– Det är schhh! överallt.

Det var nära att FN lyckades tysta honom. Hade Anders inte överklagat avstängningen hade omständigheterna kring hans fall inte blivit kända i tid. Hade Michael Stefanovic på OIOS inte offentligt ifrågasatt FN:s hetsjakt, hade en oberoende utredning troligen aldrig inletts.

– Då hade jag fått sparken i juli, då mitt kontrakt gick ut. Visst hade jag kunnat prata med media, men hur många hade trott mig då? Det hade varit mitt ord mot FN:s.

Vem är du mest arg på?

– Jag är inte arg på FN, jag är arg på enskilda personer och besviken på ledningen, oerhört besviken. Politiker ber om ursäkt hela tiden, gråter i tv, gör avbön, men FN-ledningen har valt att vara helt tyst. Inte ett ljud. Jag behöver inte någon ursäkt för min egen skull, men det skulle vara en viktig gest – en indikation på att detta tas på allvar.

Samma dag som Anders friades, tillsatte FN en arbetsgrupp som ska utreda underrapporteringen av sexuella övergrepp.

– Tänk dig en situation där kvinnor och barn är i behov av mat och kläder. Finns det människor som kan tänka sig att utnyttja det? Självklart. Unga killar i grupp gör saker de aldrig skulle göra som individer. Problemet är att FN aldrig erkänt dessa mekanismer. När det inte finns några konsekvenser blir signalen att det är fritt fram. Underrapporteringen, acceptansen för att det sker, straffriheten … det har blivit praxis. Innebär mitt fall att man kan stävja detta så jättebra.

Anders presenterar mig och fotografen Åsa som ”two friends and colleagues from Sweden” när vi slinker ut i korridoren.

 

Anders Kompass

Anders på sitt kontor. Snart packar han ihop och lämnar både Genève och FN.

– Det är många här som är lite nervösa för att jag pratar med journalister, förklarar han när vi tar hissen ned till garaget.

Sedan munkavlen föll har han varit hett villebråd för världens medier. Han, som inte trivs i offentligheten, har varit sparsmakad med framträdanden. Intervjuer med Reuters och The Guardian, Söndagsintervjun i P1; annars har han tackat nej. Tidningen Vi blir först med att besöka honom på plats. Under två dygn pratar vi – i hotellfoajéer, på murriga fonduerestauranger och sorliga sportbarer.

Anders är pratsugen, berättar öppenhjärtigt om allt från dödshot till groggdrickande med svenska journalister i El Salvador på 80-talet. Enda gången han blir besvärad är när jag frågar honom om hans kristna tro.

Precis som sin förebild Hammarskjöld tror Anders Kompass på Gud. Anders gick tidigt med i kyrkans ungdomsförbund. 1998 tackade han ja till att bli chef för avdelningen för internationell mission och diakoni vid Kyrkokansliet; ett krävande jobb han senare drog sig ur på grund av skilsmässa och omsorg om sin son.

Allt jag kan säga är att jag har en tro.

Anders betonar dock att han inte går i kyrkan regelbundet, och att han aldrig har låtit sin personliga tro påverka arbetet på FN. Jag är mest nyfiken på den eviga frågan: hur får han ihop sin gudstro med alla hemskheter han sett? Människor som tar skydd i en kyrka, men brinner upp. Förkolnar. Barn som våldtas. Ja, hur får han ihop det?

– Människans uppfinningsrikedom när det gäller grymhet är verkligen ofattbar. Man tror att man har sett det värsta, så kommer nästa bestialitet. Men när jag ser det fina, när jag ser alla de som kämpar för det goda, då får jag tillbaka hoppet.

Din Gud — ser han till att de människor som förlorat allt på jorden får en annan chans, ett annat liv?

– Så måste det ju vara.

Anders talar med den känslosamma rösten, men retirerar. Blir saklig igen.

– Fast egentligen vill jag inte prata om det här. Jag är ingen teolog, tro är inget politiskt program. Allt jag kan säga är att jag har en tro. Och inget ont om hemmasnickrad religion, men min tro är djupare än så.

Efter 20 minuters färd är vi framme i Divonne-les-bains, en småstad på franska sidan – Anders hem. Han riktar en fjärrkontroll mot en port vars dörrar särar på sig, kör in och parkerar framför ett lägenhetskomplex. Texten på dörrmattan: ”Wipe your paws” (Torka tassarna). I vanliga fall skulle hans cockerspaniels Toffee och Tina ha välkomnat. Nu är det tyst. Flaminia och hundarna besöker hennes föräldrar i Toscana.

Anders går ut i köket. Medan han gör kaffe ser jag mig omkring i vardagsrummet. Den väl tilltagna bokhyllan dignar av tjocka luntor. Fackböckerna, vilka upptar flera hyllmeter, har ofta orden ”war” eller ”human rights” i titeln. En del skönlitteratur, men inte mycket av underhållningsslaget.

Den mest lättsamma boken är ett egenhändigt tryckt fotohäfte. Toffee and Tina: The History innehåller suddiga bilder, röda ögon men mycket kärlek. Anders pekar på en bild av sig själv. Lycklig och paff ser han ut. Intill honom en hundkorg med en ljus liten cockerspaniel.

– Flaminia överraskade mig, säger han. Vakten i receptionen hade ett ”viktigt meddelande.” När jag kom ned så var Tina där. Åh, se på henne …

Hundarna har blivit Anders räddning. När han och Flaminia kom till Genève hade han grava problem med att ställa om. Helgledighet hade länge varit en abstraktion för honom. I början satt han mest och omvärldsbevakade på sin Blackberry. De senaste åren har han lärt sig konsten att vara ledig. Okej, han tillbringar fortfarande orimligt mycket tid med BBC; men han har åtminstone någon av hundarna bredvid sig.

Anders vill jobba så länge han kan, ”åtminstone till jag är 96”. Men FN är han klar med.

När någon på FN förhört sig om hans framtid har han sagt att han ”överväger sina alternativ”. I själva verket har han bestämt sig.

När Flaminia återvänder från Toscana börjar de packa. Vart de ska vet han inte, men Anders kommer att lämna Genève med huvudet högt. De senaste veckorna har drösvis av människor kommit fram till honom, främlingar på stan som vill tacka honom för att han inte var tyst.

– I Colombia, Guatemala, El Salvador och Mexiko minns man mig som en jobbig typ som det inte gick att tysta.

Hans sneda leende övergår i en min som är både ledsen och stolt.

– Någonting säger mig att jag kommer att få ett liknande eftermäle här.

Text: Christan Daun
Foto: Åsa Sjöström

 

”I DAG ÄR JAG GLAD ÅT MITT EFTERNAMN”
ÅLDER: 60 år.
YRKE: Chef för fältarbetet vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genève. Fast inte länge till.
BOR: Genève. Fast inte länge till.
FAMILJ: Hustrun Flaminia Minelli, vuxne sonen Martin från ett tidigare äktenskap.
BAKGRUND: Studerade för att bli folkhögskolelärare, för att ha något att falla tillbaka på om drömmen om att bli fredsarbetare inte slog in. Efter en framgångsrik karriär som UD-tjänsteman i Centralamerika rekryterades han av FN 1992. Utsågs 2009 till chef för fältarbetet vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter.

EFTERNAMNET ledde till tråkningar då Anders var liten. ”Men i dag är jag glad att heta som jag heter. Det passar bra.”

Aptonym kallas det när man heter något som kan förknippas med ens yrke. Några fler exempel:
Annika Winsth — chefsekonom, Nordea.
Lisa Frost — meteorolog.
Inge Höger — tysk vänsterpolitiker.
Robert Tennisberg — reporter, radiosporten.
Elmer Diktonius — poet.

 

Publicerat i Vi nr 3, 2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar