Ur arkivet

Sträng – en mild litteraturkritiker

av Redaktionen

Att ledande svenska politiker skriver litteraturrecensioner tillhör inte vanligheterna. Men i ett Vi-nummer från 1979 har den legendariska finansministern Gunnar Sträng (S) fattat pennan för att anmäla Ivar Lo-Johanssons roman Pubertet.

Ivar Lo-Johansson har under ett långt liv presterat ett 40-tal böcker av vilka några når upp till den absolut högsta klassen av svenska litterära verk. Han överraskar nu oss alla, hans trogna och hängivna läsare, att i en ålder av 77 år ge oss en första del på ett memoarverk som överglänser det mesta han tidigare producerat. Pubertet, en mastodontbok på 450 trycksidor, visar en vitalitet och berättarglädje som gör boken till en fascinerande upplevelse.

Författaren har en förmåga att inte bara minnas utan också att observera detaljer och intryck som gör att läsaren för sig själv konstaterar: Just så var det när man tänker efter noga. Att läsa boken och följa Ivar Lo genom barndomen och den första ungdomen innebär för läsaren en upptäcktsfärd på vägar som är nya men dock bekanta. Steg för steg erinras man om att så var det. Den fattiga tillvaron i all sin nakenhet. Språket, känslorna präglade av generationers fördomar. Den vördnadsfyllda distansen till herrgården och dess innevånare från en annan värld och samtidigt något slags solidaritet med förtrycket. Den fattige fick ju ändock sitt bröd från godset. I Pubertet finns också aggressiviteten mot och solidariteten med människorna i den nära omgivningen, släkten i flera generationsled som i den dagliga nötningen under knapphetens kalla stjärna ändock tvingades att leva tillsammans och försöka överleva tillsammans. Vardagskonflikterna skildras utan minsta försök till den försoning som tidsperspektivet som regel ger.

Steg för steg erinras man om att så var det.

En ärligare författare än Ivar Lo har vi inte tidigare mött. Han utlämnar sig själv hänsynslöst i skildringen av den påfrestande brytningstid då den av naturen nedlagda sexuella driften pockar på och kräver sin tillfredsställelse. Den psykiska golgatavandring som framför allt landsbygdens ensamma ungdomar genomled har här fått sin brutala men sanningsenliga beskrivning. Under författarens uppväxttid var dessutom fördomarna så befästa, pubertetens vånda så dekorerad med skräckskildringar vid överträdelser av oskrivna lagar, så den psykiska tortyren framför allt efter syndafallet var svår att bära. Drängen som hängde sig efter tidelagsbrottet för att slippa ungdomsfängelse är ett logiskt slut på hans syndafall.

Ivar Lo har, tvärt emot alla biologiska lagar i avseende på ålderns broms på den andliga spänsten, i sin bok gett oss ett språk rikare och mera inträngande än jag kan minnas i hans tidigare produktion. Han förmedlar fattigdomens vardag med alla dess luktsensationer till läsaren. Han beskriver lukten från regnet, från det kalla vattnet, från snön. Han skildrar den grå och bitska stämningen i stugorna i kontrast med den obeskrivligt betagande natur som hans barndomsbygd i Sörmland svarar för.

Lukten från brända löss och råttbon i stugorna å ena sidan och lukten från vårblomster, klöver och grön nate å andra sidan får läsaren att uppleva svensk landsbygd under århundradets första decennier. Lungsoten som folkdödare och barnens skarprättare kunde dock inte avhjälpas med blomster; fågelsång och betagande natur. Därtill krävdes en rimlig arbetslön, en tillfredsställande kost och bostadssanering. Det blev en senare period i landsbygdens historia som stod för den insatsen. Lantarbetarnas fackliga organisation och arbetarrörelsens politiska genombrott från 30-talet och framöver var här redskapet som åstadkom ändringen. Ivar Lo och hans radikala författarbröder och –systrar spelade här en avgörande roll. En Jan Fridegård, en Moa Martinson skall här också särskilt nämnas.

IL

Luktsensationerna sitter envist kvar i näsborrarna hos författaren efter alla år. Han luktar den gamla generationens begynnande förgängelse. Arbetets årslånga svett och möda har impregnerat golvbräder och väggpanel. Umgänget dagligen med husdjuren för in deras speciella dofter i stugorna via kläder och skodon och blandas med matoset. Den kombinationen i atmosfären följde statarna och torparna genom livet. Jag är vittnesgill på den punkten efter många år som husagitator i statarstugorna.

Personerna i familjen lever i boken med var och en sin särart. Framför allt är det modern som blir något av den dominerande gestalten. Fadern känner vi igen från boken Analfabeten, en av de bästa Ivar Lo tidigare skrivit. Tillgivenhet, men också motsatsen, i familjegemenskapen som spänner över generationerna gör bokens personer till individer i dess rätta bemärkelse.

Att själv äga jordbiten var det sällan nådda målet.

Pubertet är som det mesta Ivar Lo skrivit också social samhällshistoria med svensk landsbygd, statare, torpare och deras livsförhållanden som inspirationskälla. Generationer av statare har alltid strävat efter att ta det lilla steget mot den halva frigörelsen som innehavet av torpet innebar. Tre dagar i veckan i herrgården för torparrendet var regeln. Skulle de halvvuxna barnen, vilket var vanligt, klara av betalningen i s k hjondagsverken blev det dubbla antalet. Men torparen fick några dagar hemma att bruka torpet och sköta de 2–3 korna som var hans egna. Nästa steg som i regel bara blev en fåfäng dröm var den egna torvan. Att själv äga jordbiten, att bli fri från beroendet och ängslan i förhållandet till godsägaren var det sällan nådda målet. Att inte behöva ta av sig mössan då godsägaren visade sig blev en frihetsdröm, som få statare och torpare då förunnades uppleva. Ivar Lo-Johanssons föräldrar lyckades härmed. I detta låg också att något nytt var på väg. Mormoderns folkpension på 6 kronor och 25 öre i månaden var ett första varsel om ny tid. Faderns – analfabetens – dröm om egen torva blev verklighet. Författaren ger oss i detta de första tecknen på att slaveriet på svensk landsbygd så småningom skulle försvinna. Han har blivit sannspådd. Autodidakten – den självlärde statarpojken Ivar Lo-Johansson – har i sin författargärning varit med och dragit lasset.

Text: Gunnar Sträng
Foto: IBL
Teckningar: EWK
Först publicerat i Vi nr 1/1979

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar