Ur arkivet

Strängsväng i Djangos anda

av Tomas Dur Fläckman

Den franske jazzgitarristen Django Reinhardt (1910–53) spelar en viktig roll i David Lagercrantz senaste roman Mannen som sökte sin skugga, del fem i Millennium-serien. 2004 åkte Vi på festival i Djangos hemby Samois-sur-Seine. Här kommer en rapport därifrån.

Det är närapå omöjligt att begripa att vi bara befinner oss 60 kilometer från den stökiga världsmetropolen Paris. Vi har hamnat i ett underbart litet bakvatten: byn Samois-sur-Seine med 2000 invånare. Här pågår Django Reinhardtfestivalen, en årlig hyllning till den fenomenale romske gitarristen som gick bort 1953.

Django bodde här i Samois de sista, lite bittra, åren av sitt liv. Han hade tröttnat på musikbranschen och njöt av lugnet i den idylliska byn. Han fiskade i Seine eller tog ett glas och lirade biljard på Chez Fernand, ett numera stängt och nergånget hak som ligger intill flodstranden. Hundra meter därifrån ligger familjen Reinhardts hus, nu bebott av några stackare som denna helg får finna sig i att ha horder av folk utanför knuten. En liten skylt talar om att en av jazzens största en gång bott i kåken.

Festivalen äger rum på den lummiga lilla ön Île du Berceau, mitt i Seine, 25 meter från byn. Under de jättelika träden finns en scen där en samling jazzcelebriteter ska spela. Men vi tänker inte se ett enda uppträdande, eftersom det roliga försiggår på annat håll, i små tält eller längs kajerna där ystra jamsessions hela tiden utbryter.

På den här festivalen vårdar man det lilla skott på populärmusikträdet som heter jazz manouche (eller hot jazz, string swing, gypsy jazz) – en 30-talsföreteelse som på sätt och vis tog slut på 40-talet, men som hållits vid liv av entusiaster och nu plötsligt får allt fler utövare och lyssnare över hela världen. Det är nästan uteslutande akustiska stränginstrument som används: mest gitarr, ståbas och fiol – med gitarren som kung. Musiken är spralligt glad eller drömskt vemodig – aldrig aggressiv och inte särskilt sexig, med dagens mått mätt. Men hela tiden ytterst alert och livsbejakande.

Vänta tills manoucherna kommer, då ska du få höra på riktigt gitarrspel.

Festivalen har funnits sedan 1983 – och arrangemanget sväller och sväller. I år pågår den för första gången under fyra dagar. 12 000 pers räknar man in, sen är det stopp. Det får inte plats fler på ön. Fast egentligen har festivalen en ännu längre historia.

– Redan sommaren 1954, året efter Djangos död, kom det många manoucher hit för att hylla sin hjälte, det var som en pilgrimsfärd, säger Jean-Paul Bailay, pensionerad läkare och mångårig Samois-bo, som ägnar mycket ideell kraft och tid åt festivalen. (Det där med ”manouche” kanske kräver sin förklaring. Django Reinhardt var rom, men på kontinenten kallas de fransktalande romerna manoucher.)

Doktor Bailay är inte den ende volontären; festivalen är helt och hållet beroende av ideella krafter, bortsett frånprojektanställda Claire Lextray, som är koordinator, eller vad det nu kan heta. Hennes yrke är att organisera sådana här tillställningar, och hon tycker att Djangofestivalen är årets roligaste jobb. Vilket hon ju måste säga, men ändå:

– Det finns många fantastiska festivaler, men här i Samois finns det en unik koppling mellan människan, föremålet för hyllningen, och platsen. Django stod faktiskt här på ön med sitt fiskespö, säger Claire. Och han bodde där borta, fortsätter hon och pekar mot huset.

Claire räknar upp alla nationaliteter hon stött på i år: tyskar, holländare, danskar, japaner, amerikaner, kanadensare, finländare, australier, italienare … ja, ni förstår. Därtill manoucher från Frankrike, Polen, Belgien, Nederländerna, Spanien, Italien …

 

Vid en brand skadades Django Reinhardts vänstra hand så svårt att två av fingrarna i princip blev obrukbara. Ändå utvecklade han en virtuos spelstil som blivit stilbildande.

 

Vi åker ut till en av campingplatserna och hittar ett gäng 20-plussare som hottar loss till Djangos låt Minor Swing nere vid stranden. Det är tre holländare, två fransmän och en tysk. De känner varann lite grann sen festivalen förrförra året och de talar i munnen på varandra när jag frågar lite om spelteknik och gitarrer.

Holländaren Theo är 24 år, snaggad och ordentligt tatuerad. Han ser ut att hålla på med nåt slags väldigt samhällsomstörtande rockmusik.

– Nej, nej, säger han. Klart jag lyssnar på rock, men ingenting går upp mot det här! Den här musiken är vacker.

Han blir nästan arg när jag säger att han spelar bra.

– Sluta! Jag har bara hållit på i tre år. Vänta till i kväll, då manoucherna kommer. Då ska du få höra på riktigt gitarrspel.

Theo har en osedvanligt stilig gitarr. Vilket märke? undrar jag.

Han pekar på ett tält en bit bort. Där sitter en vithårig gammal farbror på en svajig campingstol och lagar snabbkaffe.

– Det är han som har byggt den, säger Theo.

– Jag hinner med fyra gitarrer om året, säger farbrorn. Han tror att jag är spekulant och öppnar blixtlåset till sitt tvåmanstält där det ligger fyra nybyggda skönheter i sina fodral. Hur han får plats att sova är en gåta.

Det här är vacker och romantisk musik, som också ger utrymme för virtuositet.

Tillbaka på festivalområdet går vi till den finska gitarrbyggaren Ari-Jukka Luomarantas tält. Där hittar vi Andreas Öberg, 25-årig stockholmare som sedan 2001 spelat Djangomusik med stor framgång, Han åker omkring i Europa som solist och har även bandet Hot Club de Suede tillsammans med bröderna Gustav och Hampus Lundgren.

Andreas behärskar många olika gitarrstilar, men nu koncentrerar han sig på jazz manouche. Redan efter Hot Club de Suedes första spelning 2001 började det röra på sig.

– Vi märkte direkt att det fanns ett tomrum som vi kunde fylla. Det visade sig finnas en väldig efterfrågan på Djangomusik, säger Andreas.

Hur kom det sig då att han blev intresserad av den här urmodiga stilen?

– Jag gick på Ackis, spelade elgitarr och sysslade mest med bebop och modern jazz, när jag upptäckte Djangomusiken på allvar, säger Andreas. Jag fastnade för kombinationen känsla och teknik. Det här är en vacker och romantisk musik, som också ger utrymme för virtuositet. Dessutom är det en utmaning: hur mycket kan man göra med en akustisk gitarr?

Andreas har fått unika inblickar i den romska kulturen och har ett stort kontaktnät bland manoucherna; han känner och har spelat med de flesta kanonerna.

Lång och blond är han, och sticker därmed av rätt rejält från de småväxta och mörka manoucherna. I en recension i en fransk jazztidning fick han epitetet ”Vikingen”.

– Och i England kallade dom mig ”Dolph Lundgren”, flinar Andreas.

Inte så konstigt, tycker jag. Andreas Öberg måste vara Sveriges mest vältränade kulturarbetare. Han har varit stort tennislöfte också.

Det är för övrigt bra att ha muskler när man spelar Djangogitarr.

– Akustiska gitarrer är tuffspelade. Det finns många rent fysiska problem som måste hanteras när man lär sig den här musiken. Stilen är sådan att man inte kan mörka, man har ingenting gratis.

Vissa har till och med jämfört med karateutövare som slår sönder tegelstenar. Det gäller att koncentrera all kraft till en enda punkt, i det här fallet mötet mellan plektrum och sträng. Kraften behövs – en akustisk gitarr är ju inte särskilt volymstark.

Jazz manouche är alltså en mycket virtuos musiksort. Tonerna sprutar ur gitarrerna och tempot är ofta högt uppskruvat. Finns det inte risk att det blir uppvisning, akrobatik? Att musikens innehåll försvinner i alla kaskader av toner?

– Det här diskuteras förstås i Djangovärlden, och nog har jag hört exempel där tekniken dominerat. Men för manoucherna är teknik och känsla två sidor av samma mynt. För dem är det viktigt att behärska instrumentet till fullo, och känslan har de alltid, automatiskt, säger Andreas.

Hur är det då att komma som utböling och försöka ta sig in i de här kretsarna?

– Inga problem. De är stolta över att en icke-rom vill lära sig den här musiken. Men man måste verkligen kunna sin grej för att få deras respekt.

 

Det här är en liten subkultur bland jazzens alla subkulturer. Men de som fastnar för jazz manouche gör det ordentligt – vi är på ett party för väldigt entusiastiska människor. Jag har satt mig ner en bit bort längs floden för att vila öronen och samla intrycken, då en mycket stor och mycket glad tysk kommer ångande med ett reklamblad.

– Lyssna på min webbradio! säger han. Djangomusik dygne trunt. Det är gratis!

Jag studerar hans papper.

– Det kostar inget! upprepar tysken. Han heter Joachim Hafkesbrink och jobbar som nåt slagsutredare vid delstatsregeringen i Nordrhein-Westfalen. Men fritiden ägnar han åt sin Djangoradio.

Hur finansierar du det här? undrar jag.

– Jag betalar själv, säger han. Ingen reklam, inga sponsorer. Jag sköter sajten och betalar alla royalties. Det är gratis! säger han en sista gång innan han försvinner för att jaga fler lyssnare.

Han är inte lika skicklig som de yngre, men han ha en annan ton.

Det börjar på Île du Berceau. Allt fler människor i båtar och fantastiska, gamla ombyggda pråmar lägger till vid kajerna för att lyssna. På andra sidan den lilla kanal som skiljer byn från ön står rader av människor som inte tänkt på att skaffa förköpsbiljetter och inte kommer in. Fram till nu har det här i huvudsak varit en tillställning för gadjes (icke-romer). Men så kommer manoucherna in från sina egna campingplatser och festivalen ändrar i någon mån karaktär.

Jag bevittnar en fin liten scen. Tre unga manoucher står och spelar på varsin gitarr bakom ett av öltälten. De är extremt drivna musiker och drar ner ordentliga applåder från en allt större åskådarskara. Då tränger sig en äldre rom i korpsvart, bakåtslickat hår in i cirkeln. Han är lite rund under fötterna, den vita skjortan hänger utanför byxlinningen, den eviga ciggen sitter fastlimmad i mungipan. Han ber, nej han kräver, att få en av gitarrerna. En av ungtupparna lyder genast och de två andra kompar när gubben börjar spela en vemodig melodi. Han är verkligen inte lika skicklig som de yngre, men han har en annan ton, ett annat anslag, dessutom ett oerhört vackert vibrato – det är liksom musik från en annan tid. Jag kanske är romantisk i överkant, men tycker ändå att detta är det vackraste stycke musik jag hör under hela festivalen. När låten är slut applåderar de unga manoucherna häftigt, och tar vördsamt den gamla mannen i hand. ”Du är bäst”, säger de nog. Den gamle lullar mycket nöjd vidare.

 

Andreas Öberg jammar med sin manouche-kompis Yorgui Laeffler.

 

Det här är en vänlig festival, så i sjukhustältet är det lugnt. Några små omplåstringar bara. Bas för den lilla sjukvårdsstyrkan är Kerstin Decroix, svenska som har bott i Samois i 20 år med fransk man och barn. Hon tycker mycket om festivalen, kände till och med Djangos son Babik som dog 2001, men berättar att byn är delad.

– Ungefär häften av invånarna är inte så förtjusta, säger hon. De tycker inte om att romerna kommer hit, och så är de oroliga för att ön blir förstörd när det kommer så mycket folk.

Hon berättar att husen i byn är mycket eftertraktade, men att samhället omöjligen kan bli större, oavsett hur mycket pengar folk är beredd att betala.

– Byn är omgärdad, på ena sidan av Seine och på andra sidan av Fontainbleau-skogen, som ju är nationalpark.

Kerstin har mycket att berätta om livet i Samois, och hon kan sin lokalhistoria.

– Det sägs att Jeanne d’Arc stannade till här på en av sina resor, säger hon. Så har vi Victor Hugo, som hade en älskarinna här i byn, och en bit bort bodde impressionisten Alfred Sisley på 1800-talet.

 

Det har blivit natt i Samois-sur-Seine. Under de stora träden lyser kulörta lyktor. Programmet på scenen är snart slut. Från matstånden osar det av paella, pommes frites, hårdgrillad korv och öl. Det spelas fortfarande i varje buske och runt borden, där högarna av urdruckna plastmuggar nu är monumentala. Men vi är rätt mosiga i öronen efter en lång dags strängsväng och vi har hört Minor Swing för minst tjugonde gången. Vi känner att vi är klara och går mot bilen. Då möter jag den stora, glada tysken igen.

– Va?! säger han. Ska ni gå? Det är ju nu det börjar!

 

PS. Några dagar senare ringer jag Andreas Öberg för att höra om han kom hem ordentligt. Han berättar då att han på festivalens sista dag blev tilltalad av en engelsman med jättestora glasögon. Det var ingen mindre än Hank B. Marvin, legendarisk sologitarrist i The Shadows. Han håller nu på att lära sig spela Djangogitarr. Bara en sån sak.

 

Text: Tomas dur Fläckman
Foto: Petter Oftedal

 

Publicerat i Vi nr 16/2004

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar