Sara-Vide Ericson skildrar relationernas gropigheter. Helst ska de likna en mulen oktoberdag i Hälsingland.Du arbetar på åtta stora oljemålningar och ett antal mindre teckningar till din kommande utställning på Galleri Magnus Karlsson. Hur går det?

– Jag har aldrig haft en sån prestationsångest! Men jag tror att jag just passerat den jobbigaste fasen, då man bara hade en vag känsla i ryggraden. Nu har känslan börjat hitta sitt uttryck.
Vad heter utställningen?
– ”Ljug inte”. Min utgångspunkt var känslan som uppstår när folk tror att man ljuger fast man talar sanning. För det mesta handlar det om bagateller, men känslan är alltid densamma: maktlöshet. Och nu har serien utvecklat sig till att också handla om halsar.
Halsar? Men vad har halsen med lögnanklagelser att göra?
– Eftersom jag är mitt uppe i arbetet har jag än så länge bara ett hum om hur allt hänger ihop. Men så här tänker jag nu: Om någon felaktigt anklagar dig för att ljuga, så har du två val: bestrida eller erkänna något du inte är skyldig till. Det senare valet förknippar jag med resignation och sårbarhet, vilket fick mig att fundera kring den blottade strupen. Halsen är ett så centralt organ, och samtidigt så skört. Jag kan vakna på natten i panik för att håret ligger över strupen … När jag började måla figurer som höll handen runt sin hals, såg det först ut som strypgrepp. Men nu ser det lika mycket ut som att de försöker skydda halsen.
Din konst kretsar ofta kring mänskliga relationer och olika sociala situationer.
– Jag är intresserad av gropigheterna som uppstår i alla relationer. Men jag söker inte det direkt dåliga, mer det grådaskiga och vardagliga. Små saker som händer dagligen.
Vad skiljer ”Ljug inte” från dina tidigare utställningar?
– I många av mina gamla målningar är landskapet som färgkarameller. Den här gången vill jag att det ska vara som en mulen oktobereftermiddag i Hälsingland. Alldels grått, precis som jag minns det från min uppväxt. Så trist och odramatiskt, men samtidigt så grundläggande på något sätt. Jag försöker måla fram det kompakta och kvävande ickeljuset, men fy fan vad svårt det är!
Din uppväxt i Hälsingland verkar ha satt sin prägel?
– Ja. Särskilt landskapet, med bergen och åkrarna. Jag red i flera timmar nästan varje dag. Det var mitt flyktförsök. Men det är klart att jag också präglats av de relationer som omgav mig. Jag växte upp med en plastpappa som ständigt funderade kring rätt och fel, och en mor som bara gränslöst ångade på, utan att ta hänsyn till andra. Deras relation var inte helt balanserad. Sedan dess har jag funderat mycket på det här: när uppstår den här obalansen och hur tar den sig uttryck? Och hur ser det ut i mina egna relationer?
Ett genomgående tema i din konst?
– Ja, absolut.
Det har gått fort för dig. Du utexaminerades från Kungliga konsthögskolan förra våren och nu är du en av de mest uppmärksammade unga konstnärerna. En konstmäklare nämnde ditt namn som svar på frågan vems verk som kommer ge god avkastning i framtiden. Hur förhåller du dig till det?
– Jag tänker: Ring mig om fem år och fråga hur bra det går då. Jag vet hur tuffa villkoren är, man kan vara bortglömd i morgon.
Sund pessimism.
– Nja, snarare osund. Men ibland överdriver jag min pessimism, i ren självbevarelsedrift.
Faktaruta:
Namn: Sara-Vide Ericson
Yrke: Konstnär
Familj: Fästmannen Olof och ateljéhunden Larry
Ålder: 28
Bor: Stockholm
Läser: Konstnären Magdalena Nordins blogg, www.magdalenanordin.se/blog
Aktuell: Förutom utställningen på Galleri Magnus Karlsson, vernissage 7 oktober är Sara-Vide Ericson aktuell med en utställning på Röda Sten i Göteborg (öppnar den 4 september), Ljungbergmuseet (11 september) och Frieze Art Fair i London (14 oktober).

FOTO: JOHANNA FRENKEL