Porträtt

Talande tystnad

av Stina Jofs

Författaren Linda Boström Knausgård skriver så fint om tystnad att alla vill tala med henne. Vi träffar henne för ett samtal om ordknapphet, teaterdrömmar och psykisk sjukdom.

Vilket hallabaloo, tänker jag, och inser att just det ordet låter ungefär lika illa i det här sammanhanget som när en del operasångerskor försöker sig på smekande jazz.

De skriker då de borde viska, brukar jag tycka.

De vräker toner över oss då tystnad skulle säga mer.

Nej, jag får hitta ett annat ord för att beskriva det spektakel som just nu omger författaren Linda Boström Knausgård.

När jag skriver detta har hon nominerats till två prestigefulla litteraturpriser och fått ett: Ystads kommuns kulturpris. Mer kan komma.

Snart brakar allt lös.

Ett hallabaloo ska det bli, men om det vet vi inget där vi sitter på restaurangen med utsikt mot Nordiska museet i Stockholm. Än orkar grenarna hålla kvar sina blad men snart står träden utanför och spretar med allt sitt svarta.

Grå dagar och nätter ska välla in, nu är det som längst till ljuset.

Bäst att ta en cigg på det.

Linda Boström Knausgård har just kommit med tåget från Malmö och ska träffa förlagsfolk och vänner. En storrökare är hon – en sådan där nikotinist som under långa perioder inte röker alls.

– Snart är det dags att sluta igen.

 

Linda Boström Knausgård har skrivit så vackert om tystnad att alla vill tala med henne.

I hennes senaste bok gör sig en flicka stum. Redan i inledningsmeningen blir vi läsare varse att huvudpersonen har upphört att kommunicera med talade ord.

Det var nu länge sedan jag slutade prata.

Har någon tvingat henne? Handlar tystnaden om rädsla? Om makt? Alla runt den tigande ungen har olika sätt att förhålla sig till det som inte sägs. Mamman kvittrar om den ”ljusa familj vi är”, brodern spikar igen dörren till sitt rum, rektorn vojar sig, den döde pappan vägrar hålla käft.

Det riktigt skriker mellan raderna.

Är Välkommen till Amerika (Modernista) en autentisk berättelse om Linda Boström Knausgårds uppväxt i den stora våningen på fashionabla Engelbrektsgatan med den skådespelande mamman Ingrid Boström, pappan som blir psykiskt sjuk och storebrodern?

Nej.

Är det en sann text?

Självklart.

– Det känns som om vi lever i en tid då många tycker att det är extra viktigt att veta vad som är sant. Hände det på riktigt? frågar man. Slog din bror dig? Är flickan du? Författarens liv blir mer intressant än det han eller hon skriver. För mig handlar det om att hitta en ram som gör berättelsen sann. Jag har under långa perioder haft svårt att tala. Orden kommer inte, eller snarare tar tid på sig. Flickans stumhet utgjorde den form jag behövde för att kunna skriva den här historien.

Flickans tystnad gör henne fri.

Hon berättar kärleksfullt om de egna fyra barnen hemma i Skåne som, när hon ibland tystnar, säger: ”Mamma, nu har vi sagt vad vi tycker. Nu är det din tur att berätta vad du vill.”

– De är ofta väldigt förstående, men ibland tjoar de: ”Du mååååste prata!”

Barnens pappa heter Karl Ove Knausgård, norrmannen som i sin mångtusensidiga svit Min kamp öppenhjärtigt och mångordigt berättat om allt och alla runt honom.

Vi ska återkomma till honom.

Lindas bok är tunn, bara 92 sidor.

– På sätt och vis är det otäckt att skriva. Titlarna och berättelsens nycklar poppar bara upp, pockar på. Jag bygger inte olika scenarier eller har alternativa strategier, sitter inte med en vägg full med post it-lappar. Nej, plötsligt finns orden bara där och drar med mig.

Rainer Maria Rilke, den tyskspråkige poeten, sa om sitt skapande att han hörde orden i vinden. Från den brittiske författaren Lawrence Durrell hämtar Linda älsklingscitatet ”att få en vision och sedan gå dit i sömnen”.

– Flickans tystnad gör henne, och mig som författare, på många vis fria.

Varför vägrar hon?

– För henne tar växandet så stor plats att det inte går att prata samtidigt. Det blir helt enkelt övermäktigt. Jag minns själv den åldern, i början av puberteten, då jag upplevde växandet som något väldigt våldsamt. Över en sommar blev jag tio centimeter längre och jag såg samma förändring hos min bror när han höll på att bli man, i ansiktet, i rösten. Jag fick en instinktiv känsla av att jag behövde hålla ihop mig, att sluta mig kring det som var jag.

Barnet i boken är rädd för vad som ska komma ut när hon talar. Jag ber om ett exempel ur en elvaårig flicksjäl och Linda Boström Knausgård uttalar följande mening:

”Nu kommer han på vägen där borta.”

En till synes harmlös information.

Någon går på en väg.

– Kanske säger hon egentligen att ”se där, där kommer han som jag har längtat efter i två månader men inte vågat berätta om. Där kommer han som jag drömmer om, som jag lever med i varje vaken stund”.

Linda Boström Knausgård tänkte ofta som barn på vad hon sa och vad andra trodde att hon sa.

– Jag lyssnade mycket strängt på mig själv.

 

Linda med hästen Namur som är ett tolvårigt halvblod.

Linda med hästen Namur som är ett tolvårigt halvblod.

 

Hemma hos Boströms yrde däremot orden i de stora rummen. Mamma, numera pensionär, var då en uppburen aktris på Dramaten, klasskamrat och senare kollega med bland andra Marie Göranzon.

– Vi pratade ofta på ett lättsamt sätt om undertext, säger Linda Boström Knausgård. Skådespelare arbetar ju väldigt medvetet med undertext. Vad är replik och vad säger du egentligen? Det är inte bara orden som ska framföras på scenen, framför allt ska viljan bakom orden gestaltas.

Våningen med de vackra fönstren mot Humlegården utgör navet i Välkommen till Amerika. Där bor en mamma och två barn kvar när den psykiskt sjuke pappan flyttat ut. För att klara hyran tar hon emot teaterelever. I boken beskrivs det så här: Stycken ur världsdramatiken skallade i lägenheten. Det vande sig alla vid. Vännerna också, fast man fick alltid förklara situationen till en början. Förklara skriken och skratten.

En av dem som måste ha skrikit sig blå hos familjen Boström känner jag, inser jag när jag första gången läser just raderna ovan. Om vi backar till 1980-talets mitt och kliver in i den där lägenheten kan vi höra Ifigenia be för sitt liv bakom de stängda pardörrarna till vardagsrummet. Ifigenia ska offras till Artemis och vrålar ut sin smärta. Det måste ha skallat i väggarna av dödsångest.

”Jag minns våningen som vit och stor”, berättar min väninna. ”Ingrid Boström hade många elever, hon ansågs vara en väldigt duktig pedagog och hjälpte säkert många. Jag, liksom de flesta andra som tog lektioner hos henne, ville in på scenskolan.”

”Minns du möjligen någon tyst liten flicka som åkte rullskridskor genom rummen?” frågar jag.

”Jodå, men särskilt tyst var hon inte. Nä, hon var väl som barn är mest. Och några rullskridskor kan jag inte komma ihåg. Om jag var lite tidig till lektionen öppnade Linda eller hennes bror dörren och så fick jag vänta på en stol i hallen till eleven före var färdig.”

Länge drömde Linda Boström Knausgård själv om att bli skådespelare.

Du sökte till scenskolan i Malmö två gånger?

– Jag sprack i sista provet. Visserligen skrev jag som barn, både dagböcker och dikter, men det jag verkligen ville var att stå på scenen. Samtidigt hade jag sådan respekt för skådespelare, tyckte att de var som gudar. Teatervärlden kändes både förtrollande och läskig.

Ville din mamma att du skulle gå i hennes fotspår?

– Nej, därifrån kom inga som helst krav. Någon gång sa hon att hon tyckte att jag skulle bli advokat för att jag var så bra på att formulera mig och argumentera. Annars lade hon sig aldrig i. Men jag såg ju; teateryrket var hårt med jobbiga arbetstider och stor konkurrens. Ändå avrådde hon mig aldrig.

Det gjorde däremot de som satt i antagningskommittén. ”Du är inte riktigt en ensemblemänniska”, sa de.

– Ja, jag har tänkt så oerhört mycket på det där. Vad är en ensemblemänniska och varför tillhör jag inte dem? Men de hade nog rätt. Till syvende och sist brukar det bli som jag vill, det kan gälla mina radioprogram eller det jag skriver. Som författare blir det så uppenbart. Det är förstås underbart med stöd på vägen, men de sista varven måste man gå alldeles själv.

Ensemblemänniska eller inte, hon har faktiskt spelat på Dramaten.

– Mamma gjorde rollen som uggla i Klas klättermus och skådespelarnas barn fick statera som djurens ungar, men min bror Mattias och jag ansågs vara för stora. Då säger plötsligt mamma: ”Jag kan inte se att den manlige älgen har några barn? Borde han inte i jämlikhetens namn ha det?” Vi fick skriva till författaren Torbjørn Egner och höra om han tyckte det var okej att vi gav den ensamma älgtjuren några kalvar.

En kalv i Hackebackeskogen var hon och långt mycket mer ville hon gestalta på scenen, men många år senare ger hon för evigt upp drömmen om ett liv som skådespelare. När hon sållas bort i slutet av antagningsprocessen är förtvivlan enorm och ordlös.

– Jag gick som i töcken till centralstationen i Malmö efter beskedet, var helt i chock. Under natten delade jag sovvagnskupé med en kvinna som skrek hela tiden, varför vet jag inte, men det kändes som om det var jag som skrek. Väl hemma väntade ett brev från Biskops-Arnö författarskola som jag också hade sökt till, mest av en slump. ”Välkommen till oss” stod det. ”Då har jag i alla fall kommit in på den jävla skitskolan”, tänkte jag. När den värsta besvikelsen hade lagt sig insåg jag ju att jag skulle få skriva ett helt år.

Det var på skolan hon blev författare. Det var där hon träffade norrmannen Karl Ove Knausgård. 2007 gifte de sig. Gör mig behaglig för såret, Grand Mal och Helioskatastrofen är titlarna på hennes tidigare böcker.

 

Författare är ofta solister, vare sig de vill eller inte. Att klara ensamhet gör yrket lättare, men längtan efter en normal vardag med arbetskamrater, lunchmatsal och fredagsfika kan vara stor och ekande.

– Det är klart att jag ofta kan sakna vuxna människor, ett normalt vardagsliv, att inte bara vakna till mitt eget varje dag. Är jag inne i något starkt och stort, när jag haft lyckan att träffa en åder, är det ju inget problem. Då längtar jag upp ur sängen. Allt är lätt! När rädslan släpper taget infinner sig en enorm koncentration.

Vari består rädslan?

– Det man skriver kan väcka en stark känsla av skam, men när den rinner av är du helt fri. Att vara i skrivandet, verkligen befinna sig där, är något fantastiskt.

I Välkommen till Amerika konstateras att arvet slår hårt. Flickans pappa blir psykiskt sjuk, han skrämmer alla med sin obegriplighet, sitt pendlande humör. Han kliver mellan raseri, tystnad och ren galenskap. I boken uttalar flickan orden tyst för sig, hon vill att pappan ska dö.

Än en gång inser hon vilken kraft det finns i ord, vilken makt i det sagda.

Som barn mötte Linda Boström Knausgård samma sjukdom.

– När pappa mådde bra och var i balans kunde han vara påhittig, ha ett väldigt tålamod. Då kunde han vara ljus. Helt plötsligt skapade han fest och fyrverkeri i livet! Det var underbart – innan man förstod att just den glädjen kunde vara början på något som skulle bli hemskt och skrämmande.

Pappa flög till Norrland. Pappa skulle köpa en stor gård. Pappa skrek på mamma, hotade henne. Pappa grät som ett barn. Pappa låg tyst, som död i soffan.

Kommer du ihåg när du började bli otrygg?

– Jag tror inte jag har några minnen innan det. Den känslan är så tidig att det inte finns något före eller efter. Som barn gick jag och väntade på en katastrof. Jag var uppmärksam på allt, alla signaler, tecken. Mycket av min barndom handlade om att göra det enklare för mamma när pappa var dålig. För att hon skulle orka.

Hittade du på bus som barn?

– Nä, inte mycket.

Vad gjorde du då?

– Jag var hästtjej, tyckte om att rida. Kanske var jag lite friare när jag var hos andra. Jag tyckte redan då att det var roligt att byta världar och jag älskade att vara hos min mormor i Norrland.

”Kom ska vi språka!” Linda lade sig med mormor i sängen, de talade om allt som varit, allt som är.

Jag släppte taget på ett tidigt stadium.

– Hon tyckte om att höra hur jag tänkte om framtiden och hon berättade om gamla tider. Och maten sen! Blåbärsgröt och kakor, hur mycket som helst. Att växa upp på 1970-talet var annorlunda, kanske särskilt i Stockholm och i de kretsar vi umgicks. Det var en högljudd tid bland vuxna, alla skulle vi vara tillsammans men ibland undrar jag om vi barn egentligen fick ta någon plats … Att komma till Norrland då, föreställer jag mig i dag, måste ha varit som att kliva in i 1950-talet. Männen jagade. Barn var barn. Mormor hade all tid i världen. Den platsen och tiden har blivit nästan mytisk för mig, helt trygg och fri från katastrofer.

 

En händelserik höst väntar – med flera nomineringar till litterära priser och flytt till nytt hus i Skåne.

En händelserik höst väntar – med flera nomineringar till litterära priser och flytt till nytt hus i Skåne.

 

Ett dovt muller, en föraning om vad som komma skall. Att växa upp med en psykiskt sjuk förälder kan vara himmel eller helvete. Eller kanske snarare himmel och helvete. Många barn har vittnat om en ökad känslighet inför små förändringar hos en sjuk mamma eller pappa, en ökad beredskap inför katastrofer.

Men om man själv är den där katastrofen?

Den frågan ställer Linda Boström Knausgård i radiodokumentären Jag skulle kunna vara USA:s president från 2005 där hon naket beskriver insjuknandet, skoven, den egna skräcken som också drabbar andra när hon får diagnosen bipolär sjukdom. Hon tvångsvårdas, drabbas av svåra biverkningar av medicinen. I hennes journaler står ord som hypoman, långsam svarslatens, darrningar, stelhet i tungan, aggressivitet. När vi nu samtalar på restaurangen – hon äter gigantiska kalvfärsbullar och svarar vänligt på allt jag vill veta – ställer jag en fråga som jag i efterhand förstår är naiv, på gränsen till oförskämd. Jag uppfattar henne inte alls som tyst, snarare eftertänksam, klok, rolig, en människa med en stor och mycket tydlig integritet. Underbara egenskaper alla, kanske är det därför jag vågar fråga:

Har din sjukdom varit bra för ditt skrivande?

– Jag skulle gärna byta jobb eller uppstå i någon annan skepnad för att bli av med den. Har man en riktning kan det finnas kraft i vissa delar av sjukdomen. Du orkar skriva dagar och nätter, känner dig inspirerad och okrossbar. Utan riktning blir den där extra energin ingenting, allt upplöses i atomer, den blir bara skam och katastrof. Den kraft jag talar om är egentligen inte sjukdomen i sig, utan ett förstadium då jag upplever att världen öppnar sig men under kontroll. Sedan är det 300 stationer till där inget händer som är bra. Som svar på din fråga: Jag hade gärna varit utan.

Är det sant, det han skriver om er? Om dig?

Elvaåriga Ellen stumnar inför världen. I hennes tystnad ligger både uppgivenhet och makt. Ett eget språk har det som inte uttalas. Den unga flickan försöker tigande tala om för alla att hon inte tänker låta sig styras av föräldrars nycker, av skolans krav, av kompisars regler. Kampen för att bli huvudperson i sitt eget liv tillhör livet. Karl Ove Knausgård har genom sina böcker förvandlat familj, vänner, kollegor och bekanta till bifigurer i boken om hans liv.

Hur känns det att bli omskriven på det sättet?

– På många olika sätt, det har inte alltid varit lätt. Ibland gör det ont att läsa, särskilt om barnen fått höra något och kommer hem med ledsna frågor. Men glöm inte att Karl Ove är huvudperson i det verket. Han själv omsluter alla personer, allt handlar om honom även om han beskriver någon annan. Redan i början av det projektet insåg jag att arbetet var oerhört viktigt för honom, det var ett skrivande på liv och död.

Hur förhöll du dig till böckerna?

– Jag släppte taget på ett mycket tidigt stadium. Sedan blev jag lättad över att böckerna var så bra och att det fanns empati och förståelse i det han skriver om oss.

Mest ogillar hon när människor, ibland helt okända, vill samtala med henne om böckerna.
”Är det sant det han skriver om er? Om dig? Hände verkligen det där på sidan 367?”

– Böckerna är hans ansvar. Att jag ska sitta som sanningsvittne, känns både obehagligt och märkligt.

Hade du kunnat skriva som han?

– Vi har helt olika författartemperament. Det går inte att jämföra oss. Skulle jag få för mig att skriva en bok som hans, skulle språket bli helt annorlunda. Allt skulle bli annorlunda!

Paret Knausgård lever inte längre tillsammans, men de är fortfarande vänner.

– Vi är viktiga samtalspartners för varandra och samarbetar om barnen. Mer vill jag inte säga. Däremot kan jag ibland bli olycklig över att Karl Ove svartmålas på många sätt. De säger att han utnyttjar mig och barnen genom att lämna ut oss, att han minsann kan skriva när andra tar hand om allt i vardagen. Det där stämmer inte. Karl Ove har varit ett oerhört stöd för mig och mitt skrivande.

Är det svårt att tala om honom, om hans böcker?

– Jag tycker det. Det tycker jag.

Nu stumnar hon, som flickan i boken.

Tystnad är också ett språk.

 

Linda Boström Knausgård tar en cigarett, avböjer skjuts in till Stockholms centrum, hon har att läsa medan bussen dröjer, säger hon. Kanske vill hon bara vara i fred, slippa prata. En ny tid väntar, i nytt hus och nya skrivprojekt som inbegriper hennes dröm, den om teatern, men först ska spektaklet kring Välkommen till Amerika lägga sig.

Om det någonsin gör det.

Vilket hallabaloo.

Vilket hallabaloo.

 

 

Text: Stina Jofs
Foto: Åsa Sjöström

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 13/2016

 

 

NAMN: Ingrid Linda Philippa Boström Knausgård.
ÅLDER: 44 år.
FAMILJ: Stor.
UTBILDNING: Biskops-Arnö författarskola, DI:s radioproducentlinje.
BOR: I Skåne.
BÖCKER: Gör mig behaglig för såret (1998), Grand Mal (2011), Helioskatastrofen (2013).
AKTUELL MED: Välkommen till Amerika (2016).

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar