Politiskt

Talets gåva – som politikerna inte vill ha

av Cecilia Garme

Glöm de gamla grekerna och deras retoriska regler.  I dag ska politiska talskrivare behärska vardagsspråk och älska självutplåning.

När du läser detta sitter nervösa partikommunikatörer med opinionsundersökningar upp till hårrötterna och kläcker slagord för Almedalen och valspurten. Nya varianter av ”Lika för alla”, ”Alla ska med” och sånt.

Men inte talskrivarna. De är ett eget folkslag. Gömda i kulisserna sitter de mest och lyssnar. Hur ska min partiledare låta, just här och nu? Vem är hen, innerst inne?

Först efter den syntesen är de redo att knattra manus till telepromptern.

– Den största missuppfattningen om oss talskrivare är att det är vi som bestämmer det politiska innehållet i talen, säger socialdemokraten Jenny Åkervall som skrev tal för både Göran Persson och Mona Sahlin.

Vad menar hon?

– Vårt jobb är att se till att budskapet går fram. Det är inte bara en fråga om retorik, det handlar också om att ta reda på förutsättningarna runt omkring. Vilka sitter i publiken? Är det partifolk? Allmänheten? En viss publik kanske bör få ett budskap. Medan de egna främst ska känna ”Det där låter bra. Min partiledare ser stark ut”.

 

Göran Persson använde inte ett enda ord av talet, haha!

 

De bästa talskrivarna är sällan estradörer själva.

– Jag gick med i MUF som 17-åring men kände aldrig att jag ville stå i första ledet, säger Moa Berglöf som tio år senare blev Fredrik Reinfeldts talskrivare och stannade under hans åtta år som statsminister.

– Jag har alltid varit intresserad av människor och när det gällde Fredrik var det mycket en fråga om att hitta hans röst.

I den nya boken Politik och retorik analyserar statsvetarprofessorn Erik Åsard de nuvarande partiledarna. Jan Björklund – polemisk oneliner-maskin. Jonas Sjöstedt – behärskad stil men förutsägbar. Jimmie Åkesson – plankar Per Albin Hanssons folkhemstema men bortser från komponenten jämlikhet.

Det torde krävas DNA-test för att urskilja talskrivarnas roll. Och dessa måste acceptera att de aldrig har någon ära att hämta.

Jenny Åkervall berättar:

– Det allra första tal jag skrev åt Göran Persson handlade om skolan, och jag använde en liknelse med en barnmorska. Jag var otroligt nöjd med formuleringen. Men Göran Persson använde inte ett enda ord av talet, haha! ”Jag har bokhyllan full med tal som inte har hållits”, sa en av Perssons medarbetare för att trösta mig.

Hon förtydligar.

– En talskrivare säger aldrig ”det var mitt tal”. Och Persson tog oftast bara den disposition jag hade gjort. Eller någon del av anförandet. Han var ju en enastående retoriker, helt på egen hand.

Eftersom Göran Persson tyckte om poesi blev Jenny tvungen att göra det också.

– På en utbildningsdag sa jag åt hela regeringskansliet: ni måste läsa mycket poesi! Folk var helt knäckta!

 

Det är lite grann som viskleken – vad är det som ska finnas kvar när någon berättar om talet i tredje eller fjärde hand?

 

Varken Moa eller Jenny har läst klassisk retorik – något båda är glada för.

– Jag tror att det skulle vara mer stjälp än hjälp. Om man ska tänka på det där med logos och patos och etos kan man missa att det viktigaste är ett kort budskap som kan bli ihågkommet. Det är lite grann som viskleken – vad är det som ska finnas kvar när någon berättar om talet i tredje eller fjärde hand? säger Moa Berglöf.

Jenny Åkervall ekar:

– Jag visste ingenting om klassisk retorik. Det viktiga var att förstå exempelvis vad upprepning ger för känsla. Man lyssnar in klangen i talet. ”Här måste vi ha en språklig blomma”, kunde vi i staben säga till varandra. Eller ”Här behövs det en bild”.

Att bli navelskådande var en dödssynd. Ett skämt som är roligt i Rosenbadbubblan är kanske inte lika kul på ett torg i glesbygden. Om partiledaren står och väntar ut skrattet på ett skämt blir det pinsamt.

– Det kan ju bli corporate bullshit även i politiken, säger Moa. (Eller internt fikonspråk, som man säger utanför sagda bubbla).

Skriftspråk är en annan vanlig fälla.

– Man måste skriva i talspråk. Så vi gjorde manus som för en utomstående skulle se jättekonstiga ut. Med pauser eller grammatiska fel, säger Moa.

Den vanligaste frågan hon får är om hon skrev ”Öppna era hjärtan”, Fredrik Reinfeldts berömda tal om flyktinginvandring. Svaret är typiskt för hur det ofta går till.

– Det var Fredrik själv som hittade på det. Han sa det för första gången på en pressträff några timmar innan hans sommartal på Norrmalmstorg i augusti 2014, sedan Migrationsverket hade indikerat att prognoserna var på väg upp.

– När han sedan uttalade det i själva talet så kände man att han menade det. Men vi i staben trodde ändå inte att folk skulle komma ihåg just den frasen. Och det är en viktig lärdom. Att man aldrig vet på förhand vad som blir stort.

Fredrik Reinfeldt, berättar Moa, hade alltid en idé om var han ville landa med ett tal. Moa och hennes team fick tänka ut vägen fram och skriva utkast efter utkast.

– Men det slutade alltid med att han ritade en mindmap, en tankekarta, av våra tio sidor tal. Då kände han sig friare och kunde ha mer publikkontakt. Han övade väldigt mycket också, både ensam och tillsammans med oss.

 

Tage Erlanders talskrivare hette Olof Palme. Vars talskrivare hette Ingvar Carlsson. Har dagens motsvarigheter verkligen inga egna politiska karriärer i kikaren?

Nja, inte Moa som i dag är egenföretagare och skriver underlag och tal till företag och organisationer.

Men Jenny kandiderar faktiskt till både riksdagen och i Danderyds kommunalval i höst. Skulle hon inte vinna, ja då fortsätter hon skriva romaner.

Alldeles lagom mycket i skymundan.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2018

 

Fotnot: Etos, patos och logos är begrepp i klassik retorik enligt den grekiske filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles (384–322 före vår tideräkning):

 

Etos – talarens inre, goda egenskaper.
Patos – förmågan att väcka känslor.
Logos – sakskälen, argumenten.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar