Musikkrönika/Backstage

Tävla gärna i musik!

av Johan Norberg

Ännu en Grammisgala har passerat och andelen pristagare vars namn jag känner igen är nu nere på oroande tio procent.

För egen del har jag fem gånger varit nominerad och suttit av tid i den utdragna prisceremonin. Det har väl varit med ett visst mått av avstånds-tagande jag deltagit. På det sättet som vi som känner oss lite kulturella anser oss ha råd med.

”Jag bryr mig inte om jag vinner, det är inte det viktiga” – kan jag nog ha sagt vid några tillfällen. Så kommer då ögonblicket när de nominerade i ens kategori annonseras och då, från att ha varit helt likgiltig, rusar pulsen upp i 200, jag blir torr i munnen och svettas ymnigt.

De flesta som uppnått stor berömmelse i konstnärliga yrken har varit tävlingsmänniskor.

Plötsligt drabbas jag av vinnarskalle, griper halvstående tag i bordskanten och känner att det enda jag vill är att vinna, VINNA! Och när det inte blev så (vilket alltså har hänt fem gånger), har besvikelsen varit enorm. Jag önskar att jag i mitt jobb som musiker eller skribent haft en bråkdel av tävlingsinstinkten som drabbar mig då.

 

De flesta som uppnått stor berömmelse i konstnärliga yrken har varit tävlingsmänniskor, besatta av att vinna, vara störst. Sådana som Anders Zorn, Miles Davis eller Madonna. Viljan att hamna på första plats kan få folk att lyfta sig långt över sin förmåga. Ta Carola Häggkvist som är en bra sångerska, men bara under tävlan, i Melodifestivalen har hon varit fantastisk. Någonting händer då som gör hennes röst enastående, och tre gånger oslagbar.

Man kan inte tävla i musik, säger många, men få saker kan frigöra så mycket kreativitet som strävan efter mätbar framgång och publikens kärlek. Melodifestivalen kan man tycka olika om, men att den sätter i gång en enorm skaparkraft hos koreografer, ljussättare, bildproducenter och kompositörer kan ingen betvivla.

 

Så, måste det till en tävling för det? Ja, och det borde finnas fler. Rada upp Sveriges bästa jazzmusiker inför en jury med konståkningspoäng och låt dem försöka spela skjortan av varann. Det kunde bli vansinnigt roligt och ingen människa skulle ändå ta det på blodigt allvar. Okej då, kanske någon, men det skulle nog inte skada.

Att utsätta sig för tävlingsmomentets risk att misslyckas totalt är en underskattad resurs hos många av oss som sysslar med smal kultur. Den värsta motgång som kan drabba en är ett avslag från konstnärsnämnden, där vi sitter under korkeken.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, april/2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar