DET ÄR INGET KRÅNGEL med Eva Dahlgren. Jag ringer upp, bestämmer tid för intervju och en vecka senare cyklar jag dit och tar hissen upp till familjen Dahlgren-Attling som bor i en stor våning i Södermalms vackraste hus. Hon möter i dörren med kaffebrickan och tycker att vi ska gå upp på taket i stället för att sitta inne i sommarvärmen.
Hon är lika vacker i verkligheten som på pressbilderna till sommarturnén, och när jag ser henne med kaffekannan tänker jag att hon kommer att blomma som gumma också. Det kommer att passa henne fint.
Terrassen ligger ovanför alla andra hustak och har utsikt över staden i 360 grader. I källaren i samma hus har hon sin studio så det mesta hon behöver ligger på toffelavstånd, förutom när hon åker på turné.
Jag spelade i olika sammanhang med både henne, hustrun Efva Attling och den senares ex-make Niklas Strömstedt kring åren då det stormade som värst (i alla fall på löpsedlarna), när alla skiljde sig och kom ut. Det är ett bra utgångsläge när jag plötsligt kommer smygande som skribent; inte så att vi är tjosan hejsan, men det behövs inga krusiduller innan vi börjar prata. Vi musiker har heller aldrig sett henne som artist utan mer som en av oss. Delvis för att hon ser ut som en basist (när hon inte ler), men mest för sin hantverksskicklighet, så det blir mer ett kort och kollegialt ”hej, vill du ha kaffe” innan vi sätter i gång.
Det går inte att ta miste på att hon är uppriktigt och genuint glad över Tabestipendiet. Statuterna säger att priset ska ges för ”sångbar dikt eller tonsättning av dikter” och vi i juryn tycker att Eva landar klockrent i mitten av dessa förutsättningar. Även om hennes eget uttryck ligger långt ifrån Everts så har hon, precis som alla svenskar, en relation till hans musik.
– Det sitter i från första början i en beskrivning av Norden, det nordiska känsloregistret, frihet och natur. Jag är inte någon Taube-kännare, inte någon kännare av musik över huvud taget, så att jag kan rabbla upp låtar eller årtal. Jag har inte den kunskapen eller intresset. Men till Taube förhåller man sig på samma sätt som till Astrid Lindgren eller sill och surströmming, det ingår i arvet, man kan ju sin Taube. När började musiken för dig?
–Singeln Penny Lane/Strawberry Fields med Beatles. Det var en sådan där ”wow, att det kan låta så här”-musik. Jag hade singlar med Hep Stars och Tages men det var inte förrän jag hörde Beatles och just de låtarna som jag förstod att ”jaha, det finns någonting annat också”. De blev en fantasiresa. När jag blundade och lyssnade åkte jag i väg i ett annat landskap och det är fortfarande något som är väldigt starkt hos mig när jag skriver. Det är den känslan jag letar efter.
När förstod du att texten var viktig, hände det samtidigt med Penny Lane?
–Nej, det var inte förrän jag började att skriva själv, då blev texterna lika starka som musiken. Jag hade fått mormors gamla gitarr, ”ta den här gitarren, det är för många strängar på den!”. Just då gick jag och lärde mig fiol och spelade lite piano hos kantorn men det var tråkigt, så jag fick en frihet med gitarren och började att skriva låtar. Samtidigt var jag tonåring på väg att växa upp med allt det där stora, det var ju så enormt stora känslor. Så det blev en kanal ut, att skriva text och musik.
Och ganska snart, 1978, fick du göra en egen skiva.
– Det var med Anders och Bruno Glenmark, men det var Anders och jag som fann varann. Bruno var ju en gubbe, säkert 40 år (skratt).
– De två första plattorna kunde vi göra relativt fort, för jag hade redan 120 låtar klara. Sedan bestämde Anders och jag oss för att starta ett eget band och göra den musik vi trodde på. Trots att vi hade helt olika referensramar blev det ändå en skön mix av allting. Sedan blev det Melodifestivalen 1979.
– Jag hatade varje sekund av det. Jag var 18 år och inte så försigkommen. Självklart var jag glad över att få vara med i TV, men samtidigt… hälften av mig bara skrek ”det är inte den människan jag är, inte den musiken jag lyssnar på!”. Jag gillade David Bowie, Kate Bush och sånt, melodifestivalen var ju skitmossigt. -------
Läs hela artikeln i nya numret av VI.
Läs Pressmeddelandet här.
Vi-omslaget med Eva Dahlgren finns som pdf här
En komplett lista på Taubestipendiater sedan 1960 finns här