MÖTET MED BILJANA PLAVSIC

– Nu kommer den snart, förnedringen! Biljana Plavsic låter först den grå v-ringade tröjan falla. Sedan T-shirten, anstaltens svarta mjukisbyxor, BH och trosor. Snart 79 år gammal står hon naken i lysrörets sken. Visiteringen av alla kroppsöppningar börjar. Detta, berättar hon, är det pris hon får betala för mitt besök. iljana Plavsic? De flesta i Sverige har glömt, men i forna Jugoslavien lever det massiva hatet, eller hyllningarna, mot henne kvar. Vilken ståndpunkt människor intar beror på om de är bosniska muslimer, serber eller kroater. Biljana Plavsic är utbildad i biologi, professor emeritus, internationellt erkänd forskare, politiker och krönte sin karriär med tre år som bosnienserbisk president. Tillsammans med bland andra den i somras infångade Radovan Karadzic (president före Plavsic) anklagades hon bland annat för massakern i Srebrenica 1995, då minst 8000 muslimska män och pojkar föll offer för etnisk rensning. Själv hävdade hon att hon inte visste vad kollegorna, de serbiska krigsherrarna, hade för sig i fält, en förklaring som FN:s krigstribunal i Haag inte trodde på. 11 års fängelse för brott mot mänskligheten, inte folkmord, löd domen. Biljana Plavsic rörde inte en min. Straff utdömda av tribunalen ska verkställas utanför före detta Jugoslavien, har FN bestämt. De dömda får alltså önska att komma till något av de länder som slutit avtal med tribunalen om att ta emot dömda.
Biljana Plavsic önskade Sverige. Sverige sa ja.
I dag hatar Biljana Plavsic det mesta i vårt land. Kriminalvården, vår syn på jämlikhet och offentlighetsprincipen. Två gånger har hon ansökt om nåd men fått avslag. I sex år har svenska journalister förgäves försökt träffa henne men tidningen Vi lyckades. Här är berättelsen om mötet med den enda kvinnliga krigsförbrytaren i Sverige, Biljana Plavsic.

— JAG HAR DET VÄRRE HÄR PÅ HINSEBERG än nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset. Han hade åtminstone en egen trädgård! Vägen till kvinnoanstalten strax utanför Frövi har varit slingrande och lång, både i mil och månader. Under färden från Stockholm via Västerås och Arboga har jag fantiserat om öppningsrepliken när jag nu äntligen ska få träffa Biljana Plavsic. Nice to meet you, trodde jag, men det blev det ovan spontana känsloutbrottet om Hinseberg. Vi sitter i var sin turkos fåtölj vid ett runt bord mitt emot toaletten i ett av Hinsebergs fem besöksrum. Jag behöver bara lyfta telefonluren om jag behöver hjälp. Persiennerna är neddragna. Vattenkokaren bubblar på diskbänken under köksskåpen. Hon räcker mig en tepåse, häller upp kaffepulver åt sig själv, bjuder på vaniljrån ur ett nytt paket. Som besökare får man inte ta med sig någonting, jag har passerat metalldektorn utan att den pep. – Ingen av de andra fångarna har läst en enda bok, säger Biljana Plavsic upprört. Ändå behandlas vi lika. Ert land har verkligen inget att berömma sig för!

KRIMINALVÅRDSINSPEKTÖR Karl-Anders Lönnberg var en av dem som höll i förberedelserna inför Biljana Plavsics ankomst till Hinseberg 2003. På Kriminalvårdens hemsida kan man fortfarande läsa vad han sa efter första mötet med Plavsic på Kronobergshäktet i Stockholm, där hon satt två veckor i väntan på vidare transport.
”Mitt intryck är att det är en lågmäld kvinna, som inte kommer att ställa till med några problem.”
Så fel han hade.
Redan från början blev det bråk.
”Det finns många fångar av islamsk härkomst, men de är födda i Sverige”, skriver hon till det svenska Justitiedepartementet 2007 i ett yttrande över den första nådeansökan. ”Två (hotade mig) konstant med al-Qaída, som skulle döda mig, eftersom ’Allah var stor’. De fick instruktioner utifrån, och de förbittrade livet för mig även på andra sätt. När jag varskodde min kontaktvakt (en muslim, och ytterligare två vakter var muslimer från mitt land) sa han, att de var unga, vilket var riktigt, och att de inte visste vad de sa, vilket inte var riktigt.
Den 4 oktober år 2004, varskodde jag skriftligen föreståndaren, herr Lönnberg, men det blev inget svar. Trakasserandet fortsatte. Den 25 november upprepades det utanför byggnaden, men förutom hotelser med al-Qaída skrek de, nu på arabiska, gestikulerande på samma sätt som man gör i islamska länder – och allt detta var riktat mot mig i en önskan om att jag skulle avlägsna mig, att jag skulle fly. Jag föll och bröt armen.”
Sedan dess har Biljana Plavsic frivilligt isolerat sig, hon lagar mat och äter ensam.
– Jag är en gammal människa. Jag lever med mina minnen. Jag är konstant innesluten i den värld som var för 15–20 år sedan. Jag har mina anteckningar och dagböcker. Nuet kommer bara till mig när jag måste gå ut i korridoren, där muslimerna är, svarar hon när jag undrar hur det är att vara så mycket i sin cell, eller bostadsrum, som Kriminalvården föredrar att kalla den. Även med personalen blev det konflikter. Biljana Plavsic hade förväntat sig att den svenska kriminalvården skulle vara human. Problemet är att ordet kan tolkas så olika. Parollen ”lika för alla, oavsett ålder och bakgrund” var inte den innebörd Plavsic förväntat sig.

”(---)Hur har jag hamnat i fängelse ... bland prostituerade,mördare, knarklangare, narkomaner, rånare, tjuvar, bedragare (---) Alla metoder, vilka på Hinseberg tillämpas mot detta klientel, tillämpas även mot mig ... Ändå är vi inte lika. Jag har avlagt licentiatexamen, doktorerat, specialiserat mig på några kända institut ute i världen. Jag har varit Fulbrightstipendiat, universitetsprofessor och dekan vid fakulteten för naturvetenskaper (---) Omedelbart före ankomsten till Hinseberg publicerade media i Sverige, att Biljana Plavsic, krigsförbrytare, skulle avtjäna straff på Hinseberg (---) Alltså skiljer jag mig, i minst två aspekter, från de övriga fångarna: till ursprung och utbildning samt avseende kungörandet om brott före min ankomst (---) Man har förnedrat mig samt förnedrar mig i det här svenska fängelset. Det är det hemskaste som har kunnat hända mig och därför är mitt straff inte elva år, utan mycket, mycket längre.” Ur yttrandet över första nådeansökan.

NÄSTAN 20 ÅR HAR GÅTT sedan Berlinmuren föll och med den kommunismen i Östeuropa. Forna Jugoslavien är ett av de tydligaste exemplen på vad som hände med en del av de länder som nu skulle kunna utnyttja demokratiska fri- och rättigheter. Där förde den nya tiden med sig krig mellan serber, kroater, muslimer; alla mot alla med massavrättningar, folkfördrivning, tortyr och våldtäkter till följd. De värsta övergreppen i Europa sedan andra världskriget. Enligt Utrikespolitiska institutet var det serberna som satte dem i system. Biljana Plavsic var en av de mest hårdföra serbiska politikerna. I sin nationalistiska retorik beskrev hon muslimerna i Bosnien (bosniakerna) som en ”genetisk defekt” i den serbiska kroppen. Bo Pellnäs, pensionerad överste med lång erfarenhet av internationellt fredsbevarande arbete, träffade Plavsic på Balkan.
Hur vill du beskriva henne?
– Hon hade ett drag av kyla som gjorde att man inte blev så entusiastisk, svarar han.

FEM OCH ETT HALVT ÅR I FÄNGELSE har naturligtvis satt sina spår, men det är ingen synligt nedbruten människa som sitter bredvid mig i besöksrummet på Hinseberg. Biljana Plavsic är fortfarande mån om sitt yttre – läppstift i varm roströd ton, välklippt, lite plattare hår än på gamla fotografier. Cartierklocka i guld, hopfällbara små silverfärgade glasögon à la bokhållare. Hon ser ut som den professor i Sarajevo hon en gång var. Under politikertiden och som president alltid oklanderligt välklädd – mönstrad Chaneljacka, beige trenchcoat, blus i någon stark färg. Nu är ytterplagget jeansjacka. Under fängelsetiden har Biljana Plavsic skrivit två memoarböcker, dedicerade till det serbiska folket ”att lära från”. I höstas landade del 1 av My Testimony på mitt skrivbord. Tryckt i 2000 exemplar, översatt från serbokratiska till engelska av någon hennes vän, den serbisk-ortodoxe prästen Vladisav Rafailovic, kontaktat. Av misstag fick jag även Carl Bildts dedicerade exemplar. Biljana Plavsic suckar.

– Fader Rafailovic ville väl, men mycket i översättningen är inkorrekt, säger hon. Jag har inte kunnat kontrollera arbetet. Dessutom fattas ett kapitel. Kanske är allt gjort med flit?!

Den som i boken letar efter ånger rörande krigens konsekvenser och Biljana Plavsics eget agerande, får leta förgäves. Trots att hon inför krigsförbrytartribunalen i Haag sa att hon kände skuld och ånger. Jag upplever det inte heller som om hon någon enda gång under vårt tre timmar långa möte visar någon medkänsla med dem som föll offer för etnisk rensning, att hon är eftertänksam. Har hon ”stängt av”? Kanske, men händerna darrar och rösten brister när vi kommer in på hennes egna familj. Den äldre brodern i Belgrad som varit på besök en gång, hans sjuka hustru, brorsonen med familj i Kanada. Maken som hon gifte sig med på 1960-talet. Snabbt torkar hon tårarna som hotar att bli ett flöde. Nu är hon själv gammal men både före och under krigen skötte Biljana Plavsic sin senildementa mamma. Ett av de starkaste avsnitten i My Testimony är beskrivningen av en nattlig beskjutning av Sarajevo, där granaterna lyste upp himlen och Biljana Plavsic låg nästan helt utan krafter bredvid sin mamma. Grät mot hennes bröst. Men modern tröstade Biljana, sa att dottern inte skulle vara rädd eftersom hon, modern, skulle skydda henne från blixtarna och åskovädret utanför... Naturligtvis har jag funderat på om Biljana Plavsic själv fortfarande är mentalt vital.
Svaret blir: Ja, hon verkar i mina ögon kristallklar. Följer hon med vad som sker i politiken eller har hon slutat bry sig?
– Min bror köper tre serbiska dagstidningar åt mig varje dag, berättar hon under vårt samtal. Bland annat Nezavisne Novine som publicerat båda mina böcker som följetong. Efter en vecka skickar han tidningarna i en bunt. Dessutom tittar jag på tv, mest CNN. Från serbiska vänner både i Sverige och hemma får jag böcker, jag har cirka 50 – ett helt litet bibliotek. Det är också till brodern hon ringer för att få hjälp när hon upplever sig motarbetad och förbisedd av såväl personal som anstaltsledning på Hinseberg. Sedan kontaktar han pressen i Serbien.

– En–två dagar efter att de skrivit om min situation brukar det bli bättre här. Då är personalen mer tillmötesgående mot mig och jag får som jag vill. Minns ni Arkan? Den ökände paramilitära ledaren som hade en egen armé, ”De serbiska tigrarna”, och som var internationellt efterlyst för en rad grova brott, en del utförda i Sverige. Vid krigstribunalen i Haag visades en bild där Plavsic stiger över en död muslims kropp för att komma åt att kyssa Arkan några timmar efter att hans förband dödat 48 människor. Fotografiet blev ett avgörande bevis mot Biljana Plavsic.
– De anklagade mig för att känna Arkan sedan tidigare bara för att jag kysste honom, säger hon. Men jag hade aldrig ens hört talas om honom, han var en främmande man! Jag kysste honom för att han släppt tre tillfångatagna personer. Det var det jag tackade honom för när jag sa That’s our man! Varför önskade Biljana Plavsic över huvud taget att få avtjäna sitt straff i Sverige? Hennes första tanke var att be att få komma till Spanien, ”det finns många kloster där”, men eftersom hon har svårt för värme trodde hon att Norden nog skulle vara bättre.
– Jag kom att tänka på er förra utrikesminister Anna Lindh. Jag träffade henne aldrig men tyckte att hon verkade vara en sympatisk person. Och så ville jag till ett fängelse som låg på landsbygden, inte i stan. Jag tycker mycket om naturen. Ofta tittar jag på måsarna som flyger här nere vid sjön Väringen utanför mitt fönster. Hon snurrar på sina smala vigselringar i vitguld. I ett av breven till mig har hon berättat att hennes man avled i somras. Till personalen sa hon inget om dödsfallet, i stället sökte hon tröst i religionen, hon har alltid varit djupt troende.
–Jag bär ständigt det här träkorset på mig, säger hon och drar fram ett mörkbrunt snidat kors som hänger innanför T-shirten.
–Under rättegången i Haag bar jag ett annat i guld. Det kommer från Jerusalem och går att öppna. Inuti ligger en liten träbit från det kors Jesus spikades upp på.

—NÄR JAG BLIR FRI ska jag återvända till min lägenhet i Serbien, i Belgrad där jag numera bor. Den står och väntar på mig, säger Biljana Plavsic. Belgrad, staden där hon satt i husarrest i väntan på Haag.
Är det verkligen säkert för henne där?
– Absolut! Inte förrän en månad efter mitt besök på kvinnoanstalten, i samband med att jag träffar en källa med stor insyn i Biljana Plavsics fall – förstår jag hur fel min fråga är.

Men först en passus till ur yttrandet över första nådeansökan; ett stycke jag från början inte fäste någon större vikt vid: ”Enligt fängelseföreskrifterna (har jag) efter två år tillbragda i det här fängelset rätt till att, med bevakning, under fyra timmar vara utanför fängelseområdet (---) Min ansökan avslogs. Detta upplystes jag muntligen om, jämte motiveringen att det i Örebro fanns många muslimer ... Jag blev förvånad, inte över att jag fick avslag, utan över motiveringen till varför jag fick avslag.” Varför fick Biljana Plavsic inte permission som andra intagna? För att hon skulle straffas hårdare än sina medfångar? Nej. För att hon var rymningsbenägen? Nej. För att hon skulle kunna lämna landet? Nej. Felaktigt utgick jag från att tillvaron i Sverige per automatik är tryggare för henne än den kommer att bli i Serbien. Men sanningen är den att inget får hända ex-politikern Plavsic på svensk mark. Det finns en hotbild mot henne också i Sverige. Hämnd. Sverige har internationellt åtagit sig att skydda Biljana Plavsic, vårt anseende i det fallet får inte skadas på något sätt, säger min källa och berättar att det är därför som hon, trots sina nästan 79 år och med ett tidsbestämt straff, inte ens med hänvisning till ytterst starka humanitära skäl kan flyttas till en mer öppen anstalt. Biljana Plavsic har sedan 2005 haft ett antal permissioner. Gruppchef Fredrik Wilhelmsson på Kriminalvården vill dock inte uppge hur många, hänvisar till att det är sekretessbelagda uppgifter och att jag hos Kammarrätten via myndigheten Kriminalvården måste ansöka om att få sekretessen hävd – (vilket jag gjort men ännu inte fått beslut om).

Biljana Plavsic inställde sig, till skillnad från många andra anklagade, självmant inför krigsförbrytartribunalen i Haag 2001. Åtalet innehöll sammanlagt åtta punkter, bland annat folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. ”Icke skyldig” blev hennes svar. I slutet av 2002 skedde en sensationell vändning i rättegången. Plötsligt förklarade Biljana Plavsic sig skyldig till åtalspunkten brott mot mänskligheten. I sitt korta anförande gav hon ett uppriktigt, ödmjukt och ångerfullt intryck. Av serberna stämplades hon genast som förrädare. Det har spekulerats mycket i vad denna Biljana Plavsics helomvändning berodde på. ”I sacrificed myself” skriver hon i ett brev till mig. Vad betyder det? Hon offrade sig, men för vem? I sin bok Inte en fluga förnär, som handlar om rättegångarna i Haag, undrar den kroatiska författaren/journalisten Slavenka Drakulic om det var Plavsics religiösa tro eller hennes ställning som forskare som fick henne att ändra sig. När hon konfronterades med obestridliga bevis så svängde hon, menar Drakulic.
”Jag anser att madame Plavsic är annorlunda jämfört mot andra krigsförbrytare, eftersom hon har ångrat sig. Hon har sagt att hon är ledsen för vad hon gjort, för de beslut som hon fattat och den hatfyllda polemik som präglade hennes politik. Ånger betyder insikt om att man begått fel. Det är inte många förbrytare från Balkan som visat ånger. ... Inte många krigsförbrytare har följt hennes exempel. Det krävs mod för en person att se tillbaka och erkänna fel – vi måste ge henne ett erkännande i alla fall för det.” (Drakulic i Expressen.se 17 januari 2007.)
Men hur var det egentligen? Det avslöjar Biljana Plavsic nu:
– Jag ville att min man skulle försvara mig i Haag. Han var brottmålsadvokat, men hade nästan blivit blind på grund av starr, så det gick inte. I stället hade jag en serbisk advokat, Krstan Simic, från Kanada. Han var affärsjurist, det visste jag inte från början. Min man hade till skillnad från honom absolut lyckats bevisa att jag var oskyldig. Anser hon alltså fortfarande att hon är oskyldig? – Yes, I sacrificed myself. Jag har inte gjort något fel, men min advokat rådde mig att erkänna punkten brott mot mänskligheten för att kunna kohandla om de andra åtalspunkterna. Annars hade rättegången pågått i tre, tre och ett halv år. Det var för lång tid med tanke på hur gammal jag är! Åklagarsidan svarade precis som försvaret hoppats. De andra sju åtalspunkterna ströks, bland annat folkmord. Resultat: 11 i stället för uppskattningsvis 20–25 års fängelse. Hon lovade också att vittna mot Slobodan Milosevic men höll, till åklagare Carla Del Pontes högljudda ilska, inte löftet när det blev dags, vilket man kan läsa i yttrandet över nådeansökan 1.

2008 HATAR BILJANA PLAVSIC fortfarande muslimerna. Öppet och tydligt. Vad är förklaringen, Bo Pellnäs? – Nationalism och religion har alltid gått hand i hand, säger han. Ända sedan serbierna förlorade slaget vid Kosovo Polje 1389 mot turkarna, har hatet funnits där. I den gröna Apotekspåsen som Biljana Plavsic har med till vårt möte har hon lagt ner två böcker. Den engelska översättningen av del 1 av sin självbiografi samt Unholy Terror av professor John R. Schindler, USA. I den hävdar han att det var al-Qaída som låg bakom krigen i forna Jugoslavien. Att Bosnien fungerade som bas för terroristattacker världen över, även 11 september 2001. I breven till mig har Biljana Plavsic flera gånger uppmanat mig att läsa Schindlers bok. Än en gång betonar hon nu hur viktig den är. Det var Alija Izetbegovic, ledare för ett etniskt muslimskt (bosniakiskt) parti, som i början av 1990-talet fick Biljana Plavsic rasande. Hon menar att innan dess hade hon i det mångkulturella Sarajevo behandlat både kroatiska och muslimska grannar och kollegor vänligt och med respekt. Men nu förstod hon att Izetbegovic hade en plan: när muslimerna utgjorde 51 procent av Bosnien-Hercegovinas befolkning skulle republiken bli muslimsk.
– 20 000 mujahedins, al-Qaída, skulle se till att det blev verklighet. 80 000 soldater till stod och väntade. Vi kristna skulle mördas till en minoritet. Det var så krigen startade, det var planerat av muslimerna, säger hon.

HUR KOMMER DET SIG att Plavsic gav sig in i storpolitiken? Hon som älskade sitt jobb på universitetet. Hennes kollegor kallade henne ”Järnladyn” eftersom hon aldrig gav upp utan alltid orkade att fortsätta. ”Mrs Thatcher” var ett annat smeknamn. Många positioner i de nya partierna efter kommunismens fall i Jugoslavien besattes av ledande jurister, professorer och gamla kommunistpampar men de flesta var outbildade män. Biljana Plavsic hade erfarenhet av organisation, beslut, protokoll och av att hålla anföranden. När en del av hennes vänner engagerade sig började hon också att gå på politiska möten. Snart var hon en av de ledande i SDS, det serbiska nationalistiska partiet. I Haag sa Biljana Plavsic att hon inte visste vad de andra serbiska ledarna gjorde i fält, bland annat Radovan Karadzic. I juli 2008 greps han. – Karadzic är en fegis. Han och hans gelikar var ett rövarband. Allt de gjorde var rena gangstermetoderna. Det kommer att komma fram, säger hon under vårt möte. I sin bok beskriver hon Radovan Karadzic. Att han var fascinerad av människor som struntade i lagen och använde kriget och folkets tragedi för att smuggla humanitär hjälp, bli miljonärer på två, tre månader och att det alltid fanns pengar för hans fickor. Att hon själv ibland undrade om Karadzic alls var medveten om vad som skedde runt omkring, att människor dog. Men om hon såg det, varför arbetade hon då tillsammans med dem?! – Jag var så naiv, så naiv…, skakar hon på huvudet.

HUR MYCKET MAKT HADE egentligen Biljana Plavsic? I hur hög grad manipulerades hon av Slobodan Milosevic och Radovan Karadzic (då president i Serbien respektive Republika Srpska)? Var hon bara ett slags galjonsfigur som blev farlig först i slutet av kriget när hon började att samarbeta med FN? Då Karadzic satte ett pris på hennes huvud? Utrikesminister Carl Bildt, tidigare bland annat FN:s sändebud i Bosnien, tror det. ”Hon tilläts aldrig delta i de överläggningar, de beslut eller några av de möten som rörde avgörande frågor om krig, fred och makt” vittnade han i Haag och menade att hennes arbete för att möjliggöra Daytonavtalet, som låg till grund för bland annat freden, var modigt. ”Plavsic framställs närmast som en äldre grånad fredsduva och inte en krigsförbrytare”, kommenterade Lars Björk/Lars Pedersen, nyhetsbyrån TT, 24 oktober 2006, den första nådeansökan. Bildt hälsade också på Plavsic på Kronobergshäktet i Stockholm där hon satt två veckor 2003 i väntan på vidare transport till Hinseberg. Såg till att hon fick tillgång till många olika dagstidningar, en särbehandling personalen på häktet reagerade mot. När jag ber Bildt om en kommentar, låter han hälsa att han inte har någon. Biljana Plavsic beskriver flera av världens toppolitiker för mig. Madeleine Albright och Bill Clinton, före detta utrikesminister respektive president i USA. Tony Blair, tidigare Storbritanniens premiärminister. Sätter fingertopparna mot varandra under hakan, säger ”a very very awful person” om de flesta. Även om Albright som gav henne sitt stöd i Haag. Den förre franske presidenten Jacques Chirac klarar sig bäst. –En gentleman. Men muslimerna blev naturligtvis upprörda över att han kysste på hand.

VECKAN EFTER midsommar 2008 ansökte Plavsic via advokat Peter Althin ånyo om nåd, denna gång främst av hälsoskäl. Bara ett år efter att första nådeansökan hade avslagits. Varför så tätt?

Biljana Plavsics erkännande (länk till FN:s hemsida)

Nådeansökan 1

Nådeansökan 2

Domen

Beställ ditt eget ex av Tidningen Vi (nr 2) här.

 
Av Margaretha Nordgren, reporter

-----------------------------------------------------------------------------------------

Nya numret av Vi hittar du här