OM JESUS HADE LEVT i Sverige i dag hade han nog hetat Lars. Lasse från en liten by i, låt oss säga, Västergötland. Faderlös och inte mycket till utbildning; mager, lätt kutryggig och med dåliga tänder. Lasse från Näset i närheten av Töreboda kanske, en mörkhårig liten gubbe på 30 år, som när han predikar för sina lärjungar talar på bredaste vägötska: ”Saliga de som är fattiga i anden…”
Jonas Gardell ställer till rösten och gnäller fram: ”Saliga de som…”, allt för att ta mig bort från bilden av den långe, ståtlige, vältalige, ljushårige Jesus Kristus i den nystrukna vita särken som jag sett på kyrkomålningar, planscher och bokmärken, och i stället närma mig den fattige snickaren och analfabeten Jesus från Nasaret som Jonas efter intensiva studier tycker sig ana och berättar om i uppföljaren till boken Om Gud, som förstås heter Om Jesus (Norstedts, 2009).
I tolv år har Jonas Gardell sökt efter honom i Bibelns båda testamenten, hos teologer och sociologer och i historisk forskning. Och steg för steg har det mesta av det han trott sig veta smulats sönder. Kvar finns nu bara fragment av en man som några månader, högst något år i vår tideräknings första århundrade, vandrade runt i ett ganska begränsat område i Mellanöstern och påstod att den yttersta tiden var nära.
– Det största miraklet, säger författaren, komedianten och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell klart förtjust, är att jag, trots allt jag avfärdar i mina båda böcker, fortfarande är en djupt troende människa.
EGENTLIGEN BÖRJADE ALLTIHOP när han var liten. Mamma Ingegärd i Enebyberg var djupt religiös. Minst en gång i veckan, och garanterat på söndagarna, gick familjen i baptistkyrkan på Norrtullsgatan vid Odenplan i Stockholm. Samma kyrka som spelar en så stor roll i hans senaste pjäs, De halvt dolda, dom vi nyss kunde se på SVT. Och på somrarna hos mormor i Bergslagen var det lika mycket böner och psalmer som bada och äta hallon. Det var enkelt. Det fanns ett enda svar på alla frågor: Jesus Kristus.
– Mammas Gud var bara kärlek, säger Jonas Gardell. Han älskade mig och alla andra. Det var så självklart. Så var det dags att åka på ungdomsläger i Småland. Där mötte Jonas den dömande och stränge himmelske fadern, han som skiljer de värdiga från de ovärdiga. Och Djävulen, han som gjorde allt för att fånga de klentrogna. Särskilt de där känsliga dagarna före vuxendopet då man skulle se sig om noga så man inte blev överkörd. Överkörd? frågar jag, som har minimal erfarenhet av kristna läger.
– Ja, djävulen kunde ta föraren i besittning, tvinga honom att köra på en eftersom Den Onde hellre ville att man dog än blev döpt. Det är rätt häftigt, eller hur.
Det är nu Jonas Gardells stora fråga uppenbaras: Älskar Gud och Jesus verkligen alla? Eller går världen att dela in i de värdiga och de ovärdiga? De godkända och de icke godkända? De uppenbara och de helt eller halvt dolda?
Och din pappa då, Bertil? Vilket slags gud hade han?
– Han var ateist.
Men vad tyckte han om att ni gick i kyrkan så mycket? Försökte han inte påverka dig?
– Han var så frånvarande, som en skugga. Han tillhörde den där generationen fäder där barnen är ett fotografi på skrivbordet. Och så arbetade han utomlands halvårsvis som gästforskare i arbetspsykologi. Vi lärde aldrig känna varandra. Jag vet inte vem han var eller vad han ville. Nej, pappa bidrog inte med någon alternativ världsbild.
Och efter åren i skolan med mobbing och utanförskap, och efter den där skräckupplevelsen då en man låste in Jonas i sin lägenhet och våldtog honom. Efter det blev frågan om Guds kärlek akut. Var den gränslös, allomfattande eller var den det inte? Allt berodde på det. Det var nu han började att skriva sina romaner och göra sina uppträdanden, alla med samma tema, som en besvärjelse: ”Du är inte ensam. Du är inte ensam.” Och parallellt med det började han så småningom sin privata arkeologiska teologiska undersökning, ett grävande efter sanningen bakom hans egen tro.
– Jag är nörd, säger han nu, jag har gått igenom varenda mirakel i evangelierna. Och jag har granskat varje stavelse i de texter som beskriver Jesus sista dagar. Var glad att jag redigerat texten. I första manuset tog genomgången av korsfästelsen 250 sidor.
AMATÖRFORSKNINGEN har också varit hans lilla lä, säger han, hans skydd. Dit har han sökt sig när livet varit svårt, och när det varit fantastiskt. Som efter den där premiären på Göteborgs konserthus då ett publikhav på 1200 personer översköljde honom med sina applådvågor och han ensam smet tillbaka till sitt hotellrummet, hällde upp ett glas rött vin, satte på Chopins Nocturner och njöt en stund av att ha fått ge och ta emot så vidunderligt mycket kärlek. Sedan blev det teologi resten av kvällen.
Gör du alltid så?
– Ja, nästan alltid.
Går du aldrig ut på krogen efteråt och möter din publik ansikte mot ansikte?
– Nej, sådant kan lätt bli en besvikelse för båda parter.
Och så berättar han om hur han en gång var lite väl snabb efter en lyckad show på Intiman vid Odenplan i Stockholm. När han kom in i tunnelbanevagnen var många från salongen där. Det blev så konstigt. Där stod han, som för bara tio minuter sedan var en hyllad stjärna, och hängde vid en stolpe på gröna linjen på väg till Söder. Rollbytet blev för abrupt. Publiken vill i det läget inte veta att Jonas Gardell är en vanlig tvåbarnspappa som i eftermiddags hämtade dottern på dagis, skyndade in på Ica på Folkungagatan för att få ihop till middagsmat och som nu är på väg hem för att lösa av maken. Publiken vill att den här kvällen inte bara ska vara unik för dem utan också för honom. På det här sättet har han fått ihop många studietimmar på turnéerna, eller hemma i lägenheten på Söder i Stockholm eller i Marks ärvda villa i Saltsjöbaden. Och de har fått honom att förstå att det mesta vi genom tiderna påstått oss veta om Jesus är föreställningar, och att de få fakta som finns stämmer mycket dåligt med det som predikas.
– Och det vet kyrkorna om, säger han.
NEJ, JESUS ÄR INTE FÖDD på juldagens morgon år 0. Och hans mamma var säkerligen inte jungfru. Nej, Jesus uppfattade inte sig själv som någon Messias eller Guds enfödde son. Han hette förresten inte ens Jesus, det är den grekiska varianten av hans namn Jehoshua eller Jeshua, eller kort och gott Josua. Tillägget ”från Nasaret” fick han för att hans namn på den här tiden var lika vanligt som Lasse. Det var helt enkelt det enda sättet att skilja alla jesusarna åt. Nej, han var inte ung, han var gammal. På den här tiden hade många dött före 25 års ålder. Nej, han var inte ståtlig, utan satt och kort. Tandlös var han säkert också, som andra män i hans ålder. Och nej, han hade inte tolv lärjungar, de var många fler, och nej, de var inte alla män, många var kvinnor. Och han hade absolut inga planer på att bli huvudrollsinnehavare i en ny kyrka. Dessutom var han inte helt uppdaterad. Skynda er, uppmanade han alla han mötte, skynda! Följ mig för snart är den yttersta tiden här. Snart, snart! Det var 2000 år sedan. 2000 år och ingenting har hänt. ”Guds son” hade helt enkelt fel Hoppsan, säger jag. Svenska kyrkan kanske klarar av ett sådant budskap.
Men vad ska frikyrkan säga?
– Frikyrkan? Jag är baptist! Jag är frikyrkan!
Någonstans på mormors sida finns släktingar som satt i fängelse för sin rätt att tolka kristendomen på sitt eget sätt. Nu kräver han samma rättigheter. Då var de i opposition. Nu är han det. Det är bara en fortsättning. Vad var det nu den där showen hette som han gjorde för några år sedan? Jo, just det: Väckelsemöte! Det är det som gör somliga kristna så förvirrade, tror han. De känner igen sig själva i honom, och ändå är han helt annorlunda.
– Jag har samma fromhet, samma innerlighet och samma sociala patos som de. Det är därför de frågar sig: Vad ska vi göra med den där människan?
JA, HUR SKA DE KRISTNA förhålla sig till en man som i ena stunden skriver en så teologiskt initierad bok om Gud att han blir hedersdoktor och i andra stunden utmanar all kyrklig finkänslighet. Som härom kvällen då jag besökte Norra Brunn i Stockholm och såg Jonas Gardell göra en av sina få ståuppframträdanden. ”Du var en liten snygg man”, ropar han från den lilla scenen. ”Jag är säker på att hela det här bordet vill knulla dig. Skriv ner ditt telefonnummer nu, jag ska ge det till den där oknullade kvinnan i svart där borta. Fram med pennan. Sätt lite fart.” Och med den vane publikdomptörens teknik får han en smått förvirrad herre att inte bara få fram en penna utan också skriva ner sitt mobilnummer på en servett och ge till artisten. ”Jag ringer dig efter föreställningen”, ropar Gardell och viftar med pappret. Minns du?
– Jasså, var du där, det var en rolig kväll. Jag gjorde inte standup på 13 år, men sedan saknade jag det. Komikerna är det närmaste jag har kommit känslan av att tillhöra en grupp och känna samhörighet. Jag hittade den där lappen för några dagar sedan i en byxficka.
Ringde du?
– Nej, det finns en gräns för hur mycket man kan utmana människors integritet, jag var väldigt nära den just den kvällen. Ja, vad ska kyrkan göra med denne troende, fromme, innerlige, gränsöverskridande provokatör? Fördömt honom har de gjort i vissa kretsar, hyllat honom i andra. Och nu har frikyrkopastorn Stanley Sjöberg hört av sig, han har läst boken och vill utmana Jonas Gardell på debatt om Jesus. ”Broder!”, har Jonas svarat i ett vändande mejl, ”man behöver inte utmana någon som om det vore en tävling, kan man inte lyssna på varandra med vänlighet och respekt.”
– Med lite tur så får jag komma in i pingströrelsens hjärta och predika. Det vore fantastiskt. Men frågan är om han kan stå där i predikstolen och säga det som han säger till mig nu, det han själv tycker är det mest kontroversiella i boken: – Jesus dog inte för våra synders skull. Nu skrattar han, ”jag blir alltid på gott humör när jag är lite blasfemisk”.
SÅ HÄR TÄNKER HAN: Jesus nedsteg inte till jorden fix och färdig med ett gudomligt uppdrag att offra sig själv för att människorna skulle få syndernas förlåtelse. Den tolkningen kom betydligt senare. Romarna dödade honom inte för att han var något verkligt hot utan för säkerhets skull, för att han var en potentiell källa till oro. Någon gång mellan år 28 och 33, om vi utgår från vårt sätt att räkna de senaste 2009 åren, kom den fattige, karismatiske profeten – ”exorcisten och mirakelmannen”
– Jeshua från Nasaret, Lasse från Näset, till Jerusalem. Det var under påsken och stan svämmade över av pilgrimmer. Romarna höll ögonen på Jeshua. Deras främsta uppgift var att upprätthålla ordningen och därför beslöt man sig för att hastigt avlägsna honom. Det var nog inte mer dramatiskt än så, tror Jonas. Jesus korsfästes inte för att han uppfattades som särskilt kontroversiell eller farlig. Han spikades upp för att han var fel person, på fel plats, vid fel tillfälle, ”som många av de som sitter i Guantanamo”, säger Jonas.
– Så har makten alltid gjort. Det var helt enkelt en fråga om hygien.
En vanlig rebell, alltså?
– Nej, Jesus var inte ens rebell, det är en romantisk föreställning. Den bygger på vårt behov av att se en mening i allting. Det finns ingen mening med Jesu död, annat än våra efterkonstruktioner. Det blir lite tyst mellan oss och han märker att den hedniske reportern – som i och för sig även hon av en händelse ägnat några kyrkans barntimmar i Jonas barndomskyrka på Norrtullsgatan åt att sätta upp Jesusbilder på flanell – inte riktigt förstår det revolutionära i denna tanke. Hon förblev odöpt och okonfirmerad och fortsatte med ett ovisst sökande efter meningen med livet. För henne gör hans påstående bara Jesus enklare att hantera, hon tar gärna hand om sina synder alldeles själv. Hon har inget behov av Guds son. Och sedan då, Jonas, vad hände sedan?
– Jesus togs ner från korset, det vet man. Kanske lade man honom i en grav. Kanske inte. Kanske?
– Ja, man vet inte riktigt. Men uppstod han?
– Absolut! Det tror jag! Det är påskmorgonen som definierar tron. Utan uppståndelsen ingen kristendom. Om du väcker mig mitt i natten och säger ”Jesus är uppstånden”, så kommer jag, trots all min kunskap och allt jag kan avfärda, att svara på mitt frikyrkliga naiva vis ”Jaaaaa, han är sannerligen uppstånden!”. Jo, han medger villigt att det möjligen är ett dilemma, att han i all sin kunskap längst inne i sig bevarat sin barnatro. Men på vilket sätt uppstod Jesus? I människors inre föreställningar eller i det yttre? Såg någon honom nedstiga med kropp och allt?
– Ja, naturligtvis, men upplevelsen var så ny och omtumlande att de i efterhand inte kunde enas om vad de varit med om.
Själv vet inte Jonas Gardell om han har behov av den konkreta fysiska kroppens återuppståndelse. Då skulle hans pappa Bertil, som sina sista år förtvinade i ALS, uppstå med den där oanvändbara, pinade fågelliknande kroppen han dog i. Till vilken nytta? Men ändå skriver du, och sa alldeles nyss, att utan uppståndelsen ingen kristen tro. Hur hänger det ihop? Jag förstår inte.
Nu blir hedersdoktorn lätt irriterad. Vad är det för reporter tidningen har skickat?
– Har du inte läst boken?
Vartenda ord, varenda jämförelse mellan Matteus, Markus, Lukas och Johannes, varje beskrivning av Jesu födelse, liv och död, 357 sidor, men jag fattar ändå inte.
– Jag är inte så lätt att förstå, det ska inte vara så lätt. Men själv tycker jag att det är väldigt tydligt. Allting finns där och jag kräver att du är uppmärksam och intelligent. Jag ser boken som en diskussion med dig där du kan både ifrågasätta och invända.
JODÅ, HAN MEDGER att han ibland ”är en sträng herre”. Men han gillar det. ”Ta livet på allvar människa!” Han har en lynnig sida också, berättar han. Känslorna åker upp och ner. Som på Stjärnorna på slottet, tv-serien vi inte skulle tala om men som Jonas själv tar upp flera gånger. Där hade han bestämt sig för att vara helt ärlig. Inte spela Gardell. ”Man kan inte vara en roll 16 timmar om dagen i en hel vecka.” Så när han blev arg på sin deltagarkollega, konsertpianisten Staffan Scheja, därför att han tyckte att han drog sig undan och smet från sitt ansvar, så sa han till. Ställde till en scen, som det brukar heta, inför hela tv-publiken.
– Jag kan inte göra något halvdant, jag blir så engagerad. När jag är glad är jag väldigt glad, när jag blir ledsen blir jag väldigt ledsen. Jag är ganska lik Kalle Anka. När jag blir arg hoppar jag upp och ner, fjädrarna ryker och jag har sådana där små tecken, stjärnor och smådjävlar, ovanför huvudet. Jag är helt enkelt väldigt mycket. Och det kan ju vara påfrestande att ha en sådan som mig omkring sig.
Maken Mark Levengood är van, säger han. När Jonas brusar upp står han kvar, även om han inte alltid fattar vad det handlar om. ”Han är som en kossa, han bara fortsätter att idissla. Han vet att det går över.” Staffan Scheja, han på Slottet, tog det också lugnt. När Jonas samlat sig så talade de på Jonas begäran ut i trädgården: När du gjorde så där så känner jag… När du blev så arg så…
– Jag tycker det var fantastiskt, säger Jonas. Riktig konfliktlösning en lördagkväll på bästa sändningstid. Vad var det att bli upprörd över?
MEN HUR VAR DET NU med den där viktiga uppståndelsen?
– En sak vet jag, säger han, uppståndelsen måste gälla alla. En för alla, alla för en Något annat kan han inte acceptera. En för alla – alla för en. Gud kan inte göra någon åtskillnad. För honom är det ingen skillnad på troende och syndare, på offer och gärningsmän – alla är de varken de vet det eller inte, varken de vill det eller inte, omfattade av den villkorslösa kärleken.
– Som i De halvt dolda, säger Jonas Gardell. Det unga skinnhuvudet, han som utför det värsta dådet, som dödar en annan utsatt pojke, det är också en bra människa. Jag gillar verkligen honom. Både offer och gärningsmän försöker bli sedda.
Men hur är det med mannen som låste in honom, som våldtog honom som 14-åring, frågar Jonas sig själv i boken, går det att förlåta honom?
Han tvekar och ”stycket avslutas med en rysning” när han låter Jesus kommentera hans tvehågsenhet med repliken: ”Är du fortfarande inlåst i samma lägenhet som då?” Men ställer du inte väldigt höga krav på dig själv? Var ens Jesus sådan själv? Förlät han alla, älskade alla? Du berättar i din bok om situationer där han väljer bort, skjuter undan, till och med är riktigt elak.
– Jag har inget behov av en fix och färdig Jesus, utan antyder i min bok en Jesus som grubblar och brottas med sig själv, prövar sig fram. Vi talar om en väg, inte en ändhållplats. Några av sina starkaste andliga upplevelser har Jonas Gardell fått under nattvarden när han stått framför altaret på rad, axel mot axel med andra människor av olika ursprung, med olika historia – troende, tvivlare, syndare och helgonlika. I den stunden har det inte funnits någon gräns mellan dem, och inte heller någon gräns mellan denna lilla grupp och alla andra varelser som någonsin levat. I den stunden var de mänskligheten. En kropp.
Allra starkast var det i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm dit han gick många år och där den som delade ut nådemedlen inte var ”en kyrkoherde i guldklänning” utan en vanlig människa. Det kunde vara en stor karl dekorerad med tatueringar som stod där med vinet och brödet. En före detta knarkare som hela sin uppväxt blivit misshandlad både av mamma och pappa.En missbrukare som kanske skulle klara sig, kanske inte. Och nu stod han där framför Jonas och sa ”Kristi blod för dig utgjutet. Kristi kropp för dig…”.
– Det var som en rysning. Jag är en del av honom, och han är en del av mig. Han är Jesus, jag är Jesus. Jag känner igen Gud i honom och han i mig. I den stunden följer de den väg som Jesus pekade ut.
– Genom att ”imitera”, försöka göra som han, kan vi öva oss på att visa för varandra att ingen människa någonsin är ensam. Att alla är älskade. Det är det gudomliga uppdraget. Ditt och Jesus.
– Och ditt och alla andras! säger han. Samma uppgift, men olika sätt att utföra det. Jag skriver och uppträder. Andra gör något annat. När Jonas Gardell får brev från någon som har tänkt ta sitt liv, men genom att läsa någon av hans böcker bestämt sig för att låta bli. Då får han kvitto på att han utfört sitt uppdrag.
– En kvinna berättade att hon och hennes man brukade sjunga Aldrig ska jag sluta älska dig för varandra på kvällarna och att hon sjöng den sången för honom medan han dog… det är makalöst… jag blir så drabbad… jag börjar gråta varje gång jag pratar om det. Om något jag gjort har kunnat fylla den funktionen, då har jag fått godkänt på uppgiften.
Till och med när han står där på scenen på Norra Brunn och drar av sig tröjan och visar ”den där jävla kroppen”, den som inte längre är 19, som inte längre är ”en läckerbit” och böjer sig lite fram och bläddrar bland det som förr varit en tvättbräda och nu mest liknar ”brylépudding”, så är det en form av kärlek. ●
Ann Lagerström är chefredaktör för ViLÄSER, odöpt, okonfirmerad och ständigt nyfiken på om Gud existerar.
Vad våra läsare frågar Jonas Gardell och hans svar kan du läsa här. Läsarnas egna frågor.