FRÅN ETT PAR TUSEN meters höjd liknar Afghanistan en karg, främmande planet. Grå öknar glider sömnlöst över i bruna slättmarker. Enstaka gröna fläckar – resterna av de en gång så stora skogarna – bryter monotonin. Från bergskedjorna Hindukush och Koh-i-Baba ringlar floder och uttorkade flodbäddar mot låglandet i söder.
Jag tänker på att det här en gång var världens centrum. Härifrån styrdes imperier som sträckte sig från Europa till Kina och Indien. Idag är Afghanistan världens ände – en skådeplats för maktkamp mellan stormakter och fundamentalister.
Här bor ett fattigt, hungrigt och till tänderna beväpnat folk. Ombord på planet: pilgrimer från Mekka, ett tv-team och muskulösa vita män med snagg och trötta ögon. En av dem har en stor tatuering på halsen – en bevingad dödskalle. Flygbolaget heter Kam Air, en av delägarna är krigsherren Dostum. I en reportagebok av journalisten Ahmed Rashid beskrivs han så här: ”Första gången jag kom till fortet för att träffa Dostum var det blodfläckar och köttslamsor på den leriga gården. Jag frågade i min oskuld vakterna om de hade slaktat en get. De berättade att Dostum en timme tidigare hade straffat en soldat för stöld. Mannen hade bundits fast vid bandet på en rysktillverkad stridsvagn, som sedan hade kört runt gården tills kroppen mosats till köttfärs, medan Dostum och garnisonen såg på.” Dostum var Sovjets man i Afghanistan. Sedan blev han USA:s man. Som en av ledarna i Norra alliansen var han med och störtade talibanerna 2001. I dag är han biträdande ÖB för landets armé. Så kan det gå.
FÖLJANDE HÄNDER samtidigt som vi landar i Kabul: Vid Ahmed Shah Massoud-rondellen beordrar polisen en bil att stanna. Mannen bakom ratten saktar in – och spränger sig i luften. Han tar fyra andra med sig i döden. En konvoj med brittiska Natosoldater skjuter mot en taxi på Jalalabad Road. Föraren, son till en slaktare, träffas av kulkärven. Britterna kör vidare. Folk samlas, försöker förgäves rädda chaufförens liv. Mobben växer. Folk skriker av sorg och vrede. Några har skjutvapen. Underrättelsetjänsten slår larm, sms-varningar skickas till Kabuls västerlänningar. Den här gången blir protesten dock fredlig. En utredning av Kabuls kriminalpolis slår senare fast att taxiförarens brott var att han råkat köra lite för nära Natokonvojen. Britterna trodde han var en terrorist. Den dödes familj får 2 000 dollar i kompensation, Ex Gratia. Det betyder att brittiska armén betalar av välvilja, utan att medge ansvar.
– Vi får inte gripa eller lagföra utländska soldater, säger Ali Shah Paktiawal, chef för Kabuls kriminalpolis.
– Vi utreder och rapporterar till deras befäl. Sedan är det upp till dessa att gå vidare. – Rätt eller fel, jag följer lagen.
– Ingen står över lagen. General Ali Shah Paktiawal tar emot i det befästa polishögkvarteret. Han rör sig långsamt och kontrollerat. Kroppen är tung, ögonen insjunkna, rösten en klanglös viskning. Så talar en man som är van att inte bli avbruten eller överröstad. Ett brett ärr ringlar likt en orm längs huvudet – ett spår efter det senaste i en rad mordförsök. En självmordsbombare sprängde sig åtta meter från honom. Fem dödades, själv flögs han till Indien för operation. Som en av Kabuls polischefer är han måltavla för talibaner, al-Qaida och oberoende maffior. Sedan han tillträdde sin post har han utmärkt sig för att ha rensat upp bland de privata säkerhetsfirmorna. Somliga saknar tillstånd, andra är frontorganisationer för kidnappning, rån och mord. Säkerhet är en lönsam bransch, alla behöver den. Bolagen anlitas av USA, regeringen, hjälporganisationer och affärsmän. – Legosoldater kan vi gripa och straffa, även utländska. Jag frågar polischefen vad Afghanistan behöver från omvärlden.
– Färre, inte fler utländska soldater. De gör inte stor nytta, sitter mest i sina baser. Bättre låta afghanska soldater bekämpa talibanerna.
– Polisen behöver utbildning, utrustning och pengar så att lönerna kan höjas, säger han och trycker på en knapp. En livvakt kommer in med te och tilltugg. Vi knaprar pecannötter i dunklet. Elen fungerar inte.
KABUL ÄR EN BELÄGRAD STAD. Belägrad av vem? Det beror på vem man frågar. Av de amerikanska hundarna och deras lydregim. Av talibanerna som närmar sig huvudstaden från väster, söder, öster och snart också från norr. Av krigsherrarna från Norra alliansen och deras kriminella miliser. Av de internationella biståndsorganisationerna och deras experter. Inringad av höga bergmassiv breder bebyggelsen ut sig på en platå, insvept i dimma av dieselångor och damm. En skog av gröna fanor vajar över begravningsplatserna längs sluttningarna. Grönt står för shahid, martyr, en våldsam död. Deras själar flyger direkt till Allah. Det måste vara trångt i paradiset. Överallt män med vapen. Utanför hotellen, myndigheterna och i basarerna. Inrikesdepartementet är ett fort, vägen dit kantas av vägspärrar, trafikhinder och övervakningskameror. CIA:s högkvarter utgörs av ett helt kvarter med dubbla murar kring. I Kabul lever över tre miljoner människor – i nöd eller överflöd. Priset på bröd och ris, tidigare subventionerat, stiger hela tiden. Hyrorna mångdubblas. El finns bara ett par timmar om dagen om ens det. Burkaklädda kvinnor tigger utanför moskéerna, heroinister kamperar i ruinerna. Samtidigt byggs det. Shoppingcenter. Luxuösa villor, hem åt framgångsrika företagare i opiumbranschen. Narkotektur, kallas det.
FIXAREN NAJIB HAQ, 40 år, är på samma gång journalist, tolk och chaufför. Han talar fyra språk och har ett tiotal id-handlingar i plånboken. Han säger att han har gjort allt, träffat alla. President Hamid Karzai, terroristen Usama bin Ladin och talibanledaren Mulla Omar. Najib Haq växte upp i ett flyktingläger i Pakistan. Tolv år gammal deltog han i Jihad mot Sovjetunionen, då en ockupationsmakt i Afghanistan. Landsmän som flydde till väst i stället för att slåss mot kommunisterna föraktar han. Nu har de kommit tillbaka, rika och på jakt efter positioner. Under talibanstyret jobbade Najib Haq som officiell guide och övervakare åt utländska journalister.
– Du skulle sett mig då! Jag var också taliban, med skägg och svart turban.
– Det var inte bara en dålig tid. Rån och mord existerade inte. Man behövde aldrig vara rädd när man färdades på vägarna. Men straffen var hårda. Och det skedde ingen ekonomisk utveckling, i längden var det ingen bra politik. Sedan talibanernas fall har han jobbat åt CNN, Le Monde, Corriere della Serra och The Guardian. Specialiserad på extrema uppdrag – som att vara ”inbäddad” med talibangerillorna – vet Najib Haq sitt värde. Efter en lång kidnappning i fjol har han dock blivit mer försiktig. Anekdoterna är många, men Najib Haq är inte bara en berättare. Han är begåvad med en förbluffande övertalningsförmåga och social kompetens.
– Om ni ler och är vänliga mot en afghan kommer han återgälda er tiofalt. Men han glömmer aldrig ifall ni inte visar respekt, säger han. Han är varken mot eller för USA, men menar att alla utländska stormakter i Afghanistan gör samma misstag. Britter, ryssar och nu amerikaner har försökt bestämma över afghanernas liv och kultur. Ibland har utlänningarna haft goda idéer, ibland dåliga. Det spelar ingen roll, enligt Najib Haq:
– Om man försöker tvinga en afghan till himlen, beger han sig frivilligt till helvetet.
VI BROMSAR IN på en gata i Shar-e-Nau i centrala Kabul. Bakom tre ståldörrar ligger Gandamack Lodge – mötesplats för biståndsarbetare och diplomatfolk. På restaurangen kan man äta fläsk (haram, synd, enligt islam) och franska viner (haram, det också). Stämningen är uppsluppen. De flesta utlänningar arbetar på tvååriga kontrakt, många är unga singlar eller långt från sina respektive. Det raggas friskt (haram, igen). I källarbaren spelar ett psykedeliskt rockband i uniformer från Röda armén. Samma slags utrustning – fast från USA – säljs på ”Bush-market” inte långt härifrån. Varje utländsk intervention lämnar sina spår, tänker jag.Vid bardisken klagas det över den försämrade säkerheten; senaste tiden har allt fler våldsdåd riktats mot västerlänningar. Rörelsefriheten har minskat dramatiskt.
– För bara något år sedan gick jag till jobbet. På helgerna tog jag långa promenader. Nu tar jag bilen överallt. Jag går inte ens till Kabul Fried Chicken fem minuter från min bostad, säger en erfaren svensk biståndsarbetare. En tysk som utbildar afghansk polis i underrättelseanalys bryter in:
– Jag gör två resor om dagen. Till och från kontoret och hemmet i en pansarbil med två livvakter. Det är absurt, säger han. Svensken, igen:
– Det har skett en vändning. Många afghaner vill inte ha oss här längre. De ser inga framsteg, bara en massa utlänningar med fina bilar.
UTLÄNDSKA SKRIBENTER – från ryska och brittiska upptäcktsresande på 1800-talet till dagens krigskorrespondenter – beskriver afghanerna som stolta, gästfria och ständigt redo att försvara egendom, kvinnor och självständighet med vapen i hand. En romantisk bild, men långtifrån en lögn. Afghanerna är djupt religiösa och konservativa. Livet kretsar kring familjen och moskén. Självkänslan är stor. Här bor män som aldrig skulle drömma om att se sig själva som mindre värda än västerlänningar, oavsett ojämlikheter i utbildning och ekonomi. Det är också en våldsam kultur. Tuppfäktning, hundkamper, brottning, styrketräning, ja till och med krig med kokta ägg är populära nöjen. I nationalsporten buzkashi kämpar två beridna lag med alla medel om ett getkadaver. Jag står på krönet på ett berg ovanför Kabul. Hundratals drakar avtecknar sig mot den stålblå himlen. Linorna är inte av nylon som i Sverige, utan av silke och glaskross och kan därmed kapa andra linor. Folk kämpar om att skära loss varandras drakar. De besegrade flygfarkosterna störtar. Marken täcks av ett fint lager tråd och papper.
OM DRAKFLYGARNA uteslutande är män och pojkar, har kvinnor de senaste åren ändå tagit plats i traditionellt manliga sfärer. I dag finns kvinnliga poliser, affärsmän och politiker.
– Vi afghaner är tuffa och hårda. Även kvinnorna. Det är därför vi älskar taekwondo, säger Amina, 28 år, Kabuls första kvinnliga tränare i den koreanska kampsporten. Bakom henne övar tonåringar och barn – både killar och tjejer – slagserier och höga sparkar och blockeringar. Vi befinner oss i en enkel källarlokal utan el, dusch och omklädningsrum.
– Jag började träna av två skäl. Först och främst älskar jag taekwondo – som kräver både mental och fysisk styrka. Och så ville jag kunna försvara mig, säger Amina.
Har du försvarat dig handgripligen?
– Ja, jag har blivit attackerad.
Hur då?
– Jag är inte rädd, jag bär moderna kläder och går till fots genom Kabul. En gång försökte en man göra mig illa. Jag sparkade honom i ansiktet, säger hon och skrattar generat. Kvinnor har tränat på fightingklubben Heideri i ett par år. Men de blandade eftermiddagspassen infördes för bara ett par månader sedan. De är unika i Afghanistan. – För att tjejer ska bli starka fighters måste de möta tufft motstånd. Därför är det bra att de tränar med pojkar som ofta är fysiskt starkare. Idén var Aminas. Men klubbens ägare och stjärna Nisar Ahmad Bahawe tände direkt på förslaget. Det var han som ringde till tjejernas pappor och frågade om tillstånd. De flesta sade ja direkt, andra behövde övertalas.
– Tjejer, killar, pashtuner och tadjiker. Här gör vi inte skillnad på folk, alla är välkomna, säger Bahawe, 23 år och tvålfager som en Bollywoodstjärna.
Han berättar gärna om sina framgångsrika tävlingar och om sin koreanske mästare Min Sin-hak, som lärt sig persiska för att kunna undervisa sina afghanska elever. Stoltast är han för silvermedaljen i VM 2006. I OS i Kina 2008 gick det sämre, pågrund av en knäskada. Men landsmannen och sparringpartern Rohullah Nikpai vann brons. – Vi skapar historia. Min dröm är att ta guldmedalj, att Afghanistan blir känt för sina idrottare, inte för terror och krig, säger han. Amina är mer tveksam:
– Jag ser inget hopp med den här regeringen, bara mörker. Men får vi ett annat styre, som skapar fred och stabilitet, kan landet utvecklas.
SADDAM HUSSEIN steker omelett. Ja, han heter så. Han föddes 1991 under första Irakkriget. Hans far tyckte att den irakiske ledaren var modig som utmanade USA. Därav namnet, förklarar han. Fixaren Najib Haq berättar om en polischef vars fyra söner kallas Saddam (efter Iraks exdiktator), Omar (efter talibanledaren), Usama (efter bin Ladin) och Hekmatyar (efter en afghansk mujahedinledare lierad med talibanerna). Vi är de enda gästerna på ett guesthouse i samhället Bamiyan. Det ligger 20 mil nordväst om Kabul högt upp i Hindukushs berg. Luften är så tunn att man blir andfådd av en kort promenad. Vinden viner utanför fönstren, Saddam Hussein lägger ved i kaminen. Himlen är en hårt spänd svart sammetsduk fylld av spotlights. Det blir en lång kall natt. Bamiyan är berömt för två saker. För de jättelika Buddhastatyerna som talibanerna sprängde i mars 2001. Och för Habiba Sorabi, landets enda kvinnliga guvernör. När jag kliver in i provinshögkvarteret, byggt av Sovjet på 80-talet, leder hon ett möte med ett tjugotal distriktschefer. Det är märkligt att se en kvinna – må vara att hon är en respektingivande och bastant dam i 50-årsåldern – basa över en grupp skäggiga afghanska män. Sorabi är hazar, liksom de andra invånarna i den bergiga provinsen. Hazarerna säger sig vara ättlingar till Djingis Khans mongoliska soldater, de är shiamuslimer till skillnad från de flesta afghaner som är sunni. Historiskt har de varit förtryckta, under talibanerna led de svårt, sedan dess har de rest sig. Det gäller särskilt kvinnorna – Afghanistans mest jämställda.
– Jag är medveten om att jag är en förebild för många kvinnor. Men själv ser jag mig främst som guvernör, inte som kvinna, säger hon. Habiba Sorabi är trebarnsmor och utbildad apotekare. Under talibanregimen bodde hon i Pakistan och stödde underjordiska flickskolor i hemlandet. 2004 blev hon minister för kvinnofrågor. När president Hamid Karzai ville utnämna henne till ambassadör sa hon: ”Nej, jag vill inte lämna mitt land. Gör mig till guvernör!” Karzai var skeptisk: ”Vill du starta en revolution?” Men presidenten gav med sig. Sorabi accepteras av Bamiyans män, de hoppas att hon med sin utbildning och goda engelska ska locka biståndsprojekt. Det har gått sådär, trots att provinsen är den säkraste i landet, skonad från självmordsbombare och kidnappningar. – Bamiyan är idealiskt för utvecklingsprojekt. Här skulle givarländerna få valuta för sina pengar, men vi får inte mycket hjälp. Vi känner oss bortglömda. Habiba Sorabi fortsätter:
– Det var bra att USA befriade oss från talibanerna.
– Men sedan struntade omvärlden i oss. Landet var sönderslaget, vi behövde stöd. Mycket stöd. Men fokus hamnade på Irak. Om ni i stället satsat på Afghanistan hade aldrig talibanerna vuxit sig starka igen. En historisk chans gick förlorad. – Nu skickar Nato och USA fler soldater, men vi behöver vägar och sjukhus.
JAG STÅR I DEN tomma nischen efter den sydliga jättebuddhan. En gång låg här ett buddhistiskt kungarike, då höggs statyn ut ur klippväggen. I 1500 år stod den emot väder, vind och vandalisering. I dag återstår bara en hög grus och stenbumlingar. Det finns planer på att bygga upp jättebuddhorna, som en symbol för det återuppbyggda Afghanistan, som en framtida turistattraktion. Konstnären Hiro Yamagata har andra planer. Han vill skapa ett konstverk av neon och laser som projiceras på de tomma nischerna. Det ska drivas av en skog av vindkraftverk, som också ska förse Bamiyan med el. Jag tänker att det känns lika overkligt som att fler utländska soldater är lösningen på Afghanistans problem. Jag har rest i landet i två veckor och samtalat med ett fyrtiotal afghaner; poliser, hemmafruar, daglönare, mullor och feminister. Inte en enda av dem efterlyste fler soldater från Nato och USA. Vid jättebuddhans fot spelar tre herdepojkar kula. Fåren de vaktar betar fjolårets gulnade gräs.
Jesper Huor, född 1975, är journalist och författare. I Vi:s oktobernummer 2008 skrev han en mycket omtalad artikel om boktjuven på Kungliga Biblioteket.
Linus Meyer, född 1977, är frilansande fotojournalist.