1. TOBLERONEAFFÄREN NOVEMBER 1995. Hon ser samlad ut. Frågar om det är okej att hon röker. Vi träffas knappt tre veckor efter den dramatiska presskonferensen då hon, med statsminister Ingvar Carlsson vid sin sida, meddelade att hon lämnar regeringen. Hon har tömt vice statsministerrummet i Rosenbad och flyttat in i ett hörnrum i riksdagshuset med utsikt över Riddarhuset åt ena hållet och Storkyrkobrinken åt det andra. Den tunga silverstjärnan som vilat i halsgropen under turbulensen är utbytt mot ett tvinnat pärlhalsband. Efter Tobleroneaffären bär hon aldrig stjärnan igen. Mona Sahlin berättar om när hon blev minister. Här är hennes egna ord från bandet:
”Det var helsjukt. Vi hade vart uppe i fjällen då, hela familjen. Vi kom hem sent, det kan ha vart en söndag. Då hade han försökt nå mig, i flera dar. Men det visste inte jag. Jag ammade, tittade på en jätteläbbig film. Det var den här När lammen tystnar. När det var som mest läbbigt, mördaren kommer in i det mörka rummet, då ringer telefonen. Klockan var sent. Det var Ingvar. Han sa han skulle bilda om regeringen. Han frågade om jag ville bli arbetsmarknadsminister. Jag fattade ingenting. Jag frågade om man fick tänka. ’Ja, prata med Bosse en timme. Sen kan du ringa mig.’ Det här skulle ske på måndag, eller tisdag. Man tänkte knappt. Jag blev jätteglad, tyckte det var jätteroligt, blev jättestolt.” Mona Sahlin skulle få en mjuk start, trodde statsminister Ingvar Carlsson. ”Efteråt har vi, Ingvar och jag, skojat många gånger. Arbetsmarknad, jo det är ett bra område. Det finns ingen arbetslöshet. Du kan ägna dig åt arbetsmiljö och sånt. Sa Ingvar då. Två veckor, och så sa det bara: PANG.”
Det är i januari 1990 det säger PANG första gången. Mona Sahlin har ännu inte fyllt 33. Ekonomisk kris, krispaket med strejkstopp, ett ilsket LO, en uppgiven finansminister Feldt, regeringskris, expeditionsministär. Mona Sahlin förklarar, förhandlar och försvarar.
– Det går bara att dra ner byxorna en gång, är hennes kommentar till varför regeringen till slut drar tillbaka förslaget om strejkstopp. Det går hem. Under åren som följer fortsätter hon att servera oneliners: Det är häftigt att betala skatt; jag älskar män men hatar manssamhället; återställare är nog bra ibland, men det är farligt att bli beroende av dem; invandrare – när har de vandrat färdigt? Och den kanske mest kända, när hon i SVT vänder sig till Centerledaren i valdebatten 1991:
– Olof Johansson ska inte försöka gömma sig bakom mina korta kjolar. Det handlar om arbetsrätten. Carl Bildt ler och gör tummen upp åt Mona Sahlin, efter att ha förvissat sig om att han inte ligger i bild. Repliken har hon den här gången tänkt ut i förväg. Vi journalister flockas kring henne. Vi har fått en ung politiker med star quality. Statsrådet Sahlin blir snabbt Mona med hela svenska folket. Nästan. Inom LO och partiets vänsterflygel är hon svikaren. Med Mona Sahlin i central position hämtar sig Socialdemokraterna sig från valförlusten, klarar krisförhandlingarna med Bildt-regeringen och vinner tillbaka Rosenbad 1994. Men sin egen kris grejar hon inte. Hösten 1995 är hon ett jagat villebråd. Hon har använt regeringskansliets kontokort för privata inköp, däribland blöjor och Toblerone. Det hjälper inte att hon hela tiden tänkt betala räkningarna själv. Skadan är ändå skedd. Jodå, hon mår trots allt bra, säger hon den här onsdagen i november 1995. De senaste veckorna har hon lagt sig tidigt och vaknat sent, men känner sig inte utsövd. Över de trötta ögonen är fransarna tunga av mascara. Ändå ser hon oförskämt fräsch ut i sitt ilsket röda kortklippta hår. I två timmar berättar hon målande, engagerat och med tillit. Hon är oförvägen och öppen med sina känslor. Tretton år senare är intervjutiden knapp, situationen känns tvungen och svaren professionellt avvägda.
2. EN NY MONA MARS 2009. Nu är vi inte ensamma. En svensk partiledare har numera med sig en pressekreterare. Linda Romanus sitter i soffan, Mona Sahlin och jag i var sin fåtölj.
– Jag var väldigt ung, jag var ny, jag kunde göra avtryck bara genom att visa mig, säger Mona Sahlin om sina oneliners på 1990-talet. Hon har slutat röka sedan flera år. Hennes språk är mer städat även om den utpräglade stockholmskan och det släpiga tonfallet sitter i. Sättet att tala fick hon när hon som tonåring var ledsagare åt blinda på resor och läger. Hon fick ta till andra sinnen – känslan, doften och ljudintrycken. Kritiken av hennes språk lyssnar hon inte på. Den kommer oftast från dem som är mer formella och korrekta. Det viktiga är gensvaret från publiken, från väljarna, att de förstår och känner igen sig. Riksdagsrummet är magnifikare än det hon hade hösten 1995. Den tjocka kungsblå mattan täcker nästan hela parkettgolvet och det ligger en likadan i statsminister Reinfeldts hörnrum i Rosenbad. Efter alla regeringsår har Socialdemokraterna svårt att acceptera att andra sitter i ”deras rum”. När Carl Bildt var statsminister på 1990-talet tyckte Mona Sahlin att han ”satt på Ingvar Carlssons plats”. I dag uttrycker hon sig som en oppositionsledare ska, att hon vill ta tillbaka makten för att kunna ”utveckla en mer rättvis politik”. – Jag har inte blivit mindre frejdig, men dess bättre utvecklas man. Hon lägger huvudet lite på sned och gör en minipaus. – Nu ska jag säga nåt som kan bli svårt att förklara. I dag är politik för mig på riktigt, inte bara snärtiga kommentarer och klatschiga retoriska poänger. Hon vill därmed avfärda kritiken från partikamrater som tycker att hon är ytlig. Mest känt är Göran Perssons omdöme att ”hennes styrka är inte tänkandet, utan hennes styrka är att förmedla ett budskap”.
Är det partiordförandeskapet som förändrat dig?
– Nej, alla insikterna har inte kommit nu, men de blir bredare och viktigare. Jag är inte mindre debattglad, men det är på annat sätt. Mitt uppdrag är annorlunda, jag är annorlunda, tiden är annorlunda, politiken är annorlunda. Men bilden många har av mig är fortfarande den där från 1990 och 1991.
Vad är så annorlunda?
– Jag är partiordförande. Då satt jag som den unga sidekicken till Ingvar Carlsson. Han stod för tryggheten och min roll var en annan. Det är därför jag var så där. Det var en annan roll, inte att jag var en annan, men tiden och uppdraget var annat.
3. EN I SOSSEADELN NOVEMBER 1995. Mona Sahlin talar mest om Ingvar Carlsson den där onsdagen tre veckor efter kulmen på Tobleroneaffären. Han är hennes mentor. Det är honom hon ringer när det strular, som i fraktionsstriderna i SSU på 1970- och 80- talen. Han är tryggheten, erfarenheten.
– Ingvar var en kompis till pappa, en som var hemma hos oss. De pulade med propositioner och motioner om bostadspolitik, säger hon. Men det var Olof Palme som berörde; han brann, tog strid, vågade. Hon var elva när Palme gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Stockholm. – Jag var så präglad av FNL-rörelsen. På tv såg jag Palme som var lika arg och upprörd som jag kände mig. När jag blev aktiv i socialdemokratin var det Palme jag gick med i. Hon föddes in i sosseadeln. Pappa Hans Andersson var politisk sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande i Nacka arbetarekommun. Mamma Siv var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Mona Sahlin träffade sin man Bosse i SSU. Pär Nuders pappa Ants var också en nära medarbetare till Ingvar Carlsson. ”Min politiska storasyster”, som Pär säger om Mona. De lärde känna varandra som barn, i riksdagens och regeringskansliets korridorer. Långt senare, när Mona Sahlin blir partiordförande, är de inte lika goda vänner längre. Hon lät honom inte fortsätta som talesman i ekonomisk politik. Medan kapitalets överklass skickar sina barn till Lundsbergs internatskola uppfostras den socialdemokratiska maktelitens barn på SSU:s kursgård i Bommersviks herrgård vid sjön Yngern i Sörmland. SSU var navet, säger Mona Sahlin. Där blev hon kär, fick kompisar, lärde sig att vinna och förlora i maktspelet. I skolan gick det så där, men på Bommersvik skolades hon till partiets frontkvinna. Partiet och SSU blev en del av Monas familj. Men i och med Tobleroneaffären ser hon andra sidor av partiet; hon är ledsen över att ”familjen inte bara kramar och pussar och klappar i ryggen, utan även har vassa armbågar, delar ut sparkar och visar feghet”. Det gör ont.
4. MAKTENS KVINNOR BÄR RÖD KAPPA JANUARI 2009. Snåla vindar sveper kring kvarteren i Västerås centrum när Socialdemokraterna håller Kommunala framtidsdagar i början av 2009. Barhuvad promenerar Mona Sahlin från Aros kongresscenter mot Stora torget. Hennes knallröda yllekappa bryter av mot Västeråsbornas grå syntetvadderade vinterrockar. Jag har läst i ett modemagasin att kvinnor med makt klär sig i röd kappa. I vimlet runt henne syns partikamrater dela ut rosor i lördagshandeln med uppmaningen att komma och lyssna på Monas tal. När vi efter torgmötet ses inne i kongresshallen för en intervju kan jag inte låta bli:
Vilken häftig kappa!
– Ja, den är jag nöjd med, svarar hon. Mona Sahlin har varit partiledare sedan 2007 och är påverkad av uppdraget. Hennes förhållande till Socialdemokraterna är ett annat än den unga förälskade flickans på Bommersvik. Hon säger inte längre att hon ”älskar partit”.
– Jag märkte att folk som inte finns inne i partiet såg uttalandet på ett annat sätt än vad jag menade. Vad jag ville säga var ”kärleken till politiken”, att det är en så enorm kick, drivkraft, att gå samman flera och försöka förändra det man tycker är dåligt. Håret är längre, hon är klädd i svart strikt dräkt, eleganta svarta mockastövlar och en sjal virad ett varv runt halsen. Snyggt! Men det är förstås en smaksak. Aftonbladets reporter skriver senare: ”Mona – skippa halsduken, skaffa bättre rådgivare och börja prata politik.” – Ja, vad tycker jag om det? Jag noterar det, betraktar det. Det säger mycket om den tid vi lever i och hur man ser på personer som är offentliga. Mona Sahlin försöker förklara varför folk har så mycket synpunkter på henne. Numera blir hela personen bedömd. Hela partiledarens sätt att tala, klä sig och röra sig symboliserar partiet. ^
Blir du inte sårad av alla synpunkter?
– Jag accepterar att det är så.
Men blir du inte rasande ibland?
– Jag kan bli väldigt irriterad ibland. Jo, jag kan bli sårad ibland. Och jag kan bli nyfiken ibland.
5. VÄNINNAN SEPTEMBER 1996. Göran Persson har varit statsminister i ett halvår. Mona Sahlin sitter i ett litet rum på förlaget. Hon skriver en dedikation till mig i sin nyutkomna bok Mona Sahlin med mina ord:
”Till Anita! Du känns som en väninna – kan man säga det nu? Mona Sahlin”
Jag uppskattar gesten, den är säkert ärligt menad. Men problemfri är den inte. Ingvar Carlsson brukar framhålla att som politiker gäller det att hålla koll på rollerna; journalister är granskare av makten. Har hon under sin tid som minister i början av 1990-talet betraktat mig och andra kvinnliga reportrar som väninnor? I så fall måste det smärta än mer när hon blir hudflängd i medierna under Tobleroneaffären. Det slår mig att det är så Mona Sahlin uppträder och uppfattas. Som väninnan. Någras hjärtan vinner hon, andra värjer sig. ”Väninnan Mona” berättar om missfall, abort och om förtvivlan när sonen Johan dör i en ovanlig hjärtsjukdom knappt ett år gammal.
6. FÄRGEN ÄR CERISE MARS 2009. Det har gått två år sedan Mona Sahlin flyttade in i partiledarrummet i riksdagen. Hon har satt sin prägel på inredningen, hon har valt sofftyget. Hon ville ha en färg hon blir glad av. Det blev mättad cerise. Numera håller Mona Sahlin en skarp gräns mot privatlivet. Ångrar du att du var så öppen tidigare? – Nej, ångra är fel uttryck. Jag kan i dag se en skillnad på att vara personlig och privat, som jag inte riktigt förstod då. Gränsen är hårfin. Hon vet ju att ett beslut om abort är svårt att ta. – Saker vi själva varit med om påverkar oss som politiker. Varför ska vi då låtsas att den person vi är inte har med den politiska uppfattningen att göra? Felfria politiker blir svåra att identifiera sig med. Men kan inte sättet att sköta privatekonomin också säga något om Mona Sahlin som partiledare? Även efter Tobleroneaffären kommer nya avslöjanden om p-böter och betalningsanmärkningar. Vad hon tycker om den frågan markerar hon bestämt på presskonferensen efter att hon blir vald till partiledare 17 mars 2007:
– Det har inte ni med att göra. På väggen mellan fönstren i hennes arbetsrum hänger ett svartvitt foto av Anna Lindh. Tre av Ingvar Carlssons mest framgångsrika flickor – Margot Wallström, Mona Sahlin och Anna Lindh – blev tänkbara kandidater till partiordförandeposten. En mördades, en ville inte. En visade i första försöket att hon ville. Andra gången hade Mona Sahlin lärt sig. Hon låg lågt, svarade inte på frågor från journalisterna när Perssons efterträdare diskuterades. När hon nyvald står på scenen i Folkets hus lördagen den 17 mars 2007 visar hon sin glädje: ”Just den här stunden, oj, vad jag har längtat efter den.” Vägen ligger öppen. Partiet vill verkligen ha något nytt efter rekordstor valförlust och dominant ordförande. Mona Sahlin har valt en ledarstil motsatt Göran Perssons. Han höll timslånga föreläsningar om det politiska läget och konstaterade på besserwissermanér att ”så här ligger det till”. Hon låter partikamraterna tycka till och diskutera. Han pratade, hon lyssnar. Han pekade med hela handen, hon startar arbetsgrupper. Vänner liksom kritiker vittnar om att diskussionsklimatet är ett annat, det är tillåtet att ha synpunkter. Samtidigt rymmer hennes ledarstil stora risker.
7. NERVÖST I PARTIET APRIL 2009. Först ger Mona Sahlin sitt helhjärtade stöd till Wanja Lundby-Wedin. Sedan, när det blåser som värst i AMFskandalen, vill hon att LO-ordföranden ska lämna flera av sina styrelseuppdrag och ”fokusera på sitt fackliga uppdrag”. Mona Sahlin är nämligen skakad av att den borgerliga alliansen får majoritet i den senaste opinionsmätningen. Moderaterna blir största parti med 35,5 procent mot Socialdemokraternas 30,9. Det är ett sensationellt ras på nära nio procent, nästan lika stort som Moderaternas uppgång. Hon tror att en orsak är att Wanja Lundby-Wedin, som styrelseledamot i AMF, godkänt pensionsavsättningar på många miljoner till den förre vd:n. Men bildandet av den rödgröna alliansen har också påverkat.
– Det tar tid för väljarna att vänja sig vid att vi inte längre kan gå fram själva i val. Under det senaste halvåret har jag talat med över trettio inflytelserika socialdemokrater vid flera tillfällen. Majoriteten tycker att Mona Sahlin uppträtt osäkert och veligt vid bildandet av den rödgröna alliansen. Resultatet blev att partiets vänsterflygel och Vänsterpartiets Lars Ohlys ställning stärkts. Oron är stor för att de viktiga mittenväljarna förloras i valet 2010. Men framför allt har det skadat Sahlins auktoritet som partiledare. ”Tvärtom”, säger hennes supportrar och framhåller att hon lyckats driva igenom en av de svåraste frågorna i partiets historia. Hon har vågat gå emot den självbild som många har av att Socialdemokraterna klarar sig i val på egna meriter. Hon får kritik också för att hon dröjt med att ”göra sig av med Marita Ulvskog”. Tanken var att Sven-Erik Österberg snabbt skulle ta över, men Mona Sahlin kunde inte bestämma sig. Till slut ”lackade han ur”, enligt en välinformerad källa i partiet och blev gruppledare i riksdagen. Var är hennes visioner? är en vanlig fråga i partiet.Vad vill hon, hur ska valet vinnas? En del tycker att hennes sviktande självförtroende märks i debatterna mot Reinfeldt. En Sahlinanhängare sammanfattar sin oro: – I den värsta av världar kan hon spela bort partiets regeringsduglighet och förmåga att ge stabilitet och trygghet åt väljarna. Hon har haft så många chanser så nu är det dags att visa vad hon går för. Annika Bahrtine, Göran Perssons tidigare fru och aktiv socialdemokrat i Malmö, uttrycker vad flera i partiet säger anonymt, att Mona Sahlin hade ”sin storhetstid på 1990-talet” och att ”även politiker har ett bästföredatum”. Mona Sahlin lutar sig fram i fåtöljen:
– Jag har en plan, en strategi. Det är inte så att jag bara har hoppat på det här uppdraget för att se hur det skulle bli. Det ligger en tanke bakom varje steg vi tagit. Jag vet vad jag vill. Och hur tolkar du all kritik du får? – Det krävs tålamod. Varje gång någon i partiet kommer med ett inlägg som inte är vad vi i partiledningen tycker, så ser ni i media det som om att nu får jag kritik. Jag vill ha ett öppet ledarskap med en öppen debatt. Har partiet svårt att acceptera en kvinna som ordförande? Mona Sahlin aktar sig för att skylla kritiken enbart på att hon är kvinna. – En del manliga politiker har bara ett uttryck, en stil. Det är kostymen och slipsen. Hos oss kvinnor är det väldigt mycket i uttrycket, i kläder och hår, som man kan ha synpunkter ikring. Men Mona Sahlin reagerar när en av kvällstidningarna sätter rubriken ”Monas utbrott” om hennes insats i en tvdebatt. Om det handlat om Fredrik Reinfeldt hade det förmodligen stått ”Reinfeldts attack”. Ingvar Carlsson vill först inte ge några synpunkter om varför Mona Sahlin är så kritiserad i partiet; det var så länge sedan han var aktiv. Men efter lite tjat kan han inte hålla sig. Han är upprörd över att män fortfarande har fördomar mot en kvinna som ledare. En del finns i hans eget parti. De kommer fram spontant till honom och säger till exempel ”vi skulle aldrig utsett en kärring” och ”Mona duger inte till det här”. – Det vore synd om det bara är kvinnor som imiterar mäns dåliga sidor som blir accepterade, säger han. Nervositeten i partiet ökar. Ett och ett halvt år kvar till valet är det dags att sluta upp bakom Mona Sahlin. Flera stödgrupper har startats på internet. Riksdagsledamoten Lars Mejern Larsson, med rötter i Byggnads, tog initiativ till Män som stöttar Mona på Facebook:
– Jag blev förbannad, media ger en bild av att arbetarrörelsens män inte skulle gilla Mona. För mig handlar det om att vinna val. Hon klarar sig utan den här gruppen, men jag vill uppmuntra henne. 8. EPILOG OLOF PALME OCH ANNA LINDH mördades. När det gäller hoten har Mona Sahlin bestämt sig för att inte vara rädd. Hatmejlen är många, med tillmälen som ”fitta”, ”hora” och ”bög-älskare”. Hon har sina livvakter och dem litar hon på. Om själva partiledarjobbet säger hon:
– Jag har varit van att jobba på den här nivån i politiken även om det här är mycket mer. Allt är upphöjt till två. Det har varit roligare upphöjt till två, mer spännande upphöjt till två, jobbigare upphöjt till två. Hon övertygar mig inte. Varför ställde hon upp en andra gång som kandidat till partiledare, varför fortsätter hon efter all kritik? Den som har annat att falla tillbaka på lämnar. Mona Sahlin försökte starta eget efter Tobleroneaffären, men kom tillbaka när Göran Persson kallade. Han gav henne regeringens svåraste frågor, som kamikazeuppdraget att hantera efterspelet till Estoniakatastrofen. Många socialdemokrater har funderat över varför Mona Sahlin fortsätter. Hur står hon ut? I dag vill inte någon bli citerad, men det vanligaste svaret de ger är: Revansch. Men det tillbakavisar hon. Hon ser partiordförandeskapet som ett uppdrag hon fått, och upprepar: ”Jag älskar politiken.”
Men hatar du inte partiet ibland?
– Nej, jag hatar inte partiet ibland.
Eller politiken?
– Nej, det gör jag inte. Men politiken har många sidor som de flesta saker i våra liv.
Vad är den negativa sidan? Mona Sahlin suckar knappt hörbart och rätar upp sig en aning. Hon ser mig stint i ögonen.
– De som glömmer att politiken är vad man själv gör den till, och inte handlar om vilken position man själv har. Ett sätt att uttrycka det på kan vara att när politiken blir ett yrke då är det inte bra.
Efter intervjuerna våren 2009 läser jag återigen hennes bok som hon skrev efter Toleroneaffären och hittar kanske en nyckel. Mona Sahlin blev ordförande i elevrådet i alla skolor hon gick, tog ofta strid och kände sig alltid i opposition. Hon skriver: ”Och jag trivdes med att ständigt få uppmärksamhet, det ska erkännas.” ●