I filmen Antichrist tar ett par sin tillfl ykt till ett ensligt hus efter att ha förlorat ett barn. Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe spelar huvudrollerna.
Text Fredrik Sahlin
SITTER VID TELEFONEN och väntar som en försmådd älskare. En halvtimme går, sedan ringer jag filmbolaget och undrar vad som sker. Nej, man har inte hört något. De återkommer en stund senare och meddelar att Lars von Trier har fått förhinder. Jag har missat en pressvisning, skippat lunchen och hunnit jobba upp lagom mycket adrenalin inför chansen att få prata med en av filmvärldens mest intressanta och spännande regissörer, och nu … antiklimax. Lägger på luren och ylar – likt Ernst- Hugo Järegård i just von Triers tv-serie Riket – ”Danskjävlar!” Några dagar senare sitter jag där vid telefonen igen, en kvart har gått över avtalad tid. Växlar mellan otålighet och självförebråelser att jag är en typiskt svensk tidsfascist, när mobilen darrar till och en ödmjuk skandinavisk stämma ber om ursäkt för att han ringer för sent.
LARS VON TRIER ÄR ETT UNIKUM, har som dryg 50-åring etablerat sin plats bland de största namnen. Filmer som Breaking the Waves, Dancer in the Dark och Dogville, vittnar om ett fullständigt eget och vinnande tilltal men så kammar han också hem festivalpriser med samma frekvens som andra drar på sig förkylningar. Han är neurotiker, lider av välkänd flygfobi, tycker om att provocera. Vill inte gärna bli analyserad, har ständigt glimten i ögat vilket gör att många som intervjuat honom efteråt är osäkra på om han drivit med dem eller ej. Lars von Trier uppfyller kort sagt alla krav som ställs på en stor konstnär. Nu har han gjort skräckfilmen Antichrist som när ni läser det här nyss har premiärvisats på filmfestivalen i Cannes, i skrivande stund har endast ett fåtal sett den. Det har varit mycket hysch-hysch kring Antichrist, bland annat på grund av att regissören på ett tidigt stadium i produktionen drabbades av en depression och lades in på sjukhus.
– Jag har ju haft en hel del neuroser i mitt liv, men aldrig en riktigt depression, säger han.
– Det var tungt. I och för sig rätt intressant, men absolut inte behagligt. Det började redan innan jag skrev manus, så man kan säga att Antichrist blev till i skuggan av depressionen. Jag är glad att det blev en film över huvud taget. Nu låter jag som Bergman, men jag har haft en kris och detta är vad som kom ut ur den. Jag har hört att det är en riktigt obehaglig film. Hur mycket har det med din depression att göra? – Ja, den är rätt så våldsam. Det är mycket sex och våld. Depressionen har färgat av sig, men det var inte på grund av den som det blev en skräckfilm, utan jag har länge haft planer på en sådan. Snarare kommer inspirationen från saker i mitt liv som jag inte har tagit upp tidigare – som min kärlek till August Strindberg, framför allt hans tidiga verk. Strindberg hade ju ett rykte om sig att vara misogyn.
I titeln Antichrist är sista t:et format som den klassiska symbolen för kvinna. Ska man tolka det som att Satan är en kvinna?
– Hm … det är svårt att prata om. Du får själv tolka när du ser filmen. Hos Strindberg handlar det mycket om kampen mellan man och kvinna, och visst, det har vi plockat upp. Jag vet inte hur populärt det blir … Min största publik brukar ju vara kvinnor och nu kanske de blir arga och då har jag ingen publik kvar …
I princip alla dina filmer har ett underliggande, ibland fl agrant, religiöst tema. Hur religiös är du?
– Inte mycket.
Men du återkommer till temat gång efter gång?
– Jo, jag är fascinerad av religion, men du vet hur det är, ju äldre man blir desto mer blir man som sina föräldrar, och mina var starka ateister. Det är jag också i realiteten. Jag kan inte tro på någon av de existerande religionerna som de framstår i dag men det är klart att jag har tankar som har religiös eller filosofisk karaktär.
Men du konverterade till katolik i 30-årsåldern?
– Ja, men det var för att jag då var gift med en katolsk kvinna.
Så det var ett ganska pragmatiskt beslut?
– Nja, vi är ju protestanter här i Danmark och jag har alltid tyckt att det är en tråkig religion. Katolicismen har mer spännande helger, ritualer och mytologi. Och det var väl också en del trots mot mina föräldrar. Din familjs namn är egentligen Trier.
Det cirkulerar ett otal förklaringar till varför du lade till ett ”von”. Den vanligaste är att du gjorde det för att reta de vänstervridna lärarna på filmskolan, en annan att det är en hyllning till regissören Josef von Sternberg.
– Från början är det ett gammalt familjeskämt. Farfar hette Sven Trier och när han reste mycket i Tyskland förkortade han namnet Sv Trier, varför tyskarna snart började kalla honom von Trier. När jag skulle börja jobba med film tyckte jag att jag behövde ett artistnamn och då kändes det bra att ta ett von, som hos von Stroheim och von Sternberg. Jag blev förbjuden att använda ”von” i filmskolan men vägrade att ta bort det, och det blev en liten kontrovers kring det där.
Varför var det förbjudet?
– Jag vet inte, det mesta var förbjudet där. Men så är det ju med filmskolor. De som undervisar är människor som själva skulle vilja göra film men inte kan. När de upptäcker att någon har talang blir de rädda och försöker trycka ner vederbörande.
Jag har fått för mig att du inte gillar att man analyserar dina filmer?
– Jag har egentligen inget emot det, men det har ingen relevans för hur jag jobbar eller för hur mina filmer är konstruerade, speciellt inte den senaste. Den här gången har jag försökt att inte tänka så mycket, att vara mer intuitiv i mitt skapande. Men visst, det är ju upplagt för analys av Antichrist, det är ju mycket mystik och så. Människans hjärna vill gärna förstå allt och se mönster, det är naturligt.
Tror du att man kommer tillskriva filmen större djup eftersom det är du som gjort den? ”von Trier är ju en listig jäkel så här måste det ligga en hel del begravt …”
– Jag vet inte om jag är en listig jäkel, men jag har själv ikoner som Tarkovskij och Bergman och tycker att allt som de har rört vid är heligt. Jag menar inte att mina filmer är heliga, men om man fastnar för en filmare har man en tendens att vilja lära känna människan bakom verket.
Du vill gärna framhäva din icke-reflekterande sida. Som i citatet ”I, Lars von Trier, am simply a masturbator of the silver screen”, som jag hittade på internet.
– Ha, ha … jag känner inte igen just det där, men det låter som något jag kan ha sagt. Jag blir intervjuad ganska ofta och det kan bli rätt tråkigt för alla inblandande, så jag brukar hittar på saker för att ha något att säga. ●´