Publicerad: 2009-07-27
Antal kommentarer:
Tipsa en vän
Skriv ut
Lyssna
PALATSET I PARIS TILLHÖR ALLA
”En exceptionellt bra affär”, mullrade Sträng om rucklet som förvandlade en snutt av Maraiskvarteren i Paris till en svensk fristad. Men nu undrar fransmännen vad det är för barbarer i norr som vill sälja sitt slott.
JAG ÄR TILLBAKA I Sverigehuset i Paris. Det är ett litet palats som Gunnar Sträng köpte 1965, i Maraiskvarteren bara några minuters promenad från Seine.
Det lär ha varit Strängs enda utlandsresa. Han var vår finansminister och mullrade som en cementblandare.
– Det här är ett exceptionellt gammalt hus, det köper jag, mullrade han.
”Exceptionellt” var ett av hans favoritord. ”Det går exceptionellt bra för Sverige” brukade han säga.
Åtta miljoner kronor inklusive restaurering betalade Sverige för huset. ”En exceptionellt bra affär”, sa han.
Nu står huset på svenska regeringens dödslista över statliga egendomar utomlands som kan privatiseras och därmed dra in några ynkliga mille till statskassan.
Jag får bo en natt i en av husets stipendielägenheter eller vad man ska kalla dem. För många år sedan bodde jag här en månad och skrev om Paris och gick en intensivkurs i franska som jag fått i 50-årspresent.
Runt hörnen ligger Maraiskvarteren med alla krogar och museer och gamla palats som författaren och kulturministern André Malraux räddade på 1960-talet. Det var rena slummen här. Det som skulle bli Sverigehuset var ett ruckel från 1500-talet som bara stod kvar tack vare de metertjocka murarna.
Allt inne i huset hade vittrat och förfallit. Tapeterna hängde i stora sjok. Duvorna bodde i salongerna.
Det fanns en svensk som hette Gunnar W Lundberg i Paris. Han var konstsamlare och mecenat. Under kriget och ockupationen hade han gått runt med en skottkärra och räddat en massa konst mitt framför näsan på tyskarna.
Det var han som tipsade Gunnar Sträng i Stockholm om huset. Lundberg flyttade sedan in och ockuperade huset, kan man säga. Det blev tyvärr bråk.
”Lundberg hade dåligt omdöme”, säger man fortfarande om honom. Det styrker mig i min uppfattning att utan dåligt omdöme blir ingenting gjort.
Tavlorna han räddade undan tyskarna hänger nu här i huset.
Det finns en servering ute på gården där jag sitter och kollar alla som kommer och går. Turister förstås. Japaner. Men också fransmän som vill se designutställningen från Röhsska museet i Göteborg. Hundratusen besökare om året.
– Vi har ett enormt nätverk här i Paris, säger Mikael Jönsson som är chef.
Och nu är alla i Paris chockade över att Sverige är på väg att släppa huset. Frankrikes stolthet är på något sätt kränkt, så mycket förstår jag.
Mikael Jönsson fick i uppdrag att göra en Konsekvensutredning inför en eventuell försäljning. Jag läste om det på Olle Wästberg nyhetsbrev på Nätet; han är chef för Svenska Institutet som förvaltar huset. UD har ett förvaltningsanslag på 2,1 miljarder kronor om året, Parishuset kostar tio miljoner, skrev Wästberg lakoniskt.
Det kommer fransmän hit till huset och skriver på protestlistor. De är stamgäster. De kommer hit på konserterna och filmvisningarna och föredragen om Sverige. Fransmännen har alltid haft en dubbel attityd till Sverige. I deras ögon har Sverige inget kulturarv. I Sverige finns inget Eiffeltorn, ingen triumfbåge. Vi är kufar.
Men vi har skogarna och fjällen.
– Och Sverige har Den Svenska Modellen, säger Mikael Jönsson.
Samhällsskicket, alltså hur vi styr vårt land. Man beundrar fortfarande vår folkhemstradition. Tolv personer arbetar i huset. Kvinnor mest. De har varit här i tjugofem år eller mer. De kom hit för att plugga franska en gång och blev kvar. Utan dem hade den franska Sverigebilden varit urtrist, om det hade funnits någon.
DE GICK TILL SVENSKA KYRKAN på tisdagskvällarna och drack choklad med bullar. Där träffade de franska pojkar och blev kvar.
I Sverigehuset finns ett antal gästvåningar där svenska forskare och kulturmänniskor får bo. Man betalar sextusen kronor för en månad.
Det finns gäster som låser in sig och skriver böcker hela månaden. Det kan vara svårt eftersom trycket utifrån Paris är så starkt; vad tjänar det till att sitta här och skriva när allt viktigt redan är skrivet på franska? Går det över huvud taget att skriva om livet och de stora frågorna på annat än franska? Den inställningen finns i luften. Det är den spärrelden man måste igenom. Sedan kan man börja jobba.
När jag bodde här satt det ett tänkespråk av Falstaff, fakir ovanför min säng: ”I Paris schangtila salar, värsta buse franska talar.”
Jag höll på med någon forskning som jag nu har glömt. Men jag minns lektionerna i franska som jag gick till varje dag. Vi var tre svenska elever bland folk från hela världen.
”Är ni svenskar européer innerst inne?” sa lärarinnan. ”Varför var Sverige inte med i den stora gemenskapen?”
Alla elever fick i uppdrag att berätta om sina länder. Jag berättade om den svenska neutraliteten som hållit oss utanför alla krig. Det lät urtråkigt, tyckte lärarinnan och gav mig som bakläxa att skriva en uppsats om svenska politikers mäträsser. Hon berättade om president Mitterands och Malrauxs älskarinnor, så hängivet som om hon själv varit en av dem.
Jag vet ingenting, sa jag. Jag trodde inte att svenska politiker hade älskarinnor.
”Monsieur Westman, är ni verkligen journalist?”, sa hon.
Antingen var jag blind eller också var det något fel på Sverige. Ett land vars ledare inte har legitima älskarinnor är ingen kulturnation, ansåg hon.
Jag gick hem till palatset i Maraiskvarteret och skrev hela natten.
”Ni svenskar blir aldrig européer”, sa min lärarinna när jag kom tillbaka med min magra uppsats.
Då bjöd jag hem henne på te i mitt slott. Alla svenskar har del i det här palatset, berättade jag. Det fanns ingenting i folkhemstanken som stred mot den saken. Det är vårt palats.
Hon var klart imponerad. Ett land som köper ett sådant här hus mitt i världens huvudstad, kan inte vara hopplöst förlorat.
”Kanske ni blir européer om hundra år”, sa hon.
OBS! Sedan detta nummer av Tidningen Vi gått till press beslutade regeringen, den 23 juli, att Svenska Kulturhuset, eller Sverigehuset, får vara kvar.
Läs mer: Krönika/Kåserier
.................................................................................................................
Vill du läsa fler artiklar? Köpa senaste numret?
Här finns återförsäljarna
Här beställer du det från oss
En prenumeration på Sveriges bästa tidskrift tecknar du här