VI ÄR SNUVADE!

FRAMGÅNGEN BLEV omedelbar och enastående. I dag är Hypnotisören såld till 28 länder. Nyligen avslöjades att det är författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril som står bakom pseudonymen Lars Kepler. Pseudonym? Vem vinner på det? Vem förlorar? Det finns olika skäl till att en författare väljer att skriva under pseudonym:

1. För att bli läst över huvud taget. Exempelvis Aurore Dupin. Hon kallade sig George Sand för att bli tagen på allvar; kvinnor som publicerade sig på 1800-talet blev sällan det.
2. För att väcka nyfikenhet och uppmärksamhet och därmed sälja mer och därmed tjäna mer pengar. Exempelvis Bo Balderson. Han hade aldrig nått så många köpare till sina mediokra deckare om det inte hade spritts rykten om att det var en känd politiker bakom pseudonymen. Numera vet Vi:s läsare, efter Lars Westmans slutgiltiga avslöjande sommaren 2005, att det är folkskolläraren Björn Sjöberg som skrivit Baldersonböckerna. Den mycket medelmåttiga romanen Ciora från 2003, hade knappast heller blivit uppmärksammad, än mindre Augustnominerad (!) om den inte publicerats under pseudonym. När den före detta, och i litterära sammanhang för övrigt oprövade, piloten Torkel Wächter klev fram som Tamara T avstannade försäljningen.
3. För att skoja med etablissemanget. Samtidigt som den franske författaren Romain Gary började se sin popularitet dala debuterade Émile Ajar. Gary hade fått Concourtpriset, nu fick även Ajar det. Det var först efter sitt självmord 1980 som Gary i en efterlämnad skrift avslöjade dubbelspelet Ajar = Gary.
4. För att inte svärta ned det egna, högkvalitativa författarskapet.
Jan Arnald var respekterad och spådd en lyckad litterär framtid. Så föddes deckarförfattaren Arne Dahl som fick stora ekonomiska framgångar, men sämre recensioner. I dag är jag rädd för att Dahl kommer att utplåna Arnald.
5. För att förenkla och popularisera sitt eget, krångligare, namn. Samuel Owens blev Mark Twain, Dagmar Lange blev Maria Lang.

Författarna Alexandra Coehlo Ahndoril och Alexander Ahndoril kan kryssa i skäl nummer 2 och 4.

DET TRÅKIGA ÄR INTE ATT Ahndorils gjort som så många andra författare och journalister gör i dag; skrivit en dussindeckare i förhoppning att bli rik. Miljonerna – det lär vara runt nio – är dem väl unt. Det vemodiga är att läsarna nu snuvas på två lovande författarskap. Det ska bli sju böcker till av Kepler. För att skriva dessa behöver Ahndorils tid. Tid som de annars hade kunnat använda till att utveckla sina allvarligt menade författarskap. De hade kunnat arbeta vidare på att försöka bli nästa Ekman, Enquist, Lindgren. Nu väljer de att producera allmängods i stället. De tränar upp sig i en genre som redan är överbefolkad. Förlorarna blir vi läsare.