RÄNDERNA

 
Ränderna
Magnus Florin
Bonniers

Med sina mästerligt komprimerade miniatyrromaner om botaniker, apotekare och bankkamrerer lyckades Magnus Florin under åren kring millennieskiftet skapa ett alldeles eget litterärt universum. Att gå in i hans berättelser var som att besöka ett vaxkabinett. Allt var lite åldrat och dammigt, stela fi gurer skymtade böjda över vitriner och skrivpulpeter. Kritikerna hyllade hans humor, läsarna såg att den kanske bara var en mask som nödtorftigt dolde den sorg som genomsyrade vart och ett av de liksom med pincett utvalda och infogade orden i Ränderna är magin kvar men pedanteriet nedtonat. Den alltför slutna, kanske alltför perfekta berättelsen har gett vika för någonting öppnare, på en gång vardagligare och ännu mer surrealistiskt.

Handlingen börjar en morgon vid ett övergångsställe. En författare som heter ”Magnus Florin” korsar en gata och går in i ett hus som spelar en central roll i den bok han håller på att skriva. Huset är ett slags terapianstalt dit vissa barn skickas för att leka under en psykologs överinsyn; kanske existerar det bara i fantasin. Innanför dess väggar öppnar sig hur som helst ett slags drömscen där författaren ömsom är en pojke, ömsom en vuxen man som i korridorer och slingrande spiraltrappor söker fånga en skymt av förträngda barndomsminnen. Om och om igen uppsöker ”Florin” Institutet. En psykolog uppmanar honom att gräva efter bortglömda leksaker i en sandlåda, vilket förlöser en kedja av fl yktiga hågkomster. Två pojkar i en skrinda, en skilsmässa, någon som drunknat, en silhuett på en brygga. Vissa minnen är skyggare än andra och när smärtan kommer för nära fl anerar ”Florin” bort till grannhuset där en butik snart ska öppna. När han till sist beträder den är det en antikbod och bakom disken står hans sedan länge döda mor. Hon vill bli förlåten. För att hon dränkte sig och lämnade honom kvar. Det är en magnifi k scen. Inga stora åthävor, bara de rätta orden. Av Magnus Florins romaner är Ränderna den mänskligaste och mest gripande. Och ändå går denna sorgesång mestadels i dur, kanske för att det trauma som är berättelsens mörka kärna hanteras så oändligt försynt. Modern är död, det hon gjorde är oförlåtligt, men innan hon försvinner tillbaka till dödsriket konstaterar hon att sonen ”har humor”. Någon skrev en gång att kärlek inte är att se varandra i ögonen utan att se åt samma håll. Magnus Florin bevisar, än en gång, att samma sak gäller riktigt stor litteratur. Man fäster blicken på något som hela tiden fanns där, men som man aldrig skulle fått syn på utan författarens diskreta hjälp.