SORGESÅNG FÖR EASTERLY

Sorgesång för Easterly
Petina Gappah
ÖVERSÄTTNING: HELENA HANSSON
Bonniers

Konst är, förutom allt annat, också människors sätt att begripliggöra lidande för varandra. Få länder har upplevt värre välståndsfall än Zimbabwe under 00-talet, och i sin prisbelönta succédebut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly, sätter Petina Gappah ord på denna ofattbara katastrof. I 13 berättelser skildrar hon sitt hemlands ruin, dess svältande proletariat, genomkorrupta elit och utplundrade borgerskap (det sistnämnda förvisso med störst kunskap och inlevelse). Korta nyhetsklipp om Zimbabwe är ofta omöjliga att ta till sig, men att läsa Gappah är att förstå lite mer av livet i ett sönderfallande samhälle. Folk tvingas vänja sig vid hyperinfl ation och sönderfallande infrastruktur, tvingas förneka en galopperande aidsepidemi, lär sig att skämta om totalt verklighetsförnekande medier. Bredden i miljöerna får Sorgesång för Easterly att kännas som ett väldigt reportage, eller kanske snarare en anklagelseakt, en inventering av brotten som begåtts mot det zimbabwiska folket. Och bland alla människans brott är sveket det vanligaste och mest grundläggande. Nästan samtliga historier i novellsamlingen kretsar, på olika sätt, kring lögner och förräderier människor emellan, i det stora och i det lilla. Sveket från de utvandrade som kommer undan, från otrogna män som smittar sina hustrur med hiv, från de gamla generationerna vars sedvänjor blir en börda. Sveket från revolutionen, som var så full av löften, och framför allt det bottenlösa sveket från ledarna, som förnedrat och bestulit sitt eget folk.

SORGESÅNG FÖR EASTERLY får en extra bitter grundton eftersom all kärlek och glädje förläggs till det förfl utna, till minnesglimtar av ett lyckligt 80-tal när den vita regimen hade störtats och en bättre värld var möjlig. Nuet är elände och bedrägeri, änkor som begraver tomma kistor, sterila kvinnor som jagar barn, tjänstemän som frånluras sina besparingar. När människan möter kall, mordisk tyranni, grips hon ofta av förtvivlan. Förtryck av Mugabes slag, som mer handlar om hyckleri och vanstyre, föder i stället lätt en annan reaktion: förakt och raseri. Gappahs litterära uttrycksmedel är än så länge lite begränsade, och hon kommer sällan nära sina enskilda karaktärer. Men hon hyser stor empati med dem, och framför allt blir hennes ilska en oemotståndlig kraft. Den syrligt ironiska tonen håller sentimentaliteten stången, och det undertryckta ursinnet driver novellerna skoningslöst framåt, skapar en sprakande smärta omöjlig att värja sig mot. Petina Gappah Bor i dag i Schweiz, har lämnat Zimbabwe likt miljoner av sina landsmän. Sorgesång för Easterly lämnar läsaren fylld av vämjelse och sorg, och den enda smala strimman av hopp är att vrede och styrka som hennes, någon gång ska ge detta plågade land ett bättre liv.