Publicerad: 1999-04-29
Antal kommentarer:
Tipsa en vän
Skriv ut
Lyssna
DE OSYNLIGA BARNEN
Tanken är att psykiskt sjuka ska leva så normala liv som möjligt. Det innebär att de också skaffar barn. Ingen vet riktigt hur många som växer upp med en psykiskt sjuk förälder, men många far illa och det kan ta lång tid innan någon upptäcker det.
AV STIG EDLING FOTO: BENGT AF GEIJERSTAM
Mattias är åtta år. Han bor hemma hos sin psykotiska mamma. Pappan är också sjuk; han är ofta intagen på psyket och bor nästan aldrig hemma.
Lägenheten där Mattias bor är ett enda stort kaos. Tidningar, kartonger, förpackningar ligger utspridda över hela lägenheten. Matrester och odiskat porslin står i travar i köket. Sängarna är obäddade, madrasserna är trasiga.
Det är ingen som väcker Mattias på morgonen, ingen som säger till honom att gå och lägga sig, frukost får han ordna själv och det finns inte alltid mat i kylskåpet.
Mattias kläder är otvättade och skrynkliga och han tar aldrig med sig kamrater hem. Mattias skäms för sin mamma och pappa.
När mamman mår som sämst kan hon sitta i garderoben och skrika. Hon tror att elkontakterna är radioaktiva och att okända människor är förklädda rymdvarelser.
Därför vägrar Mattias mamma att lämna lägenheten.
Hon vill inte ha kontakt med vuxenpsyk och i skolan är det ingen som vet att Mattias föräldrar är psykiskt sjuka.
Till varje pris vill Mattias dölja sanningen. Han vill vara osynlig.
En gång har han hittat sin mamma avsvimmad; hon hade försökt ta sitt liv.
- Allt är mitt fel. Hade inte jag fötts hade mamma varit frisk, viskar Mattias utan att fästa blicken.
"Ett växande problem"
Det var under min resa genom Psyk-Sverige (Vi nr 9/10 1999) som Ulf Rogberg, chef för psykosteamen i Jönköping, pekade på problemet med barn till psykiskt sjuka föräldrar.
Han berättade om barn som uttryckt att de hellre ville fira jul på sjukhuset än hemma.
Och han berättade om Buster, ett nystartat projekt i Jönköping som har till syfte att stödja barn till psykiskt sjuka föräldrar.
- Nu när allt fler psykiskt sjuka lever ute i samhället är det här ett växande problem, konstaterade Ulf Rogberg.
Mentalsjukhusen har avvecklats, patienterna har flyttat ut till egna lägenheter eller gruppboenden. 400 träffpunkter för psykiskt sjuka har etablerats över hela landet.
- Vill vi att de psykiskt sjuka ska leva så normala liv som möjligt ute i samhället blir förstås konsekvensen att de får barn. Det är en fråga som vi måste ta tag i och hantera bättre än vi hittills gjort, säger Eva Waltré, som arbetar på Källan i Stockholm, ett projekt som liknar Buster och som drivs i samarbete med IFS - Intresseföreningen för schizofreni.
Utan skyddsnät
Det finns en allmän känsla bland människor som arbetar med de här frågorna att barnen till psykiskt sjuka föräldrar blir fler och fler.
- Vi vet inte säkert att antalet barn ökar, men vi tror att det är så, eftersom vi förr låste in de psykiskt sjuka på mentalsjukhus och ofta steriliserade kvinnorna, berättar Annemi Skerfving, som arbetar vid Forskningsenheten inom Stockholms västra sjukvårdsområde.
En psykiatriinventering som gjordes i Stockholms län 1997 visar att det fanns minst 1 600 barn under 18 år som hade en förälder som hade kontakt med vuxenpsykiatrin. Ingen vet hur stort mörkertalet är. Uppskattningvis finns det i hela landet närmare 10 000 barn, som lever i en familj med en psykiskt sjuk förälder.
- Vi vet bara att det finns alltför många osynliga barn som har det mycket svårt. Psykotiska föräldrar är ofta skygga och rädda. Sådana familjer blir slutna och tillåter ofta ingen insyn, säger Helena Persson vid Spånga vuxenpsykiatriska mottagning.
På en vuxenpsykiatrisk mottagning vet personalen vad psykisk sjukdom handlar om. Personalen får handledning och vidareutbildning, det finns regler som säger att man inte ska vara ensam med en patient på en mottagning och det finns larmknappar på rummen om den sjuke skulle bli aggressiv och farlig.
- Barnen, däremot, vet ingenting om psykisk sjukdom, dom förstår inte alltid att föräldrarna är sjuka, dom har ingen att prata med och dom har inte ens en larmknapp, säger Eva Waltré.
Det finns hjälp
Källan har funnits i tre år. Totalt har 77 barn fått stöd där. Barnen får utbildning i vad psykisk sjukdom är, de får träffa andra barn med liknande erfarenheter och de går i gruppsamtal och individuella samtal.
Eva Waltré berättar om pojken i Djursholm som själv ringde till socialtjänsten för att be om hjälp. Han var 15 år, levde i total misär och orkade inte längre bo ensam med sin sjuka mamma. Ett yngre barn berättade att hennes mamma badat i blåbärssylt och kaffe. En flicka avslöjade att hon blivit inlåst av sin mamma, som trodde att maten var förgiftad. En tredje flicka var orolig för sin mamma som låg inlagd på en psykiatrisk klinik. Rummet låg på sjätte våningen och det fanns en balkong intill mammans rum. Den lilla flickan var rädd att hitta sin mamma krossad mot stenläggningen när hon kom för att hälsa på.
Eva Waltré har mött barn som hittat sina föräldrar efter allvarliga självmordsförsök.
- Jag har mött barn som inte fått professionell hjälp efter sådana traumatiska uppleveler. I stället har de tagit på sig hela skulden, berättar Eva Waltré.
Jag ringer runt till några kommuner och får ungefär samma svar. Eva Hurtig-Granarp, som arbetar på barn- och familjeavdelningen i Järfälla, säger:
- Generellt har vi sett en ökning och vi vet att barn mår dåligt, men här i Järfälla finns inget särskilt program för just de här barnen. Kanske för att de är så osynliga!
Ulla Rydå, som arbetar på Barnpsyk i Jönköping, är bekymrad.
-Vi anar att den här gruppen barn blir större. Här i Jönköping drar vi nu i gång ett särskilt projekt för att stötta de här barnen.
Vems rätt ska råda?
Vems rätt väger över? Barnens eller föräldrarnas? Det är en fråga som ingen egentligen vill svara på. Nu när vi bestämt att psykiskt sjuka ska leva normala liv ute i samhället måste de givetvis ha rätt till egna barn? Förr i tiden steriliserade man de svårast sjuka. Det är förstås en otänkbar lösning i dag. Många förespråkar bättre preventivmedelsinformation. Men inte kan vi väl tvinga psykiskt sjuka att skydda sig? Och när jag ringer runt till olika dagverksamheter för att fråga om personalen där brukar informera om preventivmedelsteknik blir svaret:
- Nej, det gör vi inte. Det är inte vår sak.
Men vad gör vi när barnen till psykiskt sjuka föräldrar far illa? När ska samhället ha rätt att ta barnen från föräldrarna och placera dem i fosterhem?
- Det här en omöjlig fråga att besvara. Hur vi än agerar så blir det fel, konstaterar socialinspektören Margita von Seth, som har bittra erfarenheter av ett sådant omhändertagande. I TV visades nu i vår en dokumentär där en ung, bostadslös kvinna blev fråntagen sitt nyfödda barn redan på BB. TV-teamet gjorde stor sak av själva omhändertagandet och beskrev socialtjänstens insats som grym och hänsynslös. TV-teamet tog kvinnans parti, men funderade väldigt lite över barnets rätt.
- Jag har tystnadsplikt, men så mycket kan jag säga att den kvinnan skulle ha fått svårt att på egen hand klara omvårdnaden av ett barn. Vi tog parti för barnet i just det här fallet, säger Margita von Seth.
Stöd minskar riskerna
Runt om i landet startar nu projekt med syfte att stödja barn till psykiskt sjuka föräldrar. Källan har längst erfarenhet av att jobba med sådana barn. I Spånga finns två team.
- Ett team jobbar med de sjuka föräldrarna, ett annat team tar sig an deras barn. Men det kan vara svårt att få familjemedlemmarna att komma. De är helt enkelt rädda, men när de väl börjat gå hos oss vill de aldrig sluta, berättar psykologen Laszlo Pattyi vid Spånga psykiatriska mottagning. Forskning visar att barn till psykiskt sjuka föräldrar löper risk att drabbas av schizofreni och depressioner.
- Vi måste sätta till resurser för att ta hand om de här barnen. Ska de leva med föräldrarna så måste familjen få mycket stöd. Då minskar risken för barnen. Blir föräldrarna alltför sjuka måste barnen få bo hos en kontaktfamilj eller placeras i fosterhem under perioder när föräldrarna är som sjukast, säger Eva Waltré.
Fotnot: Mattias heter egentligen något annat.
Hennes leende är varmt och omedelbart. Ögonen är nyfikna. Hon pratar otvunget om det mest privata.
Yasmine är 15 år. När hon var tio flyttade hon till Sverige. Familjen kommer från Irak och hon har en äldre syster och en lillebror. Föräldrarna är skilda, fadern är djupt religiös och hennes mor har varit svårt psykiskt sjuk så länge Yasmine kan minnas.
- Min mamma är paranoisk. Hon kan lägga ut brödskivor lite överallt för att skydda oss från onda makter och hon vaknar om nätterna och är livrädd för vampyrer. Ibland tror hon att även min far är en vampyr, berättar Yasmine.
När Yasmines mor är som sjukast förfaller hemmet. Hon tvättar sig inte, städar inte och lagar ingen mat. Då är det Yasmine som får bära ansvaret.
Gormat och skrikit
I stället för att berätta hur illa ställt det är har familjen slutit sig samman. Sanningen har dolts för omvärlden och ingen har frågat Yasmine hur hon mår, trots att hon på sitt alldeles speciella sätt skrikit efter hjälp.
- Jag har mått så himla dåligt. Jag skolkade och fick inga betyg, jag har gormat och skrikit, jag blev mobbad i skolan och jag var periodvis mycket deprimerad, men ingen förstod, berättar Yasmine.
Hennes mor har kontakt med vuxenpsykiatrin, men där var det ingen som frågade efter hur barnen mådde. Inte ens skolkuratorer och lärare reagerade.
- Jag och mina syskon hade ingen att prata med. Vi förstod inte vad det var för fel på mamma, vi var bara olyckliga och rädda, säger Yasmine. I stället tog Yasmine på sig skulden. Hon levde i ett kaos och i stället för att gå till skolan gick hon till biblioteket för att läsa böcker.
- Min stora dröm är att bli författare. Den drömmen har hjälpt mig att orka leva vidare, säger hon.
Förlåt, förlåt, förlåt...
Men till sist brast allting. Hon hade fyllt tretton år när hon försökte ta sitt liv. Bredvid henne på sängen låg avskedsbrevet:
"Förlåt att jag finns. Förlåt att jag lever och andas. Förlåt att jag har egna tankar och funderingar. Förlåt att jag röker. Förlåt att jag gillar musik. Förlåt att jag gillar killar. Förlåt att jag inte tror på Gud lika mycket. Förlåt att jag gillar kompisar och att vara utomhus. Förlåt mamma och pappa, för att jag sårat er så många gånger och så djupt. Förlåt att jag ljugit. Förlåt att jag älskar er. Förlåt."
Yasmine hamnade först på sjukhus och blev sedan placerad på ett ungdomshem i Stockholm och därefter fick hon en fosterhemsplacering. Men varken vuxenpsykiatrin eller Psykiska barn- och ungdomsvården hörde av sig. Socialtjänsten ordnade med familjesamtal, men samtalen var till föga nytta. Ingen i familjen ville prata.
- Det hände inte så mycket efter mitt självmordsförsök. Problemen i skolan fortsatte och trots att jag vrålade mig hes var det ingen som hörde mig, konstaterar hon.
Yasmine har ett stort, lockigt och mycket vackert hår. Då när hon mådde som sämst ville hon klippa av sig allt håret och raka huvudet. Hon uppsökte flera frisörer.
- Men de vägrade att klippa av mig mitt hår och det är jag glad för i dag, säger hon.
Oro för framtiden
Förra sommaren kastade hennes mor ut henne. Hennes paranoia fick henne att också slänga Yasmines favorittidningar och favoritsaker.
- Jag fick flytta hem till min gamla fosterfamilj och så fick jag kontakt med Källan. Där har jag fått träffa andra ungdomar med liknande erfarenheter. Det har betytt mycket, säger Yasmine.
I dag går Yasmine i en specialskola, hon trivs i fosterfamiljen och hon har träffat en kille som hon ska förlova sig med.
- Jag börjar se slutet på den mörka tunneln, säger hon.
Men ändå är hon orolig för framtiden. Flera nära anhöriga har drabbats av psykisk sjukdom.
- Jag är så rädd att jag själv ska bli som mamma. Eller att mina barn ska bli sjuka. Därför känner jag oro för att själv skaffa barn, säger hon.
Fotnot: Yasmine heter egentligen något annat.
"Jag ska bli hel igen
Yasmine i artikeln här intill har författat dikter när hon mått som sämst. Att skriva poesi är hennes sätt att bearbeta smärtan.
Här är fyra av hennes dikter.
Att hoppet är ute
kan det vara så?
Att hjälpen är utom räckhåll
ska det vara så?
Dömd vid så unga år
är det verkligen rätt?
Utan värde, bara till problem
är det sant att jag är sådan?
Jag förstår inte längre
vet inte om jag vill förstå
Jag vill nog försvinna
och endast finnas kvar
som en knappt märkbar
viskning
och
påminnelse
i de människors
hjärtan och själar
som jag har älskat
och omslutas av ett rofyllt
mörker
QFången i min frihet
bräcklig som porslin
Sönderslagen
I tusen och åter tusen
blodiga skärvor
Slagen.
Utnyttjad.
Trasig.
Tro,
kärlek,
förlåtelse,
ödmjukhet
är nyckeln
till min port.
Kunskap och frid,
enbart en ouppnåbar
utopi?
Rent samvete
och ro i själen
är min dröm
Jag ska bli hel igen.
QÄlskade Du
Jag har gråtit hela denna dag
Mitt huvud är i tusen och åter tusen bitar
Min själ är trasig igen
(Limmet lossnade, själalimmet)
Jag gråter i detta Nu
Gråter över det liv som är
tilldelat mig
gråter över min mor
som inte längre är min
gråter över den kärlek
som en gång var min
som världen har stulit från mig
(Din, vår, min kärlek var sann
Älskade Du.
Det är världen som är falsk)
gråter över det barn
jag aldrig fick vara
annat än korta, korta ögonblick
i ett liv som inte var menat
att vara.
Jag gråter över den min Gud
som jag icke är värdig
och den far jag älskar så högt
som jag aldrig fått lära känna
Jag Gråter Över Det Liv
Som Aldrig Blev!
Q"Mår du bra?"
"Jadå."(Le!)
"Yasmine?"
"Jaa...?"
"Mår du verkligen bra?"
"Ja, hurså?" (litet leende, glöm inte att le!)
"Undrade bara, du är så tyst."
"Lite trött bara, ingen fara."
(och så det där förbannade leendet.)
"Hejdå"
(glöm inte leendet, för gudskull, leendet!)
"Hej."
.................................................................................................................
Vill du läsa fler artiklar? Köpa senaste numret?
Här finns återförsäljarna
Här beställer du det från oss
En prenumeration på Sveriges bästa tidskrift tecknar du här