Publicerad: 2006-11-23
Antal kommentarer:
Tipsa en vän
Skriv ut
Lyssna
Vem formar morgondagens politiska visioner? Knappast politikerna. Partierna har lagt ut ideologiarbetet på entreprenad. De nya idéerna tas nu fram av ett fåtal tänkare i Stockholm. Välkommen till tankesmedjornas värld.
–NU KOMMER DE NYA HYLLORNA! Vi sitter tre våningar upp och skulle väl egentligen kunna känna något slags vingslag från historien i just detta ögonblick. För nu kommer ju de nya hyllorna! De välstädade rummen ska inte längre gapa tomma.
Tänkare ska än en gång ta plats i den gamla lägenheten. Nya tider väntar. Lägenheten på Barnhusgatan 16 ligger inte i Stockholm. Den ligger i Arbetarland: granne med Folkets hus, granne med LO, granne med Arbetarrörelsens arkiv. Var man än tittar finns arbetarhistoria. Runt hörnet ligger den plats där den första stora rösträttsdemonstrationen ordnades och ett stenkast åt andra hållet börjar Olof Palmes gata.
Men även lägenheten i sig bär på minnen. Den ligger i LO:s ursprungshus och en gång satt faktiskt Hjalmar Branting i lokalerna.
Nu inreds de kala rummen på nytt.
Men vad hänger man för tavlor på sådana väggar? Och vilken sorts tankar tänker man i ett sådant hus?
När det här skrivs har det bara gått några dagar sedan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan allmän rösträtt infördes. Göran Persson kramade sin blombukett och kastade in handduken – med ett leende. Och leendet, det märkliga, spred sig ut i organisationen. Under valnatten var det faktiskt svårt för journalisterna att finna en socialdemokrat som var villig att visa sig besviken framför kameran.
I ett sällsamt utslag av kollektiv stiff upper lip, bet det forna maktgarnityret ihop och visade inte det minsta missmod. Allt var bra. Ja, förutom att borgarna precis tagit över makten och snart skulle kasta landet i fördärv, alltså. Och det är klart, möjligen behövde partiet också lite nya idéer.
Och de ska tas fram just här – på Barnhusgatan 16. Visst, i rummen där Hjalmar Branting en gång satt är väggarna fortfarande vita och tankarna ännu otänkta. Men nu kommer hyllorna! Snart, mycket snart, ska arbetarrörelsens nya tankar sättas på pränt.
Det är ett uppdrag som borde fylla vem som helst med prestationsångest. Men Anne-Marie Lindgren och Ove Andersson verkar inte se det så. De har precis tagit fram stenhårda och knastertorra kanelbullar från 7-Eleven och lagt upp dem på pappershanddukar som de har hämtat från toaletten. De är barn av Rörelsen och har väl hårdfikat förr, kan man tänka.
Nu ska de snart med stor kraft förkasta varenda tanke på att de skulle ha ett tung mandat som fullkomligt idiotisk.
Men det tål att upprepas: samma månad som socialdemokraterna har gjort ett historiskt katastrofval, inreder dessa två människor sina kontor för att ta tag i uppgiften: att förnya arbetarrörelsens idédebatt.
Inte för att de är några duvungar. Anne-Marie Lindgren har varit med om att skriva tre socialdemokratiska partiprogram och Ove Andersson har i åratal varit chefredaktör för partiets veckotidning Aktuellt i politiken. Men ändå.
På porten nere vid gatan står ännu ingenting. Men strax kommer där att hängas en skylt med orden ”Arbetarrörelsens tankesmedja”. Det skulle lika gärna ha kunnat stå: Välkommen till 2000-talet. För numera är det på platser som denna som politiken föds.
FÖR 100 ÅR SEDAN skapades politiken på gatorna. Rösträttsdemonstrationerna ledde så småningom till demokratins verkliga införande i Sverige. I dag har idéproduktionen flyttat inomhus och stängt ytterdörrarna om sig. Man måste kunna en fyrsiffrig portkod för att komma i kontakt med dem som tar fram morgondagens ideologi.
Arbetarrörelsens tankesmedja, som finansieras av socialdemokraterna och LO, är bara den senaste i raden av tankesmedjor som startats i Sverige. Företrädarna syns i morgonsoffor och på tidningarnas debattsidor. De tar plats i debatten, men allt oftare är det tankesmedjorna själva som också skapar debatten genom en strid ström av böcker, rapporter och utspel.
Men varför har tankesmedjorna blivit så många?
Utvecklingen var ofrånkomlig, menar Ove Andersson och Anne-Marie Lindgren. De berättar med viss sorg i rösten om hur tiden sprang om folkrörelserna. Hur modernare nöjen ryckte bort människorna från studiecirklarna och hur resultatet för socialdemokratin blev att idédebatten dog.
–Studiecirklarna fyllde en funktion som i dag bland annat fylls av medier. Det har helt ändrat villkoret för föreningslivet, säger Anne-Marie Lindgren.
Ove Andersson tillägger att det skedde en ytterligare ”ideologisk förtunning” under 90-talet, då politiken mest handlade om att skära ned.
–Det lockade knappast nya människor att engagera sig. 90-talet var en skakig resa nedåt, en mörk period.
Med färre medlemmar och färre väljare ska socialdemokraterna nu forma en politik för framtiden. Ove Andersson och Anne-Marie Lindgren letar efter ”nya impulser” som gräsrötterna ska ta till sig. Sedan är tanken att förändringen av politiken ska byggas underifrån. De är inga ”översta tänkare”, betonar de.
Men hur hamnade uppgiften att kicka i gång den ringrostiga politiska motorn i knät på ett fåtal debattörer, samtliga med kontor i centrala Stockholm och med pseudolatinska namn på dörren?
Det verkar ha med tidsbrist att göra.
– Socialdemokraterna startar naturligtvis ett kortsiktigt aktionsprogram för att vinna nästa val. Och LO är alltid mitt i en avtalsrörelse. Det hinns helt enkelt inte med att föra en långsiktig diskussion om politiken, säger Ove Andersson och slår ut med händerna.
Politiken behöver ett ständigt inflöde av ny ideologi. Som vilka andra krisföretag som helst har alltså partierna nu skakat av sig barlasten för att mäkta med de viktigaste uppgifterna. På nyspråk skulle man kunna säga att partierna har outsourcat ideologiarbetet.
En marknad har alltså uppstått.
WALDEMAR INGDAHLS skapelse Eudoxa är en udda fågel bland de svenska tankesmedjorna. Dels för att den har olika finansiärer till varje projekt, dels för att den har en specifik inriktning.
–Vi vill påverka debatten om naturvetenskapliga och tekniska frågor i en liberal riktning. Vi vill alltså att tekniken ska användas för att bemäktiga människor, så att man sätter mer makt i individens händer, säger Waldemar Ingdahl när jag träffar honom på ett kafé vid Odenplan.
Ett projekt kan kosta allt från 10 000 kronor till en halv miljon att finansiera. Hur Eudoxa driver en fråga beror på ämnet. Vissa ämnen kan presenteras med en rapport eller en debattartikel, andra kräver seminarier, böcker och paneldiskussioner.
Men när har egentligen en tankesmedja som Eudoxa nått sina mål?
Waldemar Ingdahl drar lite snett på munnen när han svarar:
– Man kan säga så här: det spelar ingen roll vem som vinner valet 2006, bara vi vinner valet 2018. Med det menar jag att målet för oss är att samtliga partier då har kommit mycket närmare vår position. En seger för en tankesmedja är när alla sidor har anpassat sig till vad man själv tycker.
Skulle det kunna bli så? Att ett enträget opinionsbildande arbete i tio till tolv års tid leder till att i stort sett hela landet plötsligt delar en enskild tankesmedjas idéer? Vore inte det… lite skrämmande?
Tja, tänk om det redan hänt.
HÖSTSOLEN SKINER över Östermalms takåsar och de snurrande ventilationstrummorna glittrar som stjärnor över Stockholm. På Timbros kontor, högst upp i huset på Grev Turegatan, råder lugn. Tankesmedjechefen Maria Rankka skulle egentligen kunna luta sig tillbaka i sin svarta fåtölj och se nöjt på tillvaron – i alla fall om hon valde att blicka bakåt. För i stort sett allt har förändrats i det svenska samhället sedan Timbro grundades 1978.
Fast Maria Rankka verkar inte vara typen som lutar sig tillbaka.
– Du, det där med vad som har förändrats är faktiskt väldigt paradoxalt, säger hon och lutar sig i stället framåt.
– Sverige är ju fortfarande världens starkaste välfärdsstat. Det är fortfarande ett land med väldigt höga skatter. Men under den här tidsperioden har Sverige Waldemar Ingdahl. blivit fläckvis liberaliserat. El- och tele- marknaden är till exempel avreglerad och valfriheten i skolan är långtgående. Timbro har varit en motvikt i den svenska debatten under en lång tid och jag tror att vi har varit betydelsefulla för den här typen av utveckling.
Frågan om Timbros betydelse är politiskt känslig. Ingen till vänster vill nämligen ge näringslivets tankesmedja ett ordentligt erkännande. Då pekar man hellre på en internationell liberal utveckling som Sverige ”drogs med i” under 1980-talet.
Men om Timbro inte haft så stor betydelse, varför har organisationen då utmålats som ett hot i 30 års tid?
Folkpartisten Mauricio Rojas hävdar bestämt att Timbro var direkt avgörande för den borgerliga valsegern 1991:
–Om SAF (Svenska arbetsgivareföreningen, numera Svenskt näringsliv), inte hade satsat, då hade den vändning som ledde till att Carl Bildt blev statsminister inte blivit av. Visst, vi hade påverkats av den internationella utvecklingen även utan Timbro, men det är mycket svårt att säga i hur stor grad. Vi hade kanske fått bestående löntagarfonder. Och hade det gått riktigt illa skulle vi ha fått en fullständigt politiskt kontrollerad ekonomi.
Vad var det då Timbro gjorde?
Jo, för det första att ge ut Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar på svenska. Det låter inte särskilt omstörtande. Men Timbros analys var att det saknades en hög teoretisk debatt om liberal och konservativ ideologi i Sverige. Det spelade ingen roll om endast ett mindre antal personer tog åt sig böcker som Hayeks – bara det var rätt personer man nådde. Sedan kunde en diskussion starta.
Och det gjorde den.
– Det här var ju före Internet. Man kunde inte gå in på amazon.com och beställa böcker! Sverige var ett slutet land. Det var väldigt viktigt för utvecklingen att sprida dessa tänkare, säger Maria Rankka.
28 ÅR HAR GÅTT SEDAN DESS. Sverige har utan tvekan svängt åt det håll Timbro ville. Löntagarfonder duger inte ens som skämt. De flesta partier trängs vid den politiska mittfåran och ställer sig bakom paroller som frihet för individen, ökad konkurrens och minskat statligt ägande.
Men vill man få en känsla av hur viktigt – och hur subtilt – tankesmedjornas arbete kan vara, så ska man titta närmare på vänsterns största förlust. Nämligen hur den förlorat greppet över o-r-d-e-n.
Några exempel:
Journalister kallar gång på gång arbetslöshetsförsäkringen för ”bidrag”, utan att särskilt många reagerar.
Även i vardagligt tal pratar vi numera om ”skattetryck” i stället för ”skatter”.
Och vem har inte irriterat sig på personer eller politiker som uppträder ”politiskt korrekt”.
Några av de senaste ord som Timbro har försökt lansera är ”nånannanismen”, ”enpartistaten”, ”inlärd hjälplöshet”. Och så ”popvänstern” – en riktig hit på topplistan över nya politiska ord.
Maria Rankka spricker genast upp i ett leende när det kommer på tal.
– Det där är ett Maria Rankka. exempel på hur vi är när vi är som bäst, säger hon och ler ännu lite mer.
”DET FINNS INGA GRÄNSER FÖR HUR RADIKALA VI KAN VARA. DET ÄR EN DEL AV VÅR FRAMGÅNG” MARIA RANKKA, TIMBRO
–Det fanns ett påtagligt fenomen som ingen hade uppmärksammat – att en rad filmare, popmusiker och andra kulturmänniskor slängde sig med vänsterbegrepp som var illa underbyggda och som ofta inte stämde särskilt bra med det liv som de själva levde. Efter att Erik Zsiga skrev en bok om ämnet har debatten faktiskt levt kvar i flera år. Och i somras vaknade den till liv igen när det började att talas om ”pophögern”.
I soffgruppen utanför rummet halvligger bokens författare, numera anställd som programansvarig på Timbro. En sökning på Google ger 15 000 träffar på ordet ”popvänster”. Utan tvivel är detta nyords inlemmande i våra tankar och vårt språkbruk en ideologisk framgång.
Och om sådana här ord får ordentligt fäste, kan de döda vilken debatt som helst. Testa själv på din omgivning – gäspa och säg ”Men guuud, måste du vara så politiskt korrekt?” eller ”Typisk popvänsteråsikt!”.
När landet nu fått en borgerlig majoritetsregering, skulle man kunna tro att Timbro kunde tänka sig att softa lite. Men Maria Rankka ser det inte så.
Timbro driver sedan ett tag tillbaka Näringslivets medieinstitut, en mediekritisk sajt som aggressivt bevakar landets journalister. Vi pratar om mediekritik som vapen i den ideologiska kampen, när hon plötsligt säger:
–Alldeles oavsett hur det går i valen så kommer Sverige inte att vara ett liberalt land så länge som frågorna i SvT:s valutfrågning låter som de lät nu senast. Journalisterna vinklar fortfarande allt från vänster.
Kriget om Orden igen, alltså. För nöjd – det är inte Maria Rankka.
–Det finns inga gränser för hur radikala vi kan vara, säger hon.
–Det är en del av vår framgång.
MARIA RANKKA HAR TIDIGARE varit delägare i bolaget Prime pr, vilket säger mycket om i vilken sfär politiken numera skapas. Ideologiarbetet har flödat ut från partierna och över till tankesmedjorna, pr-byråerna och lobbyorganisationerna.
”DET KAN FINNAS ETT EGENVÄRDE I ATT EN TANKESMEDJA TÄNKER FRITT, OSTÖRT OCH ’FEL’ ” ANNA THOURSIE, AGORA
Skarpa gränser existerar inte, samma personer hoppar fram och tillbaka mellan organisationerna; politiker blir lobbyister, pr-människor börjar jobba på tankesmedjor och folk därifrån handplockas till politiken – till exempel Timbros före detta vd Cecilia Stegö Chilò, som ju gjorde ett kort inhopp som kulturminister. Att ett parti som i decennier anklagats för att inte ha någon kulturpolitik väljer att hämta en kulturminister från en tankesmedja – som ju har som syfte att skapa ny ideologi – är dock inget annat än 100 procent tidsenligt.
FÖR EN TID SEDAN åkte Eudoxa till USA och besökte lobbyorganisationen Americans For Tax Reform.
–Jag fick inte bara en ordentlig lektion i demokrati där i Washington, utan också en lektion i jämlikhet. Och det ska man ju helst inte få som svensk i USA, säger Waldemar Ingdahl och skrattar.
–Det pratas ju mycket om lobbyister i dag och om faran med deras verksamhet. Men jag tycker att denna nya modell är bättre för demokratin. Förr hade vi en sluten remissgång, men det var ju bara en demokrati för den som var inbjuden att delta. Waldemar Ingdahl berättar hur lobbyorganisationen bjöd in tankesmedjor, forskningsinstitut, politiska aktivister, opinionsbildare, journalister, kongressmän och senatorer till återkommande möten.
–Bara det att dessa människor frivilligt och öppet satte sig vid samma bord skiljer sig från vad som hade varit möjligt i Sverige. Att de sedan också talade och utbytte idéer med varandra hade antagligen stridit mot någon paragraf i svenska brottsbalken.
–Ordet var fritt. En kongressman hade ett lagförslag på gång. Frågan gick då ut om någon av de närvarande kunde skriva en debattartikel om ämnet. Fanns det förresten ett intresse från journalisterna? Och ville någon hjälpa till med ett pressmeddelande?
Waldemar Ingdahl låter minnena landa innan han fortsätter:
–Något sådant hade inte varit möjligt i Sverige. Det kräver att man som deltagare är beredd att sitta ned vid samma bord som folk med andra intressen och lägre status än man själv och acceptera dessa människor som en likvärdig part i debatten. Visst har Eudoxa kontakt med politiker. Men de skulle ha mycket svårt för att använda en rapport som vi tagit fram som direkt ammunition i debatten.
NÄR TELEFONEN RINGER för andra gången på två minuter säger Anna Thoursie att det får vara nog. Förvånande nog betyder detta inte att hon tänker stänga av telefonen. Nej, hon ger sig i stället på sladdarna och försöker slita ut dem från deras fäste med våld. När det inte går söker hon sig till den andra änden och rycker tills telefonen slutar låta.
–Så där ja, säger hon och slår sig nöjt ner i fåtöljen.
Hon tycks fundera lite över hur det där egentligen såg ut för besökaren och säger sedan snabbt:
–Ja, alltså det är inte min telefon. Jag ringer från mobilen. Om det inte är något dyrt utlandssamtal förstås, för då går jag in här.
Anna Thoursie är sedan i våras chef för Agora. Utanför rummet hänger en Dexy’s Midnight Runners-affisch med lptiteln Searching for the young soul rebels, men några rebeller hittar man inte på Agora. Man hittar faktiskt knappt någon annan än Anna Thoursie, för Agoras personal består bara av 1,4 tjänster.
Trots detta tycker sig Agora ha haft stort inflytande på det senaste decenniets idédebatt. Anna Thoursie nämner ett par stora debatter: globaliseringen, diskrimineringen av kvinnor, HBT-frågan och Israel-Palestina-debatten.
Om Timbros roll är tämligen given och Eudoxas syfte hyfsat lättfattligt, är Agora svårare att få grepp om. På hemsidan står det att syftet med Agora är att ”vrida opinionsbildningen i en mer radikal riktning” och finansieringen kommer bland annat från fackliga organisationer, som HTF, SKTF och LO.
Men varför vill fackförbunden shoppa radikalitet hos Agora?
–De vill att vissa frågor ska kunna behandlas på ett sätt som de inte kan göra själva inom organisationerna. Det kan finnas ett egenvärde i att en tankesmedja tänker fritt, ostört och ”fel” och därigenom tar risker som de slipper, säger Anna Thoursie.
–Vi kan sitta och spåna på ett sätt som till exempel LO eller TCO inte kan göra. När vi gjorde en bok om delad föräldraförsäkring, som till stor del betalades av HTF, behövde de inte stå och svara på frågor om de som organisation stod bakom varje ord i boken, vilket hade blivit fallet om de själva hade gjort arbetet.
Frid.
Stillsamhet.
Konfliktlöshet.
Lugn och ro.
”NU, GROVA SMIDE FRÅN MIN TANKESMEDJA, SKALL SLÄGGAN GÅ OCH PRÖVA VAD DU TÅL” ERIK AXEL KARLFELDT
Ja, det verkar som om detta är ledorden för morgondagens politik.
Partierna kastar ut ideologiproduktionen för att koncentrera sig på det dagliga arbetet och de tekniska besluten. På precis samma sätt outsourcar fackförbunden radikaliteten och låter utomstående ta hand om de mest infekterade debatterna. Vem ska hålla i snöret till de politiska testballongerna? Inte vi, din tok! Ge det till tankesmedjorna! Ingen röstade på dem i alla fall!
Men om det nu är på det viset – är det inte lite otacksamt att de politiska beslutsfattarna så sällan hänvisar till det arbete som tankesmedjorna presterar? För Anna Thoursie delar nämligen Waldemar Ingdahls uppfattning: politikerna skyltar inte gärna med var idéerna kommer ifrån.
–Men ibland kan man ha inflytande utan att någon säger att man har inflytande, säger hon och ser lite hemlighetsfull ut.
–Då är det ju som om de skulle erkänna att ”det här lyckas vi inte själva ta fram inom partiet eller organisationen”. Jag tycker att det är synd. Men ju fler partier vi har i riksdagen, desto viktigare blir det med profilskapande. Då kan man inte hålla på och bjussa på var saker kommer ifrån.
Anders Mildner är frilansskribent. Har varit kulturredaktör på Smålandsposten och trummis i popgruppen Beagle. Driver vid sidan av skrivandet musikbolaget Junk Musik. 38 år, gift, två barn.
Det började med krigsstrategi
De första tankesmedjorna dök upp i USA under 1940-talet, men sysslade då endast med militär rådgivning. Det engelska ordet think-tank var till exempel en benämning på de amerikanska krigsstrategernas sammanträden under andra världskriget.
Det svenska ordet tankesmedja kommer från Erik Axel Karlfeldts dikt Rimsmeden (1898), där han liknar sitt värv vid smedens: ”Nu, grova smide från min tankesmedja, skall släggan gå och pröva vad du tål / Jag vet, att länkar brista i din kedja, men vet jämväl, att där finns ärligt stål.”
I hela världen finns cirka 3 000 tankesmedjor. Drygt 700 av dessa ligger i Europa, med Bryssel som en allt större knutpunkt.
Timbro, som SAF startade 1978, var först ute i Sverige. Först på 90-talet vaknade vänstern. LO startade LO Idédebatt, socialdemokraterna och ABF lanserade Idé och tendens, och en rad fackliga organisationer stöttade Agora. Partierna hängde på trenden och började att hålla sig med egna idéinstitut som till exempel kristdemokraternas Civitas, miljöpartiets Cogito och centerpartiets Helios.
Spektrat fylls ut av allmänborgerliga Captus, liberalt teknikintresserade Eudoxa och företagarinriktade Den nya välfärden, men även av organisationer som inte kallar sig tankesmedjor men som har samma funktion. Till exempel det liberala Ohlininstitutet och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som startade redan 1948. I början av sommaren slogs LO:s och socialdemokraternas tankesmedjor samman till Arbetarrörelsens tankesmedja.
Efter andra världskriget fick konservativa idéer inte det minsta fäste i den amerikanska samhällsdebatten. Att det numera är just de konservativa som sätter agendan i landet anses bland annat vara tankesmedjornas förtjänst. Sedan 1970-talet har deras arbete – tillsammans med en massiv bokutgivning, horder av nystartade tidskrifter och lobbygrupper – lett till att de konservativa tagit över den politiska agendan.
|
SVENSKA TANKESMEDJOR
TIMBRO
STARTADE: 1978.
GRUNDAD AV: SAF.
INRIKTNING: Liberal.
ANSTÄLLDA: 20.
BUDGET: 18 miljoner kronor.
NAMNET: Förlaget Timbro ägdes av bankmannen Ernfrid Browaldh. Timbro är en sammansättning av Ernfrids barns namn Tore och Ingmarie, samt efternamnet Browaldh. Timbro ägs nu av stiftelsen Fritt näringsliv.
AGORA
STARTADE: 2000.
GRUNDAD AV: Arenagruppen, som bland annat består av tidskriften Arena, bokförlaget Atlas och tankesmedjan Agora. Startades av Håkan Bengtsson och Per Wirtén.
INRIKTNING: ”Mitten-vänster.”
ANSTÄLLDA: 1,4.
BUDGET: 1,7 miljoner kronor under 2005. Hela Arenagruppen 15 miljoner kronor. ”För 2006 blir det mer pengar, till största delen beroende på större intäkter än under 2005.”
NAMNET: Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer. Dessa torg användes som allmänna mötesplatser eller marknadsplatser.
EUDOXA
STARTADE: 2000.
GRUNDAD AV: Waldemar Ingdahl, Anders Sandberg, Alexander Sanchez, Marcus Sjöberg.
INRIKTNING: ”Teknikoptimistiskt liberal.”
ANSTÄLLDA: Inga, samtliga är delägare.
BUDGET: ”Under 1 miljon kronor.”
NAMNET: I dialogen Menonger Platon definitionen att Eudoxa betyder ”vägledd av den rätta tanken”.
ARBETARRÖRELSENS TANKESMEDJA
STARTADE: 2006.
GRUNDAD AV: LO, ABF och socialdemokraterna.
INRIKTNING: Socialdemokratisk.
ANSTÄLLDA: 3
BUDGET: ”Under 5 miljoner i verksamhetspengar.”
|
.................................................................................................................