Publicerad: 2006-12-20
Antal kommentarer:
Tipsa en vän
Skriv ut
Lyssna
TSUNAMIN-DETTA HÄNDE DEL 1
I två år har jag varit huvudperson i min egen mardröm. Den 26 december 2004 stannade mitt liv och allt förändrades som genom ett trollslag. På några få minuter suddades vår familj bort. Min man Mats samt våra två barn Harald och Elsa omkom. Kvar är vår äldste son Axel och jag själv.
Hur livet så ofattbart fort kan förändras – från en solig familjefrukost där samtalsämnet var dagens lek på stranden till ett djävulskt inferno – kommer jag aldrig, aldrig att förstå eller kunna acceptera.
KHAO LAK, THAILAND: Som intet ont anande grisar på väg till slakt lämnar vi min bästa väninna Madelaine, hennes tre barn och hennes nye man vid frukosten för att hämta våra badsaker i vår bungalow som ligger bara 50 meter från stranden. Inne i badrummet hör jag bilar som tutar och röster utifrån som skriker och gapar.
– Nu händer det grejer, säger Mats i en lättsam ton och jag hör hur han och barnen går ut för att titta.
”Så trevligt. Det är säkert den thailändska prinsessan som passerar”, tänker jag. Jag fortsätter att borsta tänderna, men avbryts omedelbart av Mats hysteriska rop. – Malin, Malin, skynda dig, det kommer vatten, du måste skynda dig!
Jag kastar mig ut och tittar ned mot havet och ser hur stranden äts upp av en grön-grå-svart sörja som väller fram, bubblar och fräser. Geggamojan har redan ätit upp stranden och har nått gräsmattan som löper ned mot stranden. Ett öronbedövande ljud som från tusen miljoner ormar överröstar skriken.
Jag rusar mot Mats som står längre upp mot land, viftande och skrikande. Vi springer rakt igenom hela bungalowanläggningen, jag håller fortfarande tandborsten i ett krampaktigt grepp.
När jag kommer ikapp Elsa tar jag hennes hand. Vi hoppar över en mur, springer över en väg och ned i ett dike. Nu har vi kommit till hög vass, Elsa ramlar och jag skriker.
– Upp! Upp!
– Mamma, mamma, jag springer före dig istället! Hon springer så duktigt framför mig, hennes thailändska flätor studsar fram och tillbaka. Fortfarande, så här två år efteråt, är det denna bild som jagar mig på nätterna.
– Det kommer vatten från andra hållet också, ropar Mats då vi kommer ut på ett öppet fält.
Jag tar Elsas hand igen, vrider på huvudet och ser att det kommer vatten från två håll. Det är två grå väggar som bildar 90 graders vinkel och närmar sig med enorm hastighet.
PANG! Kraften från vattnet går inte att beskriva. Som att bli påkörd av en lastbil. Elsas hand rycks ur min. Våra kroppar far iväg som trasdockor.
Befinner mig i en tvättmaskin där jag virvlar runt och försöker få upp huvudet till ytan för att suga i mig luft. Sugs ned, kämpar upp, sugs ned och kämpar upp igen. Kommer över kanten på en höjd och faller handlöst flera meter ned i en fors. Det kokar under mig – jag är plötsligt mitt i ett Niagarafall. Under vattnet är det bara ett susande ljud – ovanför dånar och vrålar det.
– Åh, inte en gång till!
Kommer över en ny kant och faller återigen flera meter. Det suger i magen.
– Upp, upp, upp, kämpa, kämpa, far det igenom mitt huvud samtidigt som jag slåss med all bråte runt omkring.
Bilar, tak, stolar, bord, parasoller – allt som fanns på stranden kommer farande i vattnet. Bubblet avtar något och jag ser hur jag forsar fram i en otrolig hastighet. Toppen på hustak och trädkronor rusar förbi mig trots att det ser ut som om jag är mitt ute på havet.
”Nu dör vi allihop. Varför dör vi här?” tänker jag. Får tag på en gren. Sliter och drar av all min kraft för att komma närmare trädet. Men när jag precis ska ta tag i trädkronan släpper grenen och jag åker iväg igen. En stor vattencistern kommer farande och ett av benen tar tag i mitt huvud som böjs bakåt.
– Åh, nu stryps jag. Men på något konstigt sätt kan jag haka tag i ena benet på cisternen och använda den som flythjälp en stund. Ett nytt vattenfall kommer och cisternen försvinner i bubblorna. Jag försöker få tag på något annat. Mina krafter är helt slut och musklerna orkar inte slåss mer med alla saker som kommer farande. Är på väg mot tre stora stenhus i raketfart.
”Det slutar med att jag krossas mot husväggen”, hinner jag tänka.
I stället sugs jag in med fötterna före i en hög med bråte som har bildats framför husväggen. Efter mig forsar det prylar som fyller på högen. Jag sliter, slåss och kränger som en mask för att inte bli begravd under alla saker. Lyckas ta mig upp och hör en röst snett bakom mig.
– Är det slut nu? Var kom vattnet ifrån? Är detta över? Är du svensk? Var är mamma?
Vänder mig om och ser en gråsvart sjöjungfru, helt nersmetad av lera, sitta på en likadan hög som jag själv. Får inte fram ett ord utan försöker bara suga i mig så mycket luft jag kan samtidigt som jag knäpper av mig min kjol. Måste kunna röra mig bättre i vattnet. Bredvid mig på andra sidan ser jag ett thailändskt ansikte, en ung man vars kropp är täckt av bråte. Han viftar med en hand som sticker upp, svänger huvudet fram och tillbaka samtidigt som han stönar.
– Uhhhh! Uhhhh! Uhhhhh! Jag börjar gräva ut honom och lyckas frilägga hans kropp. Men jag inser att han sitter fast med en järnbalk rakt över magen som jag inte kan rubba och som jag varken ser början eller slutet på.
Jag ber den svenska flickan, som heter Hanna och är elva år, klättra över till min hög och hjälpa mig gräva en grop under mannen så vi kan dra ut honom. Vi gräver, sliter och drar tills han är helt fri.
Medan vi gräver försvinner det mesta av vattnet runt omkring oss. Hanna och jag klättrar ner från högen och sjunker ned till vaderna i lera och vatten. Det ligger telefonkablar, elledningar och döda människor i leran.
– Akta, Hanna, ta inte i ledningarna! ropar jag.
Vi försöker hitta en ingång till huset, som jag trodde jag skulle krossas mot, för på andra våningen ser vi att det står människor på en balkong. Just när jag har lokaliserat ingången hör jag Hanna ropa;
– Pappa!
Det känns helt underbart när han kommer emot oss. Tillsammans tar vi oss upp genom huset. På första våningen är golvet täckt av lera, men på nästa plan är det stenplattor utan lera så jag förstår att vattnet inte har varit så högt upp.
Sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen. En naken kvinna med burrigt hår kommer upp från trappan. På golvet ligger en apatisk brittisk pojke som får hjälp av en kvinna.
Två tankar mal hela tiden.
” Detta händer inte. Det är en dröm – måste vara en dröm.”
” Jag är den enda som är kvar. Det kan inte finnas någon i min familj som är lika stark som jag. Finns inte någon som har klarat detta.”
Får kontakt med en svensk kvinna från Saltsjöbaden som har fått en smäll över bröstet och har svårt att andas.
Efter en stund har solen gjort att leran krackelerat och vi ser att det faktiskt går en väg nedanför balkongen. Det kommer ett par mopeder som får lyftas över träd, telefonstolpar och lastbilar.
Jag tar kvinnan från Saltsjöbaden i handen och säger att vi ska gå ned. Hon har förlorat sina glasögon och har svårt att se.
Vi går ned och kliver över döda kroppar, träd, bråte och telefonstolpar.
Den unge thailändaren som Hanna och jag grävde fram ligger på en madrass på gatan. Cirka 15 trashankar sitter i skuggan på trottoaren. Två engelsmän har tagit kommandot. Den ene organiserar oss och den andre, som verkar sjukvårdsutbildad, hjälper kvinnan från Saltsjöbaden, som behöver kräkas. De ger oss vatten och skänker oss några minuter av mental vila eftersom de verkar ha kontroll på läget.
– Are you saints? frågar jag.
Plötsligt kommer en man springande och ropar.
– Second wave is coming!
Second wave! Som i ett trollslag splittras gruppen och alla rusar därifrån. Kvinnan från Saltsjöbaden och jag får fullständig panik.
– Vi måste tillbaka! Vi måste upp igen! skriker jag till henne.
Vi springer, klättrar och hoppar över det som ligger i vägen. De döda kropparna börjar torka, men vi vågar inte riktigt titta på dem. Chansar på en ingång och hoppas att det är samma hus som vi var i tidigare. Det visar sig vara ett annat, men som tur är kommer vi upp till en liknande balkong.
– Konstigt att vi inte hör några helikoptrar. Varför är det ingen räddning på väg? mumlar jag.
– Det dröjer flera timmar, säger min nyvunna kamrat. Vi tittar ned mot havet och jag undrar hur långt det kan vara dit. Jag uppskattar det till 500 meter. (I dag, två år senare, vet jag att det är 1,3 km). När det inte har kommit någon ”second wave” på en stund bestämmer vi oss för att lämna vår utkikspost. Vi tar varandra i hand igen och börjar gå längs med gatan som röjs.
Just i det ögonblicket ropar någon.
– 45 minutes to second wave! 45 minutes! Vi får totalpanik, börjar springa och svänger in på en väg som pekar rakt från havet upp i bergen. I cirka 100 meter går vi i lera, sedan blir vägen vanlig asfalt, som bränner under våra fötter. Vi stannar vid ett hus där det står mängder av små thailändska flip-flops utanför dörren.
– Mina fötter kommer aldrig att gå i de här bebisskorna, tänker jag och tittar ned på mina 41:or.
Samtidigt går en amerikan förbi oss rakt in i huset med stora kliv. Kommer tillbaka med ett par gymnastikskor till min kamrat och ett par flip-flops till mig.
”Har jag sjunkit så lågt att jag måste gå och stjäla andra människors egendom”, far det genom mitt huvud när vi har fått på oss skorna.
Vi sköljer händerna och baddar våra ansikten i en tunna fylld med is som står utanför huset. I turbotempo passerar vi thailändare som går långsammare. Jag håller min kamrat i handen och går så fort jag kan. Känns nästan som jag släpar henne efter mig. Jag räknar ut att det måste vara cirka 25 minuter kvar till second wave. (Ju mer jag tänker på det efteråt, desto dummare verkar det. Självklart kunde ingen veta hur många minuter det var till second wave – eller förutspå att det skulle komma en våg till. Just då uppfattade ingen informationen som konstig). Kvinnan från Saltsjöbaden flåsar efter mig, men jag fortsätter obevekligen att dra henne. Vi möts av ett par pickuper som kommer nedför berget. En stannar och låter oss hoppa på. Den svänger tillbaka och kör och kör tills den slingriga vägen tar slut. – Nu vet jag var vi är. Här var vi igår, detta är en återvändsgata, säger min kamrat. Återvändsgata? Ingenstans att fly? Jag känner åter paniken slita i kroppen. Förstår att vi har kommit till vattenfallet dit turisterna kommer för att vandra och bada. Mängder med människor har kommit hit för att söka skydd. Många är svårt skadade och det råder en overklig stämning. Ovanför en slänt står ett stenhus. Genom fönstret ser jag Mats och Axel sitta på golvet lutade mot en vägg. Kastar mig in och gråtskriker.
– Åh, ni finns! Ni finns! Trodde jag var ensam kvar! Mats är gulblek och genomskinlig i skinnet och tittar på mig med glasartad blick samtidigt som han upprepar samma ord gång på gång.
– Jag har fått ett slag i bröstet. Jag har så ont i mitt bröst. Jag har kräkts så mycket lera. Trodde jag skulle dö flera gånger. Jag såg ljuset. Jag såg ljuset. Smeker honom över kinden och säger att han ska lägga sig i framstupa sidoläge. Han mumlar att alla hans kläder hade slitits av och att någon har gett honom ett par mjukisbyxor som han har på sig.
Axel har ett sönderrivet plagg virat runt sin högerhand. Mats frågar var Harald och Elsa är. Jag skakar på huvudet, säger att jag inte vet, men att Axel och Mats ska stanna där de är och att jag går jag ut och letar.
I skuggan under träden utanför sitter klungor av folk. Alla har tomma blickar och ingen verkar tycka det är konstigt när jag passerar och stirrar på dem i hopp om att det är ett ansikte jag ska känna igen. Hela tiden kommer det upp nya lastbilar med trasiga människor på flaken. ”Nu kommer de! Nu kommer de!” tänker jag för varje ny transport som anländer Plötsligt hoppar min bästa väninnas äldsta son David, 14 år, ner från ett flak.
– David, David, David! vrålar jag så högt jag kan. Han hör först ingenting, men kastar sig sedan i mina armar och gråter hejdlöst. Han har inga synliga skador och hans kläder ser helt oskadda ut.
– Axel och Mats sitter uppe i huset. Följ med mig dit och stanna där, säger jag. Jag vill att alla ska vara samlade. Vill känna att jag har kontroll på situationen. Det är fullt med människor inne i huset. Kvinnan från Saltsjöbaden sitter på golvet och lutar sitt huvud mot en man.
– Jag har hittat honom, säger hon och ett leende bryter igenom tårarna. Mats berättar att det finns en vattenslang bakom huset som man kan spola av sig med. Mina bikinitrosor och det en gång vita linnet är sönderrivet och brun-svart-grönt.
En brittisk herre hjälper mig att hålla slangen ovanför mig. Sköljer håret. Spolar av ben, armar, linnet och bikinitrosorna. Vattnet är iskallt.
Upptäcker flera ställen där jag inte kan få bort leran. Den svartbruna sörjan har borrat sig in i köttet. Låret, handen, armen, hakan. Överallt sitter stenhårda svarta klumpar.
– Aj, det gör fruktansvärt ont.
Låter klumparna sitta kvar. Orkar inte ta bort dem. Det gör alldeles för ont att börja pilla på leran.
Jag fortsätter att leta. Öppnar dörren till ett hus och kikar in. Ser konstigt ut. Inga möbler bara en madrass och en mängd plastleksaker på golvet. Från vägg till vägg går det ett rep där det prydligt hänger mängder av kläder upphängda på tunna metallgalgar som man brukar få från kemtvätten. Hittar ett par shorts, tittar på mina bikinitrosor och tänker:
”Ska jag eller ska jag inte?”
Handlar som i trans. Lägger bikinitrosorna på marken och drar på mig shortsen. Drar linnet över huvudet och sätter på mig en orange T-shirt. Nu har jag helt passerat mina vanliga gränser. Hittar ett par pyjamasbyxor och en T-shirt till Axel. Mats fryser, så därför tar jag en långärmad tröja till honom.
Fortsätter att leta och plötsligt står en kvinna med sina två döttrar framför mig. Tittar på henne och säger:
– Bromma?
– Nej, Hälleviksstrand.
Det visar sig vara en familj som vi har träffat flera gånger hos goda vänner under våra somrar i Bohuslän. Allt snurrar, förstår inte hur hon kan stå framför mig. Hennes man har fått en kraftig ryggskada och kommer få åka med en av de första transporterna som lämnar uppsamlingsplatsen.
Själv påbörjar jag min förhandling med Gud.
”Om du ger mig ett av barnen så ska jag helt ändra på mitt liv. Allt ska bli annorlunda. ”
”Om du ger mig båda barnen får du hela mitt liv. Gör vad du vill. Jag ska förkunna ditt budskap här eller i något annat rike.”
”Låt inte barnen vara döda. Jag ber dig av hela mitt hjärta. Låt mina barn leva.” Mats, Axel och David har flyttat ut och ligger nu på cementen utanför huset.
En australiensare som arbetar på ett dykcentra i Khao Lak häller en orange desinficerande vätska på Axels hand. Han surrar nytt tyg runt den. Det finns inget kvar av översidan. Huden ligger som en snövall runt om handloven. Resten är svart och sörjigt. Axel gråter och har fruktansvärt ont.
Jag uppskattar att klockan är ungefär fem på eftermiddagen då jag hör:
– Second wave!
De som sitter under träden runt huset rusar upp i djungeln.
Australiensaren vänder sig mot mig och säger lugnt
– Hit kan det inte komma något vatten. Vi är högt upp i bergen.
Mats och jag bestämmer oss för att lita på honom och stannar där vi är. Solen börjar gå ner och vi inser att vi inte kan vänta längre på Harald, Elsa, Kristian Madelaine eller Carl-Axel där vi är. Mats reser på sig och tillsammans går vi alla fyra ner till vägen.
Vi väntar på att få åka med någon transport. En tysk och en amerikan blir arga på thailändare som sitter under träden.
– Vi måste få hjälp! Ni sitter bara här! Ta era bilar och kör oss till sjukhus! Sluta ät er mat, hjälp oss!
– This won´t work in Thailand. This won´t work, säger en annan amerikan till Mats och mig. Han verkar onekligen ha rätt, ju mer tysken och amerikanen skriker, desto mer ser thailändarna ut som om de inte begriper någonting.
De föser in David i en bil. Han stirrar med stora förskräckta ögon genom framrutan. – Nej, de kan inte ta David, ropar Mats.
Kastar mig fram till bilen, sliter upp dörren. – No, no, no the boy is coming with us. David du vill väl åka med oss?
– Jaaaa, jaaa, kvider han.
Till slut kommer det en tuc-tuc som vi hoppar upp i. På två träbänkar sitter vi åtta personer mittemot varandra. På marken ligger en svensk man med benen upp på våra knän. Han har fruktansvärt ont och hans vuxna dotter sitter mittemot mig. Bilen kör ner hela långa vägen tillbaka till Khao Lak. Axel pekar på huset som han satt på när taket rasade. Vi svänger höger och passerar mina vita hus.
– Här landade jag, säger jag till Mats. Mats känner inte alls igen sig. Han gråter och gråter. Han är så klok – förstår att detta är slutet för oss. Själv får jag inte fram en tår, sitter jag bara och skakar på huvudet. Vi åker i en evighet, det är mörkt och öde. Ibland passerar vi några samhällen.
”Nu får vi hjälp! Här är det!” tänker vi vid varje litet ljus vi ser. Till slut kommer vi in i en stad och kör upp framför en stor vit byggnad. Vi har kommit till sjukhuset i Takua Pa. Kaoset är obeskrivligt. När vi väl kommer in skriker alla åt oss.
– Gå dit! Gå hit! Gå dit! Vi får varsin lapp i handen som ska fyllas i och hängas runt handleden. Jag begriper ingenting, men fyller i dem så gott det går. Antagligen är det namn och födelsedatum de är ute efter.
Jag försvinner in på en läskig toalett för ett ögonblick och när jag kommer tillbaka har de flyttat på Mats, Axel och David till en korridor.
Någon anställd kommer fram och vinkar åt oss att följa med upp i hissen till den plats som blir vår fasta punkt i knappt två dygn. Vi kallar det ”Floor four”.
I ett gigantiskt rum med ett podium längst fram ligger det människor överallt på golvet. Det står OH-apparater, soffor, stolar och bord staplade längs väggarna. I rummet finns det mängder av sjukvårdspersonal.
– Surgery, säger en dam som tittar på Axels hand.
Axel och jag tar trapporna ner till floor two och möts av ett totalt superkaos.
– Här finns inget nummerlappssystem, tänker jag och vräker mig fram och trycker näsan mot glasrutan.
Innanför är det full aktivitet. Ett tiotal patienter blir ihopsydda i det första rummet. Jag öppnar dörren och ber att någon måste komma ut och titta på Axels hand som är helt avskalad. Översidan är borta och benet ligger frilagt. Huden bildar små svarta rester längst ut. Jag ser på honom att smärtan är obeskrivlig, vilket gör att jag får extra vassa armbågar.
Till slut får vi komma in och han får lägga sig på en brits. Jag sätter mig på en stol bredvid.
Det kommer fram en kvinna som börjar gräva i min hand och hälla en orange lösning i mitt sår, istället för att ta hand om Axel. Hon baddar med bomullstussar. Det gör så ont att allt börjar snurra.
– I am fainting, säger jag och fäller mig fram över knäna.
Hon tar mig i handen och vi går igenom ett par dörrar till nästa rum där hon lägger ett lakan på golvet. Försöker lägga mig ned, men har ont överallt och det är svårt att komma ner. Till slut hamnar jag platt på ryggen och tittar upp i taket.
I samma rum hör jag en skandinavisk-engelsk röst som förklarar för en i personalen att de inte ska sy ihop våra sår utan att de ska lämnas öppna.
Nu har jag så ont i nacken att jag inte kan vrida på huvudet.
– Hello, hello! Are you from the embassy, ropar jag.
– No, svarar han när han väl har lokaliserat vem det är som ropar på honom.
Jag frågar var han kommer ifrån och när han säger Sverige blir jag så glad. Jag tittar upp på honom och vet att vi har träffats på en fest hos goda vänner. Förstår att han inte känner igen mig så som jag ser ut.
Han är gynläkare, jobbar på S:t Görans sjukhus och heter Steffan Lundberg. Han är klädd i fina kläder och har inte en skråma på kroppen. Han berättar att hans familj var resklara för att fortsätta sin semester i Vietnam. När de förstod att vattnet kom sprang de upp en våning på och såg hur vattnet forsade rakt igenom hotellet under dem.
Steffan böjer sig ned och undersöker mina skador.
– Benet kan de nog bara tejpa ihop, handen borde de inte ha sytt igen och halsen kommer att bli ok. Du ser ut som en patient som har varit med om ett strypförsök, säger han.
– Snälla du, kan du inte gå in till min pojke som ligger på en brits i andra rummet? Prata med personalen så att de inte syr ihop honom utan bara gör rent, ber jag. Han går in till Axel, men kommer strax tillbaka.
– Du förstår, det är jättesvårt för mig som svensk läkare att komma hit och tala om för dem vad de ska göra. De har sina rutiner och sina tekniker. Vi måste lita på dem, det kanske har med klimatet att göra…..
Han låter absolut inte övertygad.
Han tar våra namn och personnummer. Eftersom vi inte har mött Madelaine, Carl-Axel, Kristian och Anna ännu så ger jag även deras namn och så mycket som jag kan av deras personnummer.
– Vad händer nu? frågar jag.
– Ingen fara, nu är ambassaden påkopplad och det håller på att upprättas flyglinjer och luftbroar. Vi kommer bli hämtade härifrån av bussar och sedan flyg. Vi kommer inte att åka utan er.
– Ni får inte lämna oss! skriker jag åt honom.
– Det kommer inte att ske. Vi är här och vi kommer att ta hand om er, lovar han. Steffan går därifrån och in kommer en kvinna som sätter sig på huk bredvid mig. Hon ger mig en bedövningsspruta, syr ihop såret och lämnar mig igen.
– Hello, Hello! Försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig att komma upp. ”Jag kan inte bara ligga här som en platt fisk på marken”, tänker jag.
Drar i håret för att få upp huvudet. Är helt stel i nacken och ryggen. Det kommer in två thailändska kvinnor som inte förstår vad jag vill.
– Please help me to get up, får jag fram.
Till slut och med deras hjälp kommer jag upp på fötterna igen. Jag haltar ut till Axel som nu är ihopsydd med bandage runt handen.
När vi kommer tillbaka till Floor four ligger Mats på golvet med en thailändska på huk bredvid sig som håller på att sy ihop hans panna. Han ser ut som Harry Potter med sitt zicksack-mönster.
– Jag går ner och ser om jag kan få tag på en telefon och ringa hem, säger Mats när han kommer upp på fötter igen.
Axel och jag får tag på tunna rismattor som vi rullar ut på golvet nedanför ett par fönster. Plötsligt märker vi att alla människor börjar röra sig uppåt i den stora stentrappen förbi Floor four. Vi blir oroliga och börjar också gå uppåt i trappan.
– Second wave, second wave! ropar någon. Nu får alla panik och börjar trycka på uppåt. Vi står som packade sillar i trappan och förs långsamt uppåt. Inser snart att Floor five är en dead end på ca 50 kvm och att det inte går att komma därifrån. Vi är fångade och folk fortsätter pressa på nerifrån samtidigt som de surrar oavbrutet på thailändska.
– Mamma, mamma vad ska vi göra? frågar Axel desperat.
En dansk får total panik.
– I´m taking the door!
Han tar en brandspruta i metall och försöker hugga sig igenom en dörr. Dörrhandtaget slås av, dörren får lite sprickor men öppnar sig inte.
Brandsprutan börjar pysa och ryka och dansken släpper den i golvet.
Vi bestämmer oss för att försöka ta oss igenom folkmassan ner i trappan igen och förstår snart att paniken bara har varit i trappan.
Hör Mats ropa på mig när vi kommer tillbaka på Floor four. Han står och pratar med gynläkaren och en annan man som också såg ut att arbeta på en ambassad. Tydligen är det mannen i deras ressällskap.
– Svenskarna är jättebra. De har ordning och reda, säger Mats till mig när jag kommer fram till honom.
Tsunamin del 2>>
Hör Malin berätta om tsunamin >>
.................................................................................................................
Vill du läsa fler artiklar? Köpa senaste numret?
Här finns återförsäljarna
Här beställer du det från oss
En prenumeration på Sveriges bästa tidskrift tecknar du här