Publicerad: 2007-02-19
Antal kommentarer:
Tipsa en vän
Skriv ut
Lyssna
STÄNDIGT DENNA HORACE
Horace Engdahl är smart, kultiverad, charmig och mycket vänlig. Ändå har han i 30 års tid varit utsatt för en hatkampanj. Varför? ”Jag vet verkligen inte”, säger han. ”Någon föreslog att det var mitt namn.”
Arabiska havet svajar som en hägring i eftermiddagshettan när jag med en bananlassi i ena handen och min mobil i den andra hör redaktionschefen fråga: ”Vill du intervjua Horace Engdahl?” Svarar varken med ett löjets ironiska Äntligen! eller ryar Aldrig i livet! utan med en loj suck. Varför då? Visserligen befinner sig Goa, Anjuna och Örjan Abrahamsson ett par universum från Gamla stan, Svenska Akademien och Horace Engdahl. Men jag menar det. Verkligen. Varför? Vad mer finns att säga? Sedan Horace Engdahl blev Svenska Akademiens ständige sekreterare 1999 har han intervjuats och sönderintervjuats, varit med i tv, beundrats, hyllats, analyserats, recenserats, attackerats, fylkingiserats, förtalats, och varit föremål för så många ironiska, illvilliga, inte sällan vulgära kommentarer att det inte borde finnas mer att tillägga.
Fallet är avslutat! tänker jag på flyget hem. Inte minst för mig och alla i den begränsade krets som läste litteraturvetenskap och fingranskade svenska kultursidor på 1980-talet. Det senaste decenniets mediala Horacevåg är mest bara en upprepning av den tid då Horace Engdahl och de ytterligt självmedvetna, hyperintellektuella männen – för de var enbart män – kring tidskriften Kris höjdes till skyarna. Och fördömdes till Helvetets tionde krets. I dag vet alla svenskar redan att Horace Engdahl är osedvanligt smart, kultiverad och välformulerad så att man häpnar. Eller går i taket. När han i samband med fotbolls-VM 2002 kommenterade att han inte hade ”en aning” om att det rullades boll, haglade invektiven över den till synes överlägsne bokmalen. Snobb! Stropp! Idiot!
EN SAK ÄR UPPENBAR. Folk retar sig på Horace Engdahl, av mer eller mindre uppenbara, bitvis ganska besynnerliga skäl. Inför intervjun frågar en kollega: Hur kan man heta Horace!? Som om felet, om det ens är ett fel, vore den nyföddes. Föräldrarna brukar ju namnge. Hans far beundrade amiralen Lord Horatio Nelson, en av Storbritanniens största krigshjältar, som kallades Horace av sina vänner. Ett lite udda val möjligen. Men fadern var sjöofficer. Någonstans i min research mellan de illvilliga uttalsförslagen – ett franskhärmande, överklassigt Orasss eller göteborgskt Hor-ass – bestämmer jag mig för att acceptera uppdraget. Jag lockas av att förstå hur en människa som varken mördat, torterat kattungar eller köpt Toblerone för statskassans pengar, kunnat bli föremål för sådant enormt intresse. Och hat. För övrigt uttalas Horace vanligen Hårras även om uttalet ursprungligen, givetvis, hade engelsk melodi. Kan vi gå vidare nu?
–Jag är ganska trött på den mediala bilden av mig själv, säger Horace Engdahl i telefon några dagar innan vi ska träffas.
–Trött på den offentliga bilden av mig som Svenska Akademiens ständige sekreterare.
Han är vänlig, mycket vänlig. För ett ögonblick tänker jag: borde han åtminstone inte vara lite snorkig?
Så hur ser du dig själv?
– Fortfarande, tror jag, som en underjordisk intellektuell.
PULSANDE I SNÖSLASKET genom Gamla stan upp till Stortorget funderar jag över andra frågor som vänner, bekanta och medarbetare tycker att jag ska ställa. Mellan tummen och pekfingret: hälften av frågorna skulle jag aldrig uttala. Inte till Horace Engdahl eller någon annan. Frågorna är oförskämda. Vad säger det? Inte om Horace Engdahl, utan om oss andra?
Tar hissen till andra våningen i Börshuset, försöker ruska av mig mina förutfattade meningar, släpps in i det rum som hela världen får en hastig, knapp tv-skymt av en torsdag varje höst när Horace Engdahl slinker ut genom dörren och tillkännager ”Årets Nobelpris i litteratur har…”. Rummet är stort, ljust, ypperligt elegant, det vill säga om man blir hög av rokoko. Som på en liten ö i mitten av rummet inte tronar utan sitter Horace Engdahl vid ett skrivbord och arbetar. Om jag för ett ögonblick tvekat hur jag skulle inleda intervjun, blir jag strax lugn. Horace Engdahl visar sig vara motsatsen till svårpratad. Några timmar senare inser jag att problemet snarast är motsatt. Hur få honom att sluta? Den Horace jag möter har föga gemensamt med mediabildens snorkige, arrogante, överlägsne, finkulturelle snobb. Den människa, eller möjligen officiella mask, jag erbjuds är vänlig, intressant, välformulerad. Charmig.
Hur blev han Horace Engdahl? Frågan bygger i och för sig på en monolitisk idé: att en människa är en och endast en. Vilket Horace Engdahl inte tror.
– Jag var visserligen realare i skolan men jag minns inte riktigt. Hur många år tar det innan samtliga celler i kroppen har bytts ut?
Sju år, hinner jag knappt säga innan han fortsätter:
– Då finns alltså inte ett spår kvar av den ursprungliga människan. Det kan man känna.
Man. Inte: Det kan jag känna. Under vårt samtal blir han gradvis mer öppen, likväl är gränserna tydliga. När jag senare lyssnar igenom intervjun slår det mig att varje gång vi talar om något som skulle få många att tillägga något personligt i stil med ”som när jag skrek skyhögt hos tandläkaren och hoppade upp i stolen”, drar Horace Engdahl tankarna och orden åt ett övergripande, abstrakt, gärna filosofiskt håll. Är detta en av de saker som vi provoceras av?
”I DAG SKULLE JAG VILJA FRÅGA EN OCH ANNAN KULTURJOURNALIST: VARFÖR?”
Försöker igen. Vem är Horace Engdahl? I dag?
– Det sägs att varje människa går omkring med en tyst roman inom sig. Så tror jag verkligen att det är. Men den romanen skrivs om hela tiden, och kan inte berättas. – Det är som att försöka se sig själv i spegeln. Det är omöjligt. En blick måste rymma en okänd komponent, något som inte kan penetreras. När du ser dig själv i spegeln, har du omedelbar tillgång till ditt eget medvetande. Den blick du möter i spegeln tillhör en gengångare. Den är kuslig, tom, död!
Abstraktionen blir mer begriplig när han senare, i annat sammanhang, besvarar frågan vad han är mest rädd för i livet: att bli galen.
Så vem kan säga vem Horace Engdahl är?
– Man kan bara ana vem man är genom att spegla sig i andra människor och se hur de uppfattar dig.
– Men bilderna blir väldigt skiftande beroende på vem du är med. Med dina barn, din hustru, din vänner. Dina ovänner! Fiender! Och det gör att bilderna inte sammanfaller. Som offentlig person får man finna sig i att beskrivas på en mängd sätt som man inte känner igen.
Vem är din bästa spegelbild? Din närmaste vän?
– I sträng bemärkelse min hustru. Ingen står mig närmare och vet mer om mig.
För den som lyckats undgå: Horace Engdahl är gift med Ebba Witt-Brattström, välkänd, stridbar litteraturprofessor, Sverigebekant som en av huvudaktörerna bakom Feministiskt initiativ. Och än mer känd när hon hoppade av. Ramaskri.
– Men om jag inte väljer min hustru. Det är ju lite fusk, fel svar enligt klassisk intervju…
Horace Engdahl söker men finner inte det rätta substantivet. Under mina år som journalist har jag sällan varit med om en intervjuperson som uttrycker sig med så perfekt konstruerade, avslutade meningar, utan att tappa tråden här och var. Detta är första – och enda! – gången Horace Engdahl gör det under tre timmar. Över huvud taget ger han ett oerhört solitt, upphöjt, närmast ogenomträngligt intryck. Hans enda ticks: ett litet koppargem som han gradvis alltmer frenetiskt misshandlar mellan fingertopparna.
– Jag har några riktigt gamla vänner, skolkamrater sedan tonåren. När jag umgås med dem, tycker jag att de ser mig som jag är.
Är de så nära vänner att du kan gråta med dem?
–Vid behov ja.
– Inför dem förställer jag mig inte. Det är ingen idé. Det vore 40 år för sent, tillägger han med ett skratt.
– Det är en väldig vila att träffa dem. Kanske är det en ledtråd till din fråga. Den jag själv upplever att jag är, är någon som jag var för ganska länge sedan. Mitt verkliga jag framträdde i sena tonåren, när jag var ung man.
Vad gillar du hos denne unge man?
– Egentligen allt. Jag har ingen speciell kritik. Jag borde ha ryckt upp mig och varit starkare i några sammanhang, men det behöver vi inte gå in på här, tillägger han, mer för sig själv än till mig.
– Den spegelbild jag ser i människor som bara har känt mig i tio minuter – eller tio år! – är en egendomlig figur.
Han skrattar och tillägger ironiskt, liksom med versaler:
–KULTURKORYFÉN!
Trots att jag, som sagt, genom åren följt debatten för och emot Horace Engdahl, blir jag ändå smått chockerad när jag under min research svart på vitt läser vad som faktiskt sagts och skrivits om honom genom åren. Inte sällan kommer ett ord för mig: förtal.
Har du, bitvis, upplevt det som en hatkampanj?
Hans reaktion är omedelbar. En underdrift.
– Det har pågått egentligen sedan de första Kris-åren. I stort sett hela tiden under 30 år. Någon borde titta igenom allt som skrivits om mig. Det är ett omfattande material…
Senare, när vi står på Stortorget och strax ska skiljas, medger han att det tidvis har varit jobbigt. Hemskt. Förfärligt. Det var en väsentlig skillnad mellan tiden som ”känd” i det ganska begränsade kulturlivet, och när han genom att medverka i SvT:s Röda Rummet och valdes in i Svenska Akademien, plötsligt blev rikskändis, en offentlig person. Och ett medialt villebråd av aldrig tidigare skådat slag, med tanke på vad Horace Engdahl trots allt sysselsätter sig med. Litteratur.
I sin bok Meteorer, från 1999, ägnar han nio syrliga aforismer åt fiendskap, nedtecknad i ljuset av den nyvunna, högst tvetydiga berömmelsen. ”Åtminstone mina fiender tror att jag är något.”
– Det var ingen rolig tid, minns han.
Han har absolut ingenting gott att säga om den mediala uppmärksamheten. Gatloppet. När journalister stod på gatan utanför familjens lägenhet, intervjuade grannar och försökte fälla villebrådet.
– I dag skulle jag vilja fråga en och annan kulturjournalist: varför?
I STÄNDIGE SEKRETERARENS arbetsrum hänger porträtt av Horace Engdahls företrädare på väggarna. Bilder för eftervärlden. Hur kommer han själv att porträtteras om några år? funderar jag och frågar honom om han själv upplever att han har förändrats. Åtminstone i offentligheten? Blivit mer ödmjuk? Mindre arrogant? Medialt smartare?
– Jag vet inte riktigt, säger han och misshandlar gemet mellan fingrarna ytterligare. – Jag är ganska förtjust i min tidiga arrogans. Jag kan sakna den. Den var verkligen inte spelad utan genuin. En känsla av att inte behöva böja sig för någon.
”GERT FYLKING ÄR NOG VÄLDIGT NÖJD MED SIN AKTION. DEN VAR NÄSTAN ETT KONSTVERK, EN PERFORMANCE”
Han ler och skrattar. Jag tror honom. Och minns. Horace Engdahl kunde vara osannolikt arrogant. Liksom Jan Guillou, Leif G W Persson och många andra (män), som också blivit avskydda. Men inte riktigt med samma envetna, massiva kraft. Är det en fråga om kultur? Så kallad finkultur. Horace Engdahl har fått inkarnera den fisförnäma finkulturen. Och då har det ingen betydelse att han exempelvis värderar Gösta Berlings saga betydligt högre än vad vår kanon tillåter. Horace ska citera Horatius, inte gråta med Selma. (Efter att ha läst Gösta Berling mer än tio gånger kan han fortfarande inte läsa första kapitlet utan att börja gråta.)
Gråtmildheten passar inte in i bilden av den anemiske snobben. Den som Gert Fylking så framgångsrikt spexade med när han år efter år dök upp i Börssalen. Och utropade ”Äntligen!” när Horace Engdahl tillkännagav vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur.
– Men vi har försonats, sedan länge. Numera är han väldigt städad.
– Men Gert Fylking är nog väldigt nöjd med sin aktion. Den var nästan ett konstverk, en performance. Viken annan performance har fått sådant genomslag!
Och dessutom bevingat ett ord? Han ler godmodigt.
–Det är historiens ironi att just det uttrycket har klibbat fast vid mig. Om 100 år kommer sannolikt det ord som mest förknippas med mig, vara ett ord som jag aldrig har uttalat.
Varför får bara okända författare, och aldrig kvinnor, Nobelpriset? Hur besvara denna årligen återkommande fråga? I synnerhet som den bygger på illvilligt falska premisser. Ta exemplet med de tre senaste Nobelpristagarna. År 2006, Orhan Pamuk: har översatts till trettiotalet språk och sålt miljontals böcker – okänd? År 2005, Harold Pinter: sedan 1960-talet en av världens mest hyllade och spelade dramatiker – okänd? År 2004, Elfriede Jelinek – en man?
Horace Engdahl citerar i stället en seriestripp, signerad Jan Berglin, med diverse nobelprisreaktioner. Den obligatoriske mannen på gatan utropar: ”Varför tar dom ALDRIG någon man känner till?” En liten pratbubbla avslöjar vad den upprörde känner till: Astrid Lindgren, Jan Guillou samt Clas Ohlson (Insjön).
– Det är ett bra svar. Nobelpriset är inget bästsäljarpris. Om Nobelpriset bara skulle bekräfta en Stephen Kings popularitet, skulle priset vara överflödigt. Vad Svenska Akademien kan göra är att peka ut nya riktningar och framhålla författare som förtjänar en större läsekrets.
Att tala om Nobelpriset med Horace Engdahl har dock vissa begränsningar. Över huvud taget är han försiktig med vad han säger (”Ett förfluget ord kan nästa dag hamna i fetstil på Expressens kultursida”). Strängt taget kan vi bara tala om två slags författare: de som redan har fått priset, och de döda.
Horace Engdahl har en lång lista med författare som inte borde ha fått Nobelpriset. –Tittar man tillbaka på förra delen av 1900-talet handlar det om en av två, kanske två av tre pristagare.
Rentav ännu fler!
Vilka borde ha fått det? Självskrivna namn som Kafka, Proust, Joyce, Woolf. Och fler kvinnor.
– Karen Blixen. Anna Achmatova.
– Men enligt min pessimistiska uppfattning kommer människor om 100 år vara precis lika främmande för dagens val som vi är inför pristagarna i början av 1900-talet. Kanske är det så att de författare som kommer att läsas av eftervärlden inte ens finns med i alla spekulationer?
–Litterära värderingar är som sandstranden i Löderup när vinterstormen dragit fram. Så lite blir kvar. Överlever. Jag har sysslat så mycket med litteraturhistoria att jag vet hur lite som är gemensamt för alla generationer. Ofattbart lite har den stadigvarande giltighet som vi tillskriver hela kulturarvet.
Så hur ser sandstranden ut på 2000-talet? I mina ögon tycks Akademien numera premiera tunga, seriösa författarskap vars kvaliteter få ifrågasätter. José Saramago skulle aldrig få priset i dag, inte heller Dario Fo.
Horace Engdahl håller inte med, inte alls, nämner Jelinek. Många ifrågasatte, högljutt, det valet.
– I synnerhet en tidigare ledamot, skojar han.
Vilket är en sanning med modifikation. Debatten, om det är vad man ska kalla den, mellan å ena sidan Horace Engdahl och Svenska Akademien, och å andra sidan (tidigare) ledamoten Knut Ahnlund nådde smått absurda nivåer. I korthet: Jelinek var skit. Horace var ännu mer skit.
Jag leder in samtalet på en annan författare som jag otippat sett honom hylla. John Ajvide Lindqvist. Stämmer det?
– Jo, jag var väldigt imponerad av Hantering av odöda. Ajvide ser sig förmodligen som en skräckförfattare, inte som en särskilt höglitterär författare. Jag menar att den boken är ett mästerverk i sitt slag. Det är en av få böcker som får läsaren att känna vad döden är, och vad det innebär att en nära människa dör. Det är en fantastisk bok! Också för att den visar vikten av att låta de döda dö.
Ajvide Lindqvists tredje bok, Pappersväggar, höll inte måttet, konstaterar han (förvånat inser jag att Horace Engdahl inte har upptäckt författarens tveklösa mästerverk, debutromanen Låt den rätte komma in). Likväl gäller det att hålla ögonen öppna.
– Som författare är John Ajvide Lindqvist inte helt enkel att bedöma. Vi får ge oss till tåls. Och se om det som berör oss så starkt är en godtycklig effekt eller en medveten konstnärlig strategi. Om det visar sig att han kan behandla många ämnen med samma kraft, så är han förmodligen en stor författare.
Finns några nyligen döda författare som kunde ha fått Nobelpriset? Horace Engdahl nämner faktiskt tre. Polacken Ryszard Kapuscinski, tysken WG Sebald, filosofen Jacques Derrida.
– Kapuscinskis böcker tillhör definitivt litteraturen. Han använder litterära konstgrepp, och vidgar uppfattningen om vad litterära verk kan göra. Reseskildringen har över huvud taget blivit en huvudgenre i vår tid.
En annan intressant tendens är ett slags litterär essäistik, som hos den ”för tidigt bortgångne” WG Sebald.
– Eller Sven Lindqvist, en av de viktigaste författarna i nutida svensk litteratur. Bara att komma på en bok som Nu dog du – det är en litterär innovation av stora mått!
EFTER TVÅ TIMMAR PAUSAR jag bandspelaren och vi slinker ned på Horace Engdahls stamfik på Stortorget. Här dricker han latte varje morgon. Han är en vanemänniska. Likväl: nu cappucino. Vi talar om drömmar, om att han egentligen aldrig haft några. Det mesta, rentav allt, i livet sker av en slump, tror han. Jo, han har haft två drömmar, en som barn, en som tonåring. Att bli sjöofficer, som sin far. Och att bli pianist.
– Men jag började att spela för sent. När jag var 17 insåg jag att jag inte kunde bli så bra som det krävs. Det var en realistisk bedömning.
– Sedan visste jag f-n inte vad jag skulle bli. Och det vet jag fortfarande inte.
Litteraturen kom inte med modersmjölken, även om han hade en ganska ovanlig – nördig skulle vi väl säga i dag – passion vid elvaårsåldern: Homeros.
– Jag läste Homeros, beundrade hjältarna, ritade teckningar av Ajax. Under flera år levde jag i den homeriska världen.
– I övrigt hade jag lika dålig smak som andra pojkar i min generation. Femböckerna.
Det var först i sena tonåren som han verkligen började att läsa skönlitteratur, trots att hans huvudämnen var matematik och fysik. Diktaren Heinrich Heine blev startskottet. I likhet med andra läshuvuden gjorde han sin militärtjänst på tolkskolan i Uppsala. Sedan dess talar han ryska flytande.
– Där upptäckte jag avgrunden i min obildning. Många på tolkskolan var latinare, helklassiker och väl inlästa på modern litteratur. Jag menar, på kvällarna låg de och läste Proust – i original. Jag hade aldrig hört talas om honom.
– Det var då jag insåg att jag inte visste något om vår kulturskatt. Jag bestämde mig: nu ska jag lära mig!
Hade du lätt för att lära?
– Ja, men det har väl alla i den åldern, svarar han försiktigt.
Gissar att han är van vid att allt kan förvandlas till uppblåst självgodhet i media. Numera säger han exempelvis bara att han behärskar ett språk, svenska. Men han klarar sig på (läs: talar flytande) tyska, ryska, franska och engelska. Och behärskar ytterligare några språk till som han inte ens vill nämna.
Men visst, bekänner han:
–Det fanns en tid, mellan när jag var säg 20 och 30, som jag mindes allting jag läste. Och kunde citera ordagrant ur minnet.
Det är väl ändå ganska exceptionellt?
– Jo, det är klart att det var en fördel, tillägger han och parerar snyggt samtalets vändning.
– Inom neurologin vet man i dag att hjärnans största arbete består i att glömma. Att göra sig av med överskottet av information.
Vad gör han annars? Mest som alla andra. Umgås med familjen, barn och hustru, vänner. Friskis & Svettis tre dagar i veckan (”skulle aldrig orka annars”). Varje söndag sedan tolv år spelar han dessutom piano, tillsammans med en god vän som sjunger, en tenor. Och när han hinner, plitar han ned funderingar, för framtiden. Han har i alla fall ett par tre böcker kvar att skriva. När han avgår som ständig sekreterare. Just nu är det omöjligt. Tiden är för knapp.
– Jag tänker i alla fall inte sitta kvar tills jag fyller 70, som Sture Allén.
Den 30 december fyller Horace Engdahl 59 år.
På Stortorget frågar jag igen om han själv kan förstå varför han blivit så medialt uppmärksammad, och ofta förföljd?
– Jag vet verkligen inte. Någon föreslog att det var mitt namn.
Jag funderar på namnet på väg ned till Gamla stans tunnelbana, medan Namnet hastar i väg för att hämta yngste sonen i skolan. Efter tre timmars intensivt samtal förstår jag faktiskt mindre än innan. Alltså vari provokationen består. Jag kan inte påstå att vi får någon enastående kontakt men varför skulle vi det? Den intellektuella distans, som också jag tycker mig uppfatta, förefaller vara ett genuint karaktärsdrag, ingen attityd eller pose. Är det den svala intellektualiteten som väcker våra aggressiva känslor? Måste kyla bemötas med hetta? Eller tänk om det bara är en fråga om namn? Om han i stället hade hetat Kalle, Bertil eller Örjan? Hemska tanke: alla vi som någon gång med syrlig ton tagit Namnet i munnen, inte kan vi väl vara så fruktansvärt banala? Eller?
|
HORACE OSCAR AXEL ENGDAHL
FÖDD: I Karlskrona 1948.
YRKE: Kritiker och författare, bland annat Den romantiska texten, Stilen och lyckan, Beröringens ABC, Meteorer.
GÖR ÄVEN: Är ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien.
GIFT: Med Ebba Witt-Brattström, professor i litteratur.
BARN: Tre söner – Caspar, Marcel och Fabius samt en styvson, Axel.
BOR: I Gamla stan.
SKOSTORLEK: 45.
DRICKER: Vin.
PIANO ELLER CEMBALO? Piano.
UNDVIKER: Premiärer.
LITTERÄR KLASSIKER som är oförtjänt bortglömd: Fransmannen Chamfort.
LÄSER: Alltid, mycket, aldrig i sängen.
ÄR MEST RÄDD FÖR: Att bli galen.
SOMMARSEMESTRAR: I stugan på Runmarö.
HUR MÅNGA ledamöter sitter i Svenska Akademien? 18: ”I praktiken är vi i dag 16. Ledamöterna Kerstin Ekman och Knut Ahnlund deltar inte Akademiens arbete.”
KAN EN LEDAMOT lämna Akademien? ”Enligt våra stadgar väljs en ledamot in på livstid. Alltså, nej.”
HUR MYCKET PENGAR FÅR NOBELPRISTAGAREN? Tio miljoner kronor.
VARFÖR FÅR INTE TOMAS TRANSTRÖMER PRISET?: ”Hur Akademien röstar i framtiden vet ingen.”
|
.................................................................................................................
Vill du läsa fler artiklar? Köpa senaste numret?
Här finns återförsäljarna
Här beställer du det från oss
En prenumeration på Sveriges bästa tidskrift tecknar du här