LARS WESTMAN NR 5 2007

Till Tidningen Vi
Det är tydligt att svenska folket inte kan namnge mer än en enda poet: Gustaf Fröding. Efter den skandalomsusade dikten En Morgondröm 1886 trodde man plötsligt att alla kringflygande porr- och dassverser härstammar från honom. Det gör de förstås inte.
Vem är alltså upphovsman till de sex rader som, lite oväntat, får avsluta Lars Westmans kåseri om Göran Perssons nya bostad? (Vi:s majnummer, reds anm.) Praktiskt taget årligen får Gustaf Fröding-sällskapets styrelse brev med samma fråga. Är det verkligen Mästaren som skrivit det här?
Nej!!! har svaret brukat bli. Numera kan vi också ge det verkliga författarnamnet: Wilhelm von Braun (1813–1860). Braun, som alltså avled samma år som Fröding föddes, var på sin tid en av rikets mest populära versmakare. Det mesta är glömt, men dikten Stark i sin oskuld gjorde Alice Tegnér om till Mors lilla Olle.
En del av Brauns skabrösa alster kom aldrig i tryck utan spreds i mer eller mindre ”förbättrade” avskrifter. En sådan återfanns i Ture Nermans efterlämnade arbetsanteckningar.

Jag skiter i ära.
Jag skiter i namn.
Jag skiter i guld och pengar.
Jag skiter i fruarnas svällande famn.
Jag skiter i flickornas sängar.
Jag skiter i vått, som i torrt, som i kallt.
Jag skiter i heder.
Jag skiter i allt.
Jag skiter i helvetet även.
Jag skiter Gud Fader i näven.

På något sätt verkar de nermanska stroferna mer
ursprungliga än de westmanska med tre sjönamn
. (Jag skiter i Boren och Roxen och Glan/ jag skiter i Påve Kung och Sultan… reds. anm.)
Knut Warmland
Gustaf Fröding-sällskapet

Svar: Den grymma dikt jag publicerade apropå Göran Perssons hus vid Båven handlade alltså inte om Båven utan om Boren, vilket många brevskrivare påpekat (se även Brev på sidan 88). Förlåt! Och förlåt Fröding!
”Rätt åt dig att Säpo tog dig ute vid Perssons gård”, tycker en brevskrivare.
Dessutom var det alltså inte Fröding som skrev den utan Wilhelm von Braun, den gamle snuskgubben och succéförfattaren från 1800-talets mitt.
Han var totalt bortglömd, trodde jag. Men där hade jag fel. Jag började ringa runt till människor som heter von Braun, alla hängivna medlemmar i von Braunsällskapet som jag inte heller visste att det fanns.
– Känner du inte till hans punsch, den finns på Systemet, vet ni journalister ingenting? säger en glad kvinna.
Hon berättar att von Braun-sällskapet bildades för drygt tio år sedan när släktforskning blivit på modet. Många människor som inte kände varandra upptäckte att de var ättlingar till Wilhelm von Braun. Han hade haft en massa ungar med olika damer. Von Braun gillade damer, det märks i hans dikter.
Det är egentligen förfärligt hur bortglömd även en så firad och populär människa kan bli. Huvudsaken att man lever medan man lever! Resten kan man skita i, vilket von Brauns existentiella skit-dikt ytterst handlar om.
De två dikter av von Braun som överlevt kan tillsammans illustrera skapandets grymma villkor.
Von Braun skrev alltså den dikt som skulle bli Mors lilla Olle i Alice Tegnérs bearbetning. Kanske storknade han när han insåg det orimliga i den idyll han kokat ihop. Inte visste han att Mors lilla Olle skulle bli en nationalsång! I ren desperation satte han sig ner och skrev skit-dikten. ”Det här är så bra att det aldrig kan tryckas”, så tänkte han kanske.

I telefonkatalogen hittar jag Joakim von Braun i Enskede, bara några minuter hemifrån. ”Kom hit, jag har en flaska Wilhelm von Braun-punsch”, säger han.
Vi har ett trevligt samtal om Wilhelm von Brauns diktning och öde; han dog 1860, bara 47 år, i sviterna efter en punschorgie i Bohuslän. Punsch var hans livdryck, men det blev för mycket den där sista kvällen. Man band ett rep om honom och bogserade hem honom efter en roddbåt. Dan därpå fick han lunginflammation och dog.
Nu har det gått nästan 150 år. Jag sitter i hans släkting Joakim von Brauns kök och får prova den utmärkta von Braunpunschen. Vi talar om Wernher von Braun, en annan sentida släkting till poeten; alltså Hitlers berömda raketexpert, mannen bakom V-2:an som bombade London och sedermera mannen bakom amerikanarnas rymdprogram och Apolloraketen som landade på månen.
Wernher von Braun hade en svensk anställd vid raketverkstan i Peenemünde, en dubbelspion för svenskarna och engelsmännen. Vi kommer in på alla B- och C-spioner som ryssarna hade i Stockholm under Kalla kriget. Som journalist har jag träffat många av dem. De hade läst vad jag skrivit om skärgården och ville följa med mig ut och fiska, helst i närheten av kustartilleriets fästningar.
– Alla ryska spioner gillar att fiska vid fästningar, säger Joakim von Braun.
Jag berättar att jag blivit tagen av Säpo utanför Göran Perssons gård.
– Jag jobbar för Säpo, säger Joakim von Braun.
Hoppsan! Det hade börjat på gymnasiet när han skrivit en uppsats om KFML:r som var en fraktion på vänsterkanten. Säpo hade hittat uppsatsen och värvat honom, sedan dess jobbar han åt dem. Frilans. Säkerhetsrådgivare. Hur mycket jobb som helst, som världen ser ut.
Så kan det gå i livet. Det är egentligen inte konstigare än att lobbyisterna lyckats värva Göran Persson när alla trodde han gick och mockade hemma i lagårn. Allting är precis tvärtom mot vad man tror. Och själv hamnar man i ett trevligt kök i Enskede bara för att man blivit nyfiken på en bortglömd poet.
– Om man inte snackar med folk får man inte veta något, säger Joakim von Braun och häller upp var sitt glas av sin förfaders goda punsch. Den är torrare än Karlshamns flagg. Man får inte ont i huvudet av den. (Fröding fick ingen egen punsch.)