Det kallas "bokklubb" men "läsecirkel" är kanske en mer korrekt benämning eftersom bokförlagen sedan länge mutat in ordet bokklubb. Det handlar inte om att sälja böcker utan om att läsa.
I Holland och Belgien kallades de "frankliner" efter Benjamin Franklin, som sägs ha lett den allra första läsecirkeln i 1730-talets Philadelphia. I det samtida Frankrike sade man "Salons de lecture" och i Tyskland "Lesegesellschaften" berättar Lars Petterson, professor i historia. Och i Sverige fick läsecirkeln sitt genombrott kring sekelskiftet i studieförbundens regi.
Men om forna tiders läsesällskap startade för att böcker var sällsynta – vilket behov fyller de i dag när vi fullkomligen drunknar i böcker? Förra året gavs det ut totalt 80 miljoner böcker i Sverige och 4 278 titlar enligt Sveriges Förläggareförening. Kanske just därför. Aldrig någonsin har vi behövt våra vänner mer för att orientera oss i bokdjungeln.
– Många känner sig vilsna i dag, säger forskaren och läsecirkelspredikanten Immi Lundin som skrivit böcker om läsecirklar och som reser runt till bibliotek där intresset för att starta cirklar ökar.
– Att läsa börjar bli lika coolt som att skriva och det märks att fler människor har lust att prata om sin läsupplevelse, säger Nina Frid, bibliotekarie i Nacka och initiativtagare till bokcirklar.se.
Men nu är det en informell hemmabokklubb jag ska besöka. Lena Kjersen Edman, Karin Pettersson Stén, Ylva Lipkin, Susanna Pagels, Ingrid Samuelsson har haft ”Grannfruarna” (ja, de har varit grannfruar) sedan 2003 och i kväll är det hos Lena i Hägersten som libanesiska degknyten, sallad, melon, rödvin och bröd dukas fram.
– Men det får inte vara för mycket koncentration på mat, säger bokklubbsproffset Lena som varit med om gånger då litteraturen drunknat i mat.
De fem grannfruarna är kvinnor mellan 40 och 60 år. Nu har de haft sommaren på sig att läsa "Pennskaftet" av Elin Wägner och vi bänkar oss i Lenas - av böcker sprängfulla - vardagsrum. Men först prat om sommaren: simturer i Mälaren, skyfall i Skåne, Kullaberg, Umeå och Toscana och Susanna har sett "Nattvarden" av Leonardo da Vinci
-Det är ju en väggmålning och det satt en toadörr på Jesus fötter, säger hon.
Sedan går samtalet raskt över till boken som alla verkar ha tyckt om. Alla liksom kastar sig in i diskussionen, hungriga…
– Man blir ödmjuk över allt vad kvinnor har kämpat för, säger Susanna. – Man blir förbannad på dagens soffliggare, säger Ingrid.
– Wägner är helt fantastisk på att porträttera människor. Jag vet precis hur han i boken, mannen i första kammaren är, säger Karin.
Det surrar i luften av reflexioner: "hur intimt levde de ihop i stugan egentligen, kuslig hur kvinnors situation var, pigdebatten, hon hade hembiträde, Cecilia är som en beskrivning av en depression."
– Vi är ändå så lika, de var samma slags kvinnor som vi, säger Ylva.
Solen går ned, det hämtas mer mat, rödvin hälls upp. Alla verkar tycka rätt så lika. Det nickas och hummas. Det är som att sitta mitt i en trevlig tennismatch med en massa bollar som far i luften. Så lyfter samtalet från boken till att gälla andra kvinnoskildringar: "Maken" av Gun Britt Sundström, "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren, "Fittstim" av Maria Sveland, "Högsta kasten" av Carina Rydberg och "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Och så backar vi bakåt till Fogelstadsgruppen och "Norrtullsligan" och pigdebatter och då och nu och tillbaka till förra sekelskiftet och "Pennskaftet" och sedan hit till nutiden.
Hur väljer ni böcker?
– Det har blivit mycket kvinnliga författare men inte bara. Alla måste vara nyfikna på boken och man har vetorätt, svarar grannfruarna.
Har ni något aktualitetskrav på er?
– Nej, verkligen inte. Det är snarast inte bra om boken är för ny. Bättre med pocket eller att man kan låna på biblioteket.
Cora Sandells bok "Alberte” blir nästa bokval men jag vet inte riktigt hur det gick till. Det bara landar i den. Lena har något slags ledarroll men hon tar inte alls mycket plats, de andra pratar mest men blickarna går till henne och hennes omdömen har en annan tyngd. Grannfruarna berättar att de träffades utan Lena en gång och känt sig vilsna. Men det var i början, nu skulle det nog gå bättre, säger de.
Lena är litteraturvetare och litteraturpedagog och med i flera andra bokklubbar.
– Bokklubbar är beroendeframkallande och att prata om böckerna är själva grunden för att läsa, annars försvinner bara läsupplevelsen i väg i ett töcken. Böcker som man vet att andra också läst växer, säger hon.
Vad tycker ni har varit riktigt bra?
– Absoluta toppboken var Anna Svärd av Selma Lagerlöf. Fem poäng.
Tycker ni alltid lika?
– Nej, verkligen inte. "Berättelsen om Pi" tyckte alla var bra och när Karin kom för sent så trodde alla hon skulle stämma in i jubelkören.
– Men den var bara trams, tyckte jag, säger Karin.
Om ni skulle göra ett slags "bokklubbskaka"- hur många procent av upplevelsen är litteratur? Hur många procent är skvaller? Mat?
– Litteraturen är 30% och den egna reflexionen 25% Bildningen 10% Maten 10% Vinet 10% Förströelsen 5%. Och det kära återseendet 10%.
I min mans bokklubb står litteraturen också för en tredjedel av upplevelsen. ”Omvärdering av ståndpunkter och upptäckandet av egna förutfattade meningar” står för en annan tredjedel. Det var tack vare bokklubben som han läste Jonathan Safran Foers ”Allt är upplyst” som han hade fått för sig var töntig. Maten och vinet och att mötas på en neutral social mötesplats står för resten .
– Det är skönt att inte behöva fråga exakt hur den eller den mår, privatlivet sipprar in i samtalet men det tar aldrig över, säger han.
Bokcirkelsexperten Immi Lundin tycker att kakmetaforen är OK om man tänker sig en stor mumsig tårta.
– Litteraturupplevelsen är själva tårtbottnen, samvaron och samtalandet fyllningen som smälter samman med tårtbottnen och eventuell mat och dryck är garnerningen ovanpå, säger hon och berättar om bokklubben hon själv är med i.
– Vi är alla rätt typiska medelålders, välutbildade kvinnor, några med läsning som yrke andra som hobby. Några är naturvetare, någon läkare, ett par bibliotekarier och litteraturvetare så vi är mycket olika vad gäller kunskaper och intressen och det märks i diskussionerna.
Vad läser ni?
– I början läste vi korta texter som vi vred och vände på. Sedan har vi läst aktuella romaner och äldre romaner, av till exempel Virginia Woolf och Victoria Benedictsson. Nästa gång blir det Ulla Roseens nyöversättning av Tolstojs ”Anna Karenina”.
Smittskyddsläkaren Anders Lindberg är med i en bokklubb med bara män. Sist de sågs flög Anders från Halmstad till Stockholm bara för att inte missa träffen. Och en gång flög alla till Nice där en av deltagarna har en lägenhet. En psykolog, en läkare, två arkitekter och en näringslivskille, alla har mer eller mindre lämnat yrkeslivet bakom sig.
– Det är inte så grabbigt som det kanske låter, snarare kul och prestigelöst. Vi äter en enkel måltid, dricker vin, samtalar om boken och slirar ibland i väg mot det privata, säger Anders Lindberg.
Grundprincipen är att växla mellan nya och gamla böcker och att ingen får ha läst boken förut. I somras läste de James Joyce ”Odysseus” och nu är det Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa”. Jeanette Wintersons ”Vintergatan går genom magen” och Michel Houellebecqs ”Plattform” har de också läst.
– Diskussionen kring ”Plattform” blev mycket intressant. Först upplevde vi den som osmaklig, men vi blev berörda och tagna på slutet, säger han.
Tycker du att ni är lika i gruppen?
– Nej, det tycker jag inte, vi är inte alltid eniga och har väldigt olika saker i bagaget, säger Anders.
Men utifrån sett verkar ändå bokklubbar bestå av välutbildade personer, i samma kön och ungefär i samma ålder. Vad säger Nina Frid om det?
– Det är kanske inte så konstigt, redan själva formen att träffas på kvällstid stänger ju ute till exempel småbarnsföräldrar. Men just därför är det extra häftigt med just bokklubbar på nätet för där är man bara ”text” och har chans att mötas även om man är olika.