Artikel hämtad från Vi Online.
Publicerad: 2009-11-24 10:00:00

Om att må som en prins

Första gången Gustaf Skarsgård läste manus till Hamlet tänkte han: Den här rollen måste jag göra! På nyårsafton är det äntligen dags, och Gustaf vet exakt hur han ska leverera den danske prinsens mest kända fras: ”Att vara eller inte vara”... Text: Peter Fröberg Idling • Foto: Irmelie Krekin

Gustaf Skarsgård stannar vid dörren till repetitionslokalen. Dansmusik dunkar dovt genom träet. Han gläntar, kikar in. Sedan öppnar han på vid gavel och mitt i salen blir ett lutande scengolv synligt. Och runt den upphöjda scenen löper scenograf Maja Ravn, i strumplästen och jeans, i vad som liknar ett lika spontant som energiskt träningspass.

Det är här Pjäsernas pjäs tar form. Shakespeares Hamlet.
Efter över 50 föreställningar som Arvid i Den allvarsamma leken var det inte givet att Gustaf Skarsgård skulle ta en ny huvudroll på teater. Det är tidskrävande. Och dåligt betalt. Men, konstaterar han när vi sitter med var sin kaffe, hur fan säger man nej till Hamlet?

Men vid kaffet är vi ännu inte, utan vi lämnar Maja Ravn i hennes omloppsbana och Gustaf Skarsgård fortsätter den improviserade guidningen av Stockholms stadsteaters labyrintiska inre. Det är inte särskilt flärdfullt. Det liknar snarare en interiör ur någon av Roy Anderssons senaste filmer. I en lång, låg och grå korridor ligger logerna i rad bakom trista identiska dörrar. Gustaf Skarsgård delar sin med dansaren Niklas Ek. Den påminner både till storlek som charm om en billigare hytt på någon Finlandsfärja. En soffa och två bord med var sin spegel och renons på personlig prägel.
Vi fortsätter genom vad som ser ut som ett öppet kontorslandskap, där datorskärmarna ersatts av perukstockar. Så vidare genom en avdelning med tillräckligt många sminkbord för att ansiktsmåla en hel indianstam på krigsstigen. Men nu är lokalerna eftermiddagstomma och speglarna speglar bara varandra.
Och så är vi slutligen framme vid personalkantinens kaffe och dess klarröda stolar som bryter mot den glåmiga färgskalan. Det är paus mellan dagens två repetitionspass.
Det har gått ett drygt år sedan jag senast intervjuade Gustaf Skarsgård. Och när jag ber honom summera den tid som förflutit sedan sist är det ett bra år han har att se tillbaka på. Förutom att uppsättningen av Hjalmar Söderbergs klassiker blev en kritiker- och publiksuccé gick den romantiska komedin Patrik 1,5 för fulla biografer.

Men det han beskriver som sitt livs hittills största äventyr har inte premiär förrän tidigast i vår – Hollywoodfilmen The way back, med storstjärnor som Ed Harris och Colin Farrell. För manus och regi står Peter Weir, som bland annat gjort Döda poeters sällskap och Truman show. Inget gäng småpotatisar precis. Särskilt Ed Harris gjorde intryck på Gustaf Skarsgård.
– Det var en otrolig upplevelse att få jobba med en skådespelare som han, som jag alltid har beundrat. Jag kände verkligen att jag fick en idol. Så cool och verkligen hårt arbetande. Och som också håller på med teater och regisserar själv. Ingen bullshit. Inget av Hollywoods baksida.
Gustaf Skarsgård beskriver The way back som något av ensemblefilm, baserad på en verklig händelse. En handfull fångar lyckas fly ur ett sovjetiskt Gulagläger under andra världskriget. De försöker sedan under fruktansvärda strapatser att till fots ta sig till Indien.
– Vi började första inspelningsdagen med att marchera genom snön upp till det här Gulaglägret, med fångar och beväpnade vakter som snackade ryska. Smack, så var man inne på resan. Sedan jobbade vi 16 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Och jag åt inget eftersom jag skulle banta ner mig. Så jag gick helt in i det. Det var världens metaupplevelse. Det gick inte att ha någon överblick innan – jag menar, hur förbereder man sig för en scen där det kommer vargar och så jagar vi fångar bort vargarna och äter upp hjorten i stället? Liv och död, liv och död, liv och död, allt sattes på sin spets i fyra månader, över tre kontinenter. Jag kom hem i våras, med salmonella och vägde 15 kilo mindre än innan jag for. Jag var helt utspejsad. Nu känns det som en dröm. När vi sågs senast pratade du om att du ville ha en filmroll där du verkligen kunde förbereda dig, gå upp 20 kilo och så. Nu blev det alltså minus 15 kilo i stället?
– Ja, fast jag skiter blankt i det där med kilon hit och dit. Det är en sådan missuppfattning. Folk väger liksom skådespelarambition eller -prestation i antal kilon man går upp och ner. Det är bullshit. Jag har ju gått in för saker mycket mer, med hela själen, där jag inte har behövt gå upp eller ner ett kilo. Det är ju inget svårt att banta, i relation till vad man investerar i en roll. Svaret på min lite fjantiga fråga är illustrativt. Gustaf Skarsgård ger under intervjun intryck av att ta sitt yrke på största allvar, av att arbeta synnerligen hårt och målmedvetet.

LÄS HELA INTERVJUN I NYA NUMRET AV VI (VI NR 12/2009) SOM GÅR ATT BESTÄLLA HÄR

Text: Peter Fröberg Idling