Ur arkivet

Till det syndiga och sköna Paris

av Redaktionen

I år fyller Vi:s Reseklubb 80 år. Den första resan gick med chartrat tåg till Paris den 20 juni 1937. Med på resan var skoarbetaren Einar Larsson.

Einar Larsson, 28 år, skoarbetare i Malmö, vägrades pass när han skulle resa till Paris på sitt livs första utlandsresa.

Året var 1937 och han hade anmält sig till tidningen Vi:s första läsarresa – chartertåg till världsutställningen i Paris.

Passmyndigheten trodde inte så mycket på det där med världsutställningen för Einars del. Man misstänkte att Einar via Frankrike tänkte ta sig in i Spanien för att delta i det pågående inbördeskriget. Det var inte så ovanligt att svenska frivilliga tog sig in den vägen och vad man var rädd för var att de efterlämnade familjerna kunde bli en börda för samhället.

Det var i för sig inte så tokigt tänkt av passmyndigheten när det gällde Einar. Han var av den sort som, solidarisk med de spanska arbetarna, kunde tänkas ta till vapen mot fascisterna.

Han var socialist och fredskämpe, aktiv i facket, medlem i socialdemokratiska föreningen, Konsum, IOGT, ABF, Folkrörelsernas reseorganisation och Svenska turistföreningen.

Men nu var det ju inte så. Einar Larsson tänkte faktiskt bara åka till Paris på nio dagar. Han vädjade om hjälp hos sin chef, disponenten på Malmö Läderfabrik (sedermera Gyllene Gripen). Disponenten tog kontakt med passmyndigheten och Einar fick sitt pass.

220 kronor kostade resan, en månadslön för en arbetare.

220 kronor kostade resan, en månadslön för en skoarbetare. Einar sa ingenting om den till sina arbetskamrater. Det var ytterst ovanligt att arbetargrabbar reste på semester till Paris på 30-talet, och han ville inte göra sig märkvärdig.

Hustrun Helga stannade hemma. Äldsta barnet, Margit, var bara ett år och Helga väntade barn på nytt.

Einar Larsson på en bild från 1987, 50 år efter resan till Paris.

Femtio år senare sitter vi hemma hos Einar och Helga Larsson och återupplivar minnen från Paris 1937. Här i bostadsrättsföreningen Lönngården på Lönngatan i Malmö har familjen bott sedan 1935. För två år sedan firade föreningen femtioårsjubileum. De 38 familjer – av 132 – som varit med från början var hedersgäster.

Samma år firade Einar och Helga guldbröllop och socialdemokratiska föreningen i Malmö hundraårsjubileum. Helga som varit med i 50 år blev särskilt uppvaktad.

I ett av många fotoalbum hittar Vi fotografierna från Paris. Här finns Sacré-Cœur, svenska paviljongen på världsutställningen, ryska paviljongen, Einar på kafé … En av bilderna är ett montage där man ser Einar och två medresenärer klängande i Eiffeltornet. Här har Einar skrivit:

”Hallå, hallå! En hälsning från tre glada skåningar – Nisse, Lasse (Einar) och Molin som den 27/6 1937 äntrat Eiffeltornet och lagt Paris under våra fötter. Härifrån höjden har vi en härlig utsikt över det syndiga men outsägligt sköna Paris.

Leve Paris!”

– När jag kommit hem och framkallat korten, visade jag dem för arbetskamraterna. De tittade på dem och sa att jag var en jävla kapitalist som kunde resa ut så där.

De tre glada skåningarna brukade lämna gruppen och ströva för sig själva i Paris. En dag i Montmartre fick Einar genom ett källarfönster syn på en skomakare. Han stannade och tittade. Efter en stund kom skomakaren upp på gatan och sa något på franska. ”Talar ni esperanto”, sa Einar på esperanto. Det gjorde skomakaren och då berättade Einar att han själv var i skobranschen och på semester i Paris.

– Han trodde att jag ljög. En arbetare har varken semester eller råd att resa utomlands, sa han. Då lånade jag honom min fackföreningsbok och med den gick han till en danska som kunde översätta. ”Ni fransmän har ju också lagstadgad semester”, sa jag. ”På papperet, ja”, sa han.

När små barn blev törstiga fick de vin blandat med vatten.

Från Vi medföljde konstnären Johan Ahlbäck som med teckningar och bildtexter rapporterade från resan: ”I Paris började vi genast dansa på gatorna och prata med kabyler … Vi såg invalider sjunga på gatorna och hemlösa sova där … När små barn blev törstiga fick de vin blandat med vatten … På kvällarna strålade ljusstaden i full festbelysning. Strålkastare framhävde skönheten och rikedomen hos alla de monumentala konstverk som fyller Paris.”

Det dröjde sen 40 år innan Einar återsåg Paris. Det var 1977 och då reste han ensam.

– Men 1979 fick jag med mig min Helga på en busstur till Paris. Det var en glädje att visa henne allt det vackra.

Mellan de båda första Paris-resorna hann Einar se större delen av Norden samt Sydeuropa, England: Österrike och Sovjet. 1966 la Gyllene Gripen ner och Einar, som fått nog av fabriksjobb, blev vaktmästare i Malmö Kommunala Bostadsbolag. I avgångsvederlag från skofabriken fick han 100 kronor per år. Det blev 4 300 kronor.

– Jag satte in pengarna på banken och tänkte att nån gång ska jag göra en jäkla lång resa.

1972 var det dags. Då for Einar och hans bror Nils till USA och reste runt i 22 dagar. De brevväxlar fortfarandemed människor de träffade där.

Utforskningen av Norden skedde till en böljan per cykel. En gång cyklade han med sonen Lennart, som då var 13 år, från Haparanda till Malmö. Det tog tretton dagar att komma hem och då stod mätaren på 189 mil.

Till Kebnekaise återvänder Einar ständigt. Senast var han där sommaren1986 och vandrade ensam med sin bandspelare, ”Jag spelar gamla svenska bitar”.

– Då tänkte jag att det kanske var sista resan för man är ju ingen ungdom längre.

 

Text Anita Sjöberg

Publicerat i Tidningen Vi, nummer 7/1987.

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar