Porträtt

Till skogs med majestätiska kliv

av Josefin Olevik

Carl XVI Gustaf har förlorat sig i skogen. Den är hans yrkesmässiga intresse och hans tillflyktsort. Där engagerar han sig för en hållbar framtid och där pratar han för sig själv. Vi slog följe, på en av kungens favoritstigar.

Rönnarna har röda hättor och kungen bär sin skogshatt, på en höjd ligger ett lagomt stort slott. Ett tåg kommer rusande över ägorna.

– Man blir ju orolig att djuren ska gå upp på spåret, det har hänt att kor hamnat mitt i vägen, säger kungen.

Vi står nedanför Stenhammars slott, strax utanför Flen. Den vita huvudbyggnaden vilar på en kulle omgiven av åkrar, betesängar och ett par synnerligen vackra ladugårdar. Här balanserar människan och naturen sin tillvaro som överallt annars. Tamdjuren hamnar ibland på järnvägen, spårhunden Brandie skrämmer vilt som tassar i lövsalarna. Vildsvinen bökar upp den anlagda gräsmattan och vid sjön fäller bävrarna fler träd än de orkar ta hand om.

En jeep kör förbi.

– Kommer det en bil här som jag inte känner igen!?

Här är Carl XVI Gustaf hemma.

Vi ska gå på promenad och tala om skogen. Inte bara om tolvtaggare och härlig höstluft utan om vad skogen faktiskt är, och vad den skulle kunna vara.

– En jordbruksfastighet, som Stenhammar, har ju ofta en bit skog. Och jag har förstått med åren att det är en väldigt viktig del för att få ekonomisk bäring. Utan skog hade det varit fullständigt omöjligt för gården att gå runt, så är det för de flesta lantegendomar. Det är en av anledningarna till att jag blivit alltmer intresserad av skogen, säger kungen medan Brandie skuttar rakt in bland Sörmlands löv och barr.

Den här rundan brukar de gå på morgnarna, riktning sydväst.

Gården tillhör staten men arrenderas på livstid av kungahuset enligt donatorns testamente.

Kungen står alltså i ett slags ägarförhållande till skogen, han försöker få lönsamhet. Han är också hedersordförande i WWF och i World Scout Foundation. Han besöker ofta massaindustrin när han gör sina resor runt landet, han deltar i forskningskonferenser på miljö- och skogstema och han är en hängiven jägare och fiskare. Hans liv och gärning omgärdas på många sätt av träd.

 

Att födas in i det kungliga ämbetet kan vara ganska tomt. Kungen ska ”representera Sverige och vara en samlande symbol för nationen”.

En nation är en spretig intressegrupp att representera och vi har på olika håll letat samlande symboler genom åren; dalahästar och älgar, fotbollslag och popmusik. Kungar har historiskt valt krig eller fred för att göra sig ett namn. Eller tennis, konst och revolutioner.

Det gäller att fylla sitt uppdrag med innehåll, men vad ska en kung välja utöver de ceremoniella plikter som kommer med ämbetet?

Skog är inte dumt. Två tredjedelar av Sverige är täckt av skog. Skogspromenader är den vanligaste fritidsaktiviteten efter trädgårdsarbete. Den samlande faktorn kan man inte klaga på.

– Skog är en av våra stora naturresurser, så har det alltid varit. Träkolet var ju väldigt viktigt för industrialismens framväxt och för att hantera järnmalmen som gjorde vårt land rikt. Och sedan gick det vidare till pappersindustrin och bruken som har fått städer längs kusterna att blomstra. Just nu har vi mer skog än någonsin i Sverige, vilket är en fantastisk tillgång för framtiden, säger kungen.

Det finns två grundläggande sätt att betrakta skogen, som verkar följa människan genom kulturen och historien. Det ena är en vision om att bemästra skogen och bruka dess skatter. Få ut timmer, bära hem svamp, bär och kött. Ge mat till sina kreatur och döda de rovdjur som hotar civilisationen. Det andra är en dröm om det ursprungliga och jungfruliga som fanns innan människan började fingra på ekarna.

Kungen kan, liksom antagligen de flesta, placeras närmare den förstnämnda ståndpunkten. Han är mycket intresserad av nya sätt att faktiskt använda sig av skogen.

– Trä är fantastiskt! Och den nya forskningen är full av möjligheter. Stockholms slott är förresten ett mycket stort trähus, det kan man inte tro. Trähusen börjar bli moderna igen och bioekonomin, som bygger på förnybara material, blir allt viktigare. Det kan handla om mediciner, viskostyger och hur trä kan användas i olika kompositmaterial, säger han.

– Uppe i Västernorrland har 800 mil av älvarna anpassats för flottning. 800 mil! De har varit med och byggt upp vårt samhälle. Nu försöker man återskapa dem som de var förr, för att laxen ska kunna gå upp och leka. Man tackar vattnet för vad det gjort och går vidare.

 

Vi komprimerar samtalet en aning i texten, det är i verkligheten glesare, mer uppbrutet. Brandie trasslar in sig i kopplet, hör något, luktar något, rycker, skuttar. Att promenera med en hundägare är att ligga på andra plats vad gäller uppmärksamhet. Det ger naturliga andrum.

Hur ska vi tänka när det gäller träden då, bevara skogen som en sänka för koldioxid eller avverka för att få biobränsle?

– Nu vet vi ju att vi kan använda oss av naturresurser för att motverka klimatförändringarna. Då är frågan när och hur mycket vi kan ta ut från skogen. Men man behöver inte vara fundamentalist. Varken för bevarande eller för exploaterande, det går att köra både och, tror jag. Vi brukar vara bra på det i Sverige, att hålla oss lagom.

Men den skog som Carl XVI Gustaf trivs i är väldigt lite lagom, den är mer på liv och död. Skogen är avgörande för människans överlevnad. Vi talar oftare om det i samband med Amazonas regnskogar, men vår nordliga skog är också den en bärare av koldioxid som – om den frigörs – sprider sig i atmosfären och skyndar på klimatförändringarna. FN har slagit fast att 40 procent av koldioxidutsläppen beror på skogsbränder, alltså ofrivillig avverkning. Pressade arbetsvillkor utlöste branden i Västmanland, som lämnade ett område stort som tre Stockholm svart och dött. En maskinförare valde att köra trots torka och brandfara, vilket orsakade en gnista som tog fyr.

Den instrumentella synen på träden som traditionellt styrt skogens användning kan i första hand skyllas på att den är så ekonomiskt värdefull. Det leder sällan till omsorgsfull hantering.

Om man skulle räkna om Svea rikes skog till rena pengar så handlar det om 900 miljarder kronor. Det är ungefär en femtedel av landets BNP.

Straffet för att skada en ek var 28 dagar på vatten och bröd.

Redan år 1542 insåg Gustav Vasa vilken rikedom som doldes bland träden och han slog fast att ”Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan till och ingen annan.”. Ekarna ansågs alldeles särskilt kungliga och straffet för att skada en ek var 28 dagar i fängelse på vatten och bröd.

Vår nuvarande kung håller sig långt ifrån den formen av utfästelser. De stora konflikterna om skogen får målas upp utan hans deltagande.

Framför allt är det de stora skogsbolagen som anklagas för att pressa produktionen, med snabbväxande träd som sägs skapa en slags industrihall under bar himmel, där den biologiska mångfalden förtvinar.

Skogsindustrin anser å andra sidan att de visst engagerar sig för en bättre skogshantering, och att användningen av trä som material och energi i sig hjälper till att fasa ut fossila bränslen. Samtidigt har staten ställt upp miljömål för levande skogar som ska uppnås till 2020, och just nu pågår arbetet för att ta fram ett nationellt skogsprogram, där alla intressen ska samsas.

Det är inte okomplicerat.

Alla parter vill sitt. Friktionen mellan skogsbolag, de 330 000 privata skogsägarna, allemansrättande medborgare och den lagstiftande makten står som en sprakande glöd över landets horisont.

Det går inte att tacka skogen för vad den gjort och gå vidare, eftersom allt som har med skogen att göra tar så lång tid. En ynka människogeneration hinner inte se förändringar få genomslag.

Allt detta är svårt att tala om när man innehar det kungliga ämbetet. Det står i förarbetet till regeringsformen att statschefen inte ska uttala åsikter som ”kan tyda på motsatsförhållande eller spänning mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen”. Då blir det inga barrikadtal.

Men det kan bli annat.

En mildare form av engagemang, som också har betydelse. En bejakande röst som lyfter fram vikten av forskning, uppmanar till konsensus och värnar om att ena folket i ett gemensamt intresse.

 

Kungen förvaltar sitt ämbete och ger det vidare till nästa generation. Så är det med skogen också. Vi lånar den för att ge vidare till våra barn. De har det rätt lika, kungen och skogen. Kanske är det därför de trivs så bra ihop?

 

Stigen leder lämpligt nog rakt in i ett naturreservat. Ett område som av staten ansetts vara extra skyddsvärt, och som skogsägaren – eller i det här fallet arrendatorn Carl XVI Gustaf – inte längre får bruka. Vilket han enligt gängse praxis har fått betalt för.

Några pålar med små skyltar kan letas fram bakom slyn om man anstränger sig. Tanken är att allmänheten ska kunna njuta av den skyddsvärda lotten. Kungen fnyser och drar lite i lövverket, hur ska någon hitta hit?

Uppskattar kungen att det är ett reservat på gården?

– Man vill ju försöka vara tillmötesgående och vi har ändå ganska hyggligt med skog. Och det är kanske inte så där jätteproduktivt här i backarna. Men man skulle ju vilja rensa upp lite så man ser hur vackert det är. Fast det får man inte.

Rakt igenom det som i dag är reservat gick för hundra år sedan en vista. En upphuggen gata genom skogen, för att sjön skulle synas från slottet. Kungen drömmer om att öppna upp den för att återskapa kulturhistoria, men den skyddade marken får inte röras.

– Här är något! Här är den! ropar kungen mycket entusiastiskt. Den har jag faktiskt inte sett på länge, otroligt.

Den ljusblå blicken, den vita locken under hatten. Han står i en glänta intill en ljus, rundad sten, med inskriptioner. ”Huggning sprängning stenbrytning öppnade utsikten 1894”. Det är vistans eftermäle.

 

Sedan ska kungen fotograferas, i en ateljé uppbyggd bland stammarna längs vår väg. Han är inte mer bekväm än de flesta, trots att han bör vara ganska van. Brandie ska sitta med.

– Brandie! Titta dit! Dit!

Vi får vifta på rätt sida om kungen för att fånga hundens uppmärksamhet.

– Hon är defekt, förstår ni.

Brandie visar sig ha en halvsidig ansiktsförlamning som försvårar fotosessionen en aning. Hon lider inte av det, men ser lite hängig ut på vänster sida. Till veckan ska hon på datortomografi och kungen är mycket oroad.

– Först trodde vi att hon hade krossat skallen när hon hoppade ur jeepen i somras. Men det är inget sådant, bara musklerna. Det kom på en halv dag: pang bara!

Carl XVI Gustaf är hundmänniska, har alltid haft hund. Han påminner om min pappa som också har jakthundar som älskas till sällskapshundar och varken är speciellt väluppfostrade eller helt vassa på jakten.

Allt är så artificiellt i dagens samhälle.

Vi fortsätter promenaden sida vid sida, värjer oss för samma glesa tallgrenar. Men det finns hela tiden vissa faktorer som upprätthåller distans.

Som att det efter oss går en informationschef, en adjutant (som svarar ”Adjutanten!” när det ringer i telefonen, men som egentligen heter Jonas), och minst två Säpovakter med snäckor i öronen.

Som att kungen rent grammatiskt inte har något pronomen; han är varken du eller ni, utan en fjärde person singularis, eller eventuellt pluralis. En kung helt enkelt. Eller ett majestät. Tilltalet lär ha fått människor att svimma av nervositet säger skrönorna.

Jag försöker fråga om det. Om hur det är att leva ett så påpassat och traditionsbundet liv och om skogen i så fall kan vara en frizon. Det går så där. Brandie springer och drar, hon är användbar vid bökiga frågor. Jag byter spår.

Kan kungen sätta ord på hur det känns att vandra runt i naturen?

– Jag kan inte uttrycka det så bra … men det är en känsla som man upplever mer och mer. Kanske ännu mer när man får barn och barnbarn. Att nästa generation kan ha glädje av detta.

Det är många som känner så. Intresset för friluftsliv verkar gå stadigt uppåt just nu.

– Det är väl den här allmänna stressen med väldigt högt tempo, och att allt är så artificiellt i dagens samhälle. Naturen är ju natur. Jag tror att folk verkligen uppskattar det.

Man blir ju lite filosofisk  när man sitter på ett jaktpass och ingenting händer.

Jakt får orden att komma lättare. Kungen jagar inte just här, men kommer senare att åka till Bergslagen och Halle-Hunneberg, söder om Vänern, för att leta älg.

– Man blir ju lite filosofisk när man sitter på ett jaktpass och ingenting händer. Det är klart att man pratar för sig själv. Man kanske till och med håller de där talen som man inte … som man kanske kommer att behöva hålla. Eller som man skulle ha velat hålla, men som man kanske inte kom på just då. Där flyter tankarna väldigt bra.

 

Kungen var nio månader gammal när han blev faderlös, efter att prins Gustaf Adolf omkom i en flygolycka. Under uppväxten pratades det i familjen om faderns friluftsintresse och sportsliga framgångar. Med mamma prinsessan Sibylla var kronprinsen och de fyra systrarna på utflykter om somrarna, ofta på Alvaret på södra Öland. Kungens mormor fällde sin sista hjort vid 80 års ålder i österrikiska alperna.

– Jag sögs in som scout i unga år. Man var på läger landet runt och talade mycket om sambanden i naturen. Man brukar säga att scouterna är den första miljövårdsorganisationen och den lade någon slags grund hos mig, säger kungen.

Sedan kom jakten, och den har fortsatt vara en stor del av livet. Den utgjorde också fonden för kungens kanske mest utsatta tillfälle i den svenska offentligheten. Efter att boken Den motvillige monarken kom ut 2010 och gjorde ”kaffeflicka” till ett av årets nyord, hölls en uppmärksammad pressträff. Där sade en jaktklädd kung de bevingade orden ”Vi vänder blad och ser framåt” innan han försvann mot skogskanten. Kanske fann han den gången det svårformulerade lugnet i skuggan av en lönn? Vem vet?

Träd är nämligen bra på tröst. De lär även kunna trösta varandra.

Förra året kom en bok av Peter Wohlleben som heter Trädens hemliga liv. Den handlar om hur växterna kommunicerar …

– Jag har läst den.

Jaha, vad roligt! Kände kungen igen sig i tankarna?

– Mja, han har skrivit med humor och samtidigt otrolig kunskap. Han har nog suttit mycket på sin stubbe och funderat.

Ibland kan man ju få den känslan när man går i skogen, att det finns en kommunikation. Eller är det för flummigt? 

– Nja, jag har väl inte riktigt …

Kungen talar inte med träden?

– Nej. Men det spelar ingen roll. Den är mycket tankeväckande. Han använder ju likheten med människan för att förklara biologiska förhållanden. Som blodomlopp och känslor. En del växter tar solen från varandra och stjäl näring från varandra. Och en del gillar inte att bo ihop, medan andra lever i symbios. Det kan man ju känna igen, säger kungen och skrattar.

Det gör han alltmer ju längre vi går, och jag med. Det verkar som om ryktet stämmer: han är en rolig typ.

 

Han känner varje träd och glänta. Här skulle kungen gärna tillbringa mer av sin tid.

 

Vår runda närmar sig sitt slut, vi kliver ut ur den skyddade världen under kronorna in i skarpt höstljus på öppna åkrar.

I den nyutkomna boken En värld i förändring, där kungen själv står som författare, berättar han om de forskarträffar han initierat på temat miljö under 25 års tid. Han skriver:

”Jag är ingen forskare utan bara kung och en ödmjuk invånare på den här planeten. Det är därför jag är engagerad i dess framtid.”.

Det kungliga ämbetet är något man föds in i, förvaltar under sin livstid och lämnar vidare till sina efterlevande. Man är en del i en kedja som i vår tid kan framstå som obsolet, ingen annan ärver ett yrke.

Kanske kan detta få kungen att förstå skogen aningen bättre. En skog behöver också vårdas över flera livscykler och undantas från kortsiktiga mål. Den förvaltas så tydligt för framtida generationer, precis som kungatiteln.

Vad skulle kungen arbeta med om kungen inte var kung?

– Vad gör jag här ute i dag? Jag behöver inte säga mer. Det är det här jag gillar. Det inbegriper så kolossalt mycket. Att ta hand om en lantegendom med skog och djur. Det är miljöfrågor, ekonomiska frågor, ny teknik, kultur, historia – eller hur? Det är väldigt brett, och skojigt.

Han beskriver en skogsgeneration, med alla moment. Som att dika, markbereda, plantera, gallra, göra vägar. Och det oförutsägbara; mitt i allt kommer en naturkatastrof och förstör det man byggt upp. Och så får man börja om.

Två äpplen lyser bjärt rosa i ett lågt träd. Kungen plockar. De är fina, milda och samtidigt matiga. De smakar höst.

Brandie vilar intill sin husse, med sin vagt hängande vänstersida.

– Jag hoppas att det inte är farligt. Om inte annat får vi väl prova att ge henne botox, säger kungen och skrattar till med den där ljusblå blicken innan han går tillbaka mot slottet.

Han tar sikte på köksingången.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat I Tidningen Vi, december 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar