Porträtt

Tillbaka till Skrattkammarön

av Stina Jofs

Han kallades professorn som pojke och gubbe som tonåring. Nu har Henrik Dorsin fyllt 40 och ska äntligen lära sig att gå ordentligt. När Vi följer i hans fotspår tar oss resan till barndomens ö.

Den sitter visst i fötterna, gubbigheten.

– Jag gick på tå som barn, säger Henrik Dorsin och trippar ut ur mitt kök.

Tre meter bort vänder han, sänker hälarna mot golvet och fötterna liksom flyter ut, lägger sig först platta mot furuplankorna för att sedan, lätt utåtvinklade, hasa mot mig.

Inte en tillstymmelse till hålfot, vad jag kan se.

– Jag håller på att öva bort det här för en filmroll.

Han var klumpig som barn, tvingades att gå på extragymnastik, idrott avskydde han.

– Det berodde på fötterna, ingen hade sagt hur man gör. Nu får jag hjälp av en personlig tränare.

Tanken har aldrig slagit mig. Gör? Hur rör vi människor oss framåt egentligen? Är det häl, tå, häl, tå … eller tå, häl, tå, häl? Vilken välsignelse att jag har sluppit fundera över just det tänker jag, men Henrik Dorsin, 40 år fyllda, ska äntligen lära sig att gå ordentligt.

Han har varit i mitt kök förr, men vi har aldrig träffats. Våren 2017 spelades avsnittet Moralpanik i humorgruppen Grotescos rosade tv-serie in i mitt hus. Under några dagar förvandlades vardagsrummet till en innerstadsvåning åt ett intellektuellt par: bokhyllor upp till taket, murriga färger, levande ljus, rödvin ur kupade glas. Michael Lindgrens rollkaraktär, självgod och pretentiös, kommenterar det stegrande våldet i samhället: ”Vi får inte glömma att i varje ung mans kropp finns ett latent ursinne.”

Ganska snart ballar allt ur, förstås.

På bordet framför oss varsin leverpastejmacka och te. Henrik Dorsin i grå manchesterbyxor, beige tröja. Kepsen har han tagit av, axelremsväskan med seriefiguren Hulken står på golvet. Bagen köpte han till barnen, men intresset svalnade fort och nu har Henrik Dorsin packat den för egen del:

– Det är kanske först nu man kan bära en Hulken-väska med pondus.

Om några timmar ska vi skiljas åt och Henrik Dorsin kommer då att säga:

– Det här blev ju mer en terapistund än en intervju.

Är det bra eller dåligt?

– Vet inte, jag har bara låtit munnen gå … och har du tänkt på en sak?

Vad?

– Jag har inte skämtat en enda gång.

 

Jag slogs med örfilar, var lillgammal och barnslig på samma gång.

 

Henrik Dorsin och jag ska göra en resa bakåt i tiden. Några timmar före samtalet i mitt kök hämtar jag därför honom på Kungsholmen, där han bor med skådespelande hustrun Hanna och barnen Frank och Sigge. Vi trasslar oss österut, passerar bron som många fortfarande kallar ”nya” fast den byggdes 1971 och åker nästan så långt ut man kan komma, till bostadsområdet på södra Lidingö där Henrik Dorsin bodde till han var 14 år. ”Hyresrätterna på sossesidan om Södra Kungsvägen” som en del sa i de mer burgna villorna, en trea där han delade rum och barndom med lillebror Mikael, som senare skulle bli en framgångsrik fotbollsspelare.

– I det låga huset, säger Henrik och pekar, fanns femmor, och i det höga huset därborta bodde visst några i en sexrummare. Men det kan ha varit ett rykte bara. Det var ju enormt, sex rum och kök!

Vi dröjer oss kvar vid barndomens berättelser, de som for över öns skolor med raketfart. Henrik frågar:

– Hörde du förresten ryktet om att det skulle finnas en lucka i en av pelarna under Lidingöbron där någon hade stoppat in en bunt porrtidningar och en back med läsk?

Nej. Kollade du?

– Det vågade jag aldrig, men vilken grej, va! Man skulle bli rikligt belönad om man bara tog sig dit.

Han är inte helt bekväm med att vara tillbaka märker jag när vi vandrar mot hans port. I lägenheten ovanför parabolantennen fylldes ett pojkrum av två sängar formade som ett L, ett skrivbord, lego, figurer ur serierna He-Man, Star Wars och Smurfarna. Så småningom lyftes en liten tv in och en kassettbandspelare.

Varför känns det fel att gå omkring här?

– Mina föräldrar har flyttat från ön. Det skulle vara konstigt att möta någon jag kände förr.

Varför?

– Jag vet inte. Bara konstigt.

Jag tänker på Ove Sundberg, rollfiguren i komediserien Solsidan, som blivit Henrik Dorsins andra jag, på gott och ont. Ove hade aldrig känt den blygsel jag nu kan se hos Henrik. Nej, Ove hade ordnat så att vi fick gratis fika hos någon, lunch hos någon annan. Ove hade bara trampat på, snackat sig fram.

Han är en mara och våt dröm för Henrik Dorsin.

Husen i Holaveden ger ett blekt men välstädat intryck mot allt det skrikigt sommargröna: ockra, smutsrosa, vitt och grått placerade i en fyrkant med en fotbollsplan i mitten. Högt på en kulle ligger området, omgivningarna är fantastiska, men här bodde inga miljonärer när Henrik Dorsin växte upp. Arbetarklass snarare, fäder och söner som jobbade på AGA, reningsverket eller margarinfabriken. Kvinnor som var hemma eller slet i låglöneyrken.

 

Henrik Dorsin i rekvisitaförrådet på Sagateatern på Lidingö, där allt började.

 

Nu säger han det många klassresenärer vittnat om. Att med rikedom föds, eller åtminstone kan födas, en självkänsla som arbetarungar måste förvärva under livets gång. Ytliga framgångar kan staga upp det som svajar innerst inne.

– Några av dem jag startade Grotesco med, Michael Lindgren bland andra, växte upp i villor och fortfarande kan jag förvånas över hur lätt de säger vissa saker.

Som?

Nu rabblar Henrik meningar, staplade på varandra utgör de sinnebilden för en människa med god självkänsla:

”Jag kan regissera! Hur svårt kan det vara?”

”Jag löneförhandlar, inga problem.”

”Jag tar diskussionen med honom, han kan inte få sin vilja igenom hela tiden.”

– Det där är nästan oöverstigligt svårt för mig.

Han som ibland kallades för ”professorn” som liten och ”gubbe” i tonåren, säger att han i mycket fortfarande är ett barn.

Eller i alla fall barnslig.

– Jag dricker inte kaffe, har inte körkort, har aldrig haft en bästis, klarar inte att sköta min ekonomi utan hjälp och är konflikträdd. Jag ber om ursäkt alldeles för ofta. Varför? Jag är helt enkelt inte tränad på att stå upp för mig själv.

Professorn? Det låter bra, på något vis.

– Det var verkligen inte bara positivt. Jag slogs med örfilar, var konstig, lillgammal och barnslig på samma gång.

Ge ett exempel.

– Om någon på gården frågade mig om vi skulle klättra i träd kunde jag svara att ”det tänker jag inte göra för det kan vara skadligt för knäna”.

Skadligt för knäna, sa du det? Vilken 11-åring talar så?

– Jag gjorde det.

 

Orättvisor är förstås relativa. Ingen svalt när vi växte upp men att det fanns stora ekonomiska skillnader på den barndomsö vi delar, är en självklarhet. Som liten såg man inte hierarkierna, som tonåring blev klyftorna obarmhärtigt tydliga.

– Jag har tänkt väldigt mycket på klasskillnader. Att vissa människor skulle vara ”bättre” än andra bara för att de har en fin titel eller bor på en viss adress kan jag inte acceptera.

Är revansch en bra drivkraft?

– Lust är väl bättre, men kan man välja? En del av min karriär handlar säkert om revansch, men inte om att jag ska bli rikare än andra utan mer om att nå en sån position att jag har möjlighet att gå om jag inte trivs i ett sammanhang … men visst finns något av ”jag ska visa dom jävlarna” i det jag gör.

Vilka är jävlarna?

– Kanske är just det märkligast … att jag inte vet vem jag kämpar mot.

Vi stannar ett tag vid temat klass för just nu skriver Henrik Dorsin manus till scenversionen av en annan Lidingöbos klassiker, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den bara 23 minuter korta, tecknade filmen ska bli pjäs med mycket sång. Henrik Dorsin gör rollen som berättaren, platsen är Scalateatern där Henrik Dorsin är en av fyra teaterdirektörer.

Träffade du Tage Danielsson?

– Nej, men jag visste var han bodde. Det visste nog alla. Inte alls långt från Holaveden faktiskt, men i villa.

 

Farfar var en kolerisk polack.

 

Tage Danielssons pappa var busschaufför i Linköping, mamman arbetade i kiosken på Folkets park. Henrik Dorsins pappa är tekniker, mångsysslare, mamman jobbade som löneassistent inom kommunen. Många kanske tror att ordekvilibristen Henrik stammar från akademiska föräldrar, att hemmet var till brädden fyllt av böcker.

– Inte alls! Min pappa är en gammal värsting, raggare, han slogs, blev påkörd, har sprängt bort ena ögat. Farfar var en kolerisk polack. Mamma har alltid varit något av en pojkflicka, jag har nog aldrig sett henne i klänning. Hon gillar sport, grabbiga saker.

Och så fick de dig, pojken som kom att älska kupletter?

– Ja, vilken grej! Vi är väldigt olika men de har alltid stöttat mig. Jag fick en filmkamera när jag var tolv, och tre år tidigare hade de anmält mig till Lidingös kommunala teaterskola.

Kände du någonsin motstånd från dina föräldrar?

– Nja, men de undrade nog ibland vad de hade fått för son. ”Varför vill han inte sparka boll, varför är han så konstig?” Jag fick börja i skolan ett år senare, var inte skolmogen som man sa då. Jag kan tro att det ibland kändes jobbigt för mina föräldrar. Att vara ”vanlig” var väldigt viktigt, började det tippa åt något håll kunde det bli riktigt farligt.

Innan vi fortsätter att diskutera Robin Hoods och sedermera 14-åringen Karl-Bertil Jonssons devis att ”ta från de rika och ge till de fattiga” berättar Henrik Dorsin om händelsen på kullen framför oss. Han och brodern lekte med smurffigurer när två killar dök upp.

– De hade färre smurfar än vi, men ett större hus och bestämde att de med störst smurfhus skulle sätta reglerna för leken. Jag och brorsan insåg att det var orättvist, men vågade inte argumentera för vår sak. I stället tog vi våra smurfar och gick därifrån. Det var så jag gjorde – och ibland fortfarande gör. Jag tog inte fajten men markerade tydligt att jag inte ville anpassa mig.

Vad handlade din konflikträdsla om?

– Att bli utesluten ur gemenskapen var och är min största skräck.

Hur?

– Om jag som barn hävdade mig för starkt, blev polskt arg som min farfar, skulle ingen vilja vara med mig. Om jag var jättekonstig, lillgammal, hade ecco-skor och märkliga kläder fanns en risk att jag skulle motas bort.

Var du en sån som väntade vid telefonen, som hade hört om någon fest men inte blivit bjuden?

– Jo, det har väl hänt. Jag känner mig inte självklar. Förstår du vad jag menar? Det där har blivit mycket bättre med åren. Jag har en helt annan balans i livet nu.

Känner du press på dig att vara rolig?

– Det är klart att det ibland kan vara ganska jobbigt att kliva in ett rum med bara okända människor, men jag tycker sällan att just jag måste stå för humorn. Däremot kan jag känna en stor press på att vara en trevlig prick.

Trevlig prick?

– Ja, hygglig. Det är viktigare att vara trevlig än rolig, tycker jag.

Han har alltid identifierat sig med en underdog, säger han.

– Det har säkert med uppväxten att göra men jag får passa mig nu, måste inse att jag är en maktfaktor, ett affischnamn. Det kan bli hycklande att hålla fast vid underdogperspektivet. Med makt följer ett visst ansvar.

 

Vi ska hinna med ytterligare en barndomsadress.

Vid 14 år fyllda flyttade Henrik Dorsin till andra sidan spårvägen, några hundra meter bort. Sönerna skulle äntligen få varsitt rum, tyckte föräldrarna, men Henrik var skräckslagen.

– Det kändes som att emigrera till andra sidan jordklotet! Jag skulle mista de vänner jag hade på Holaveden, ingen skulle orka ta sig till vår nya lägenhet. Jag var förtvivlad.

Min röda lilla bil brummar upp för den branta backen till Jupitervägen, ytterligare ett område med hyresrätter, den här gången byggda i mörkt tegel med kolonner vid entréerna. Rent objektivt verkar nya bostaden ha varit ett snäpp upp på den sociala stegen.

– Vi bodde ovanför ”Käppens spel & essenser”, en butik där man kunde köpa smaksättningar till hembränt. Mamma och pappa talade om att köpa ett litet radhus, men deras föräldrar tyckte att det vore att sträcka sig för långt. Rent riskabelt ju.

Mellan husen, där det var fotbollsplan på Holaveden, ligger en parkering på Jupitervägen. Några lyckliga, däribland familjen Dorsin, hade garage.

– Vet du vem som bodde ovanför vårt, frågar han och pekar mot en port ungefär 100 meter bort.

– Nej.

– Mijailo Mijailovic.

Det svirrar till i huvudet, utrikesminister Anna Lindhs mördare var granne med familjen Dorsin, men jag hinner inte fyra av mitt frågebatteri innan han konstaterar:

– Dessvärre minns jag inte honom. Jag har inget att berätta.

Viktigare än den högst marginella förflyttningen, var att Henrik Dorsin som nioåring fick börja på Sagateatern, en teaterskola som startade på 1950-talet då den sägenomspunna Elsa Olenius, hon som grundade Vår teater, valdes in i styrelsen. Under decennierna före millennieskiftet utvecklades Saga till en av Sveriges mest produktiva amatörteatrar. Det blev gyllene år för Henrik Dorsin – äntligen fick han utlopp för sin kreativitet, sitt behov av skratt. Meningen kan tyckas konstig, men Henrik Dorsin har faktiskt jagat skratt i hela sitt liv.

Blev humorn ett sätt att få vara med?

– Med humorns hjälp tog jag makten i stället för att bli ett offer för de stora, läskiga grabbarna på gården. Annars har jag haft ganska svårt att ta plats, privat. Och har fortfarande. Föreställ dig ett gäng ståuppare, ofta män, som träffas på krogen. De är som ungtjurar, stångas med humor, slåss om gapflabben, vill ha allt ljus på sig. Jag känner mig inte hemma i de sammanhangen. Jag kan vara rolig privat, men är nog oftast inte det. Jo, med barnen kan jag verkligen släppa loss. Om jag får vara lite filosofisk så handlar skratt mycket om kontroll. Säg att jag skämtar på scenen om att jag är sämst på allt. Då kan ingen komma och säga: ”Vad dålig du är.” Jag har detroniserat eventuell kritik genom att kritisera mig själv först. Skratt är en kick jag sökte jag tidigt – och fortfarande söker. Det är en underbar känsla när 700 personer i en salong skrattar samtidigt, åt samma sak.

Minns du första skrattet?

– Nja, men jag vet att jag gjorde succé i tredje klass med Galenskaparnas sång Under en filt i Madrid.

Varför succé?

– Tänk dig en nioåring helt begravd under en filt längst fram i klassrummet och som med full inlevelse, och mycket välartikulerat, sjunger raderna:

 

Under en filt i Madrid
Ligger en flicka på glid
Tittar på mannen bredvid
Under en filt i Madrid
På en bordell i Borås
Smörjer en herre sitt krås
Bakom ett skjul i Tasjkent
Där står ett fönster på glänt
Under ett lakan i Prag
Ligger en kvinna och jag
Sängen är full av resår
Sången jag sjunger är svår
Tonerna trängs i min gom
Sätt mig på tåget till Rom
Låt mig få sluta min tid
Under en filt i Madrid

 

John Svensson, i dag kulturchef på Lidingö, var en av de lärare som mötte Henrik Dorsin i den kommunala teaterskolan.

– Det syntes tidigt att Henrik hade något särskilt. De var för övrigt flera i den årskullen som var begåvade. Kärnan i Grotescogänget formades bland annat på Sagateatern, men det visste vi förstås inte då.

Hur såg du att Henrik hade talang?

– Han vände sig mot publiken, verkade inte rädd för den. Tvärtom. Ibland fick vi säga till honom att snegla mindre ut mot salongen och spela mer mot sina medspelare. Som tur var slutade han inte med det – att möta och samspela med publiken tycker jag är en av hans geniala förmågor. Vi märkte tidigt att han hade det vi kallar scennärvaro. En del skådespelare når aldrig dit. Och han var en lagspelare, nöjde sig med mindre roller när vi ledare försökte portionera ut huvudrollerna rättvist.

Mer? Du följde honom under många år.

– Som pedagog vill man inte pusha för hårt, arbetsmarknaden för skådespelare är tuff. Med Henrik var det annorlunda, just för att han också var begåvad när det gällde att skriva egna pjäser, sånger, texter. Henrik och hans gäng ville tidigt spela komedi medan vi pedagoger var lite mer inriktade på så kallad seriös teater men vi släppte dem snart fria, det fanns så mycket energi och lust i deras uppsättningar. De hade hittat sin nisch. Sist men inte minst mötte han Göran Lindahl, som kom att fungera som mentor och producent när tiden på Sagateatern var slut.

 

”Mina föräldrar undrade nog ibland vad de hade fått för son. ’Varför vill han inte sparka boll, varför är han så konstig?’”

 

Vi har lämnat barndomens stigar, slår oss ner i mitt kök. Mackorna är snart uppätna, Henriks märkliga gångstil utredd. Det finns hopp för hans fötter konstaterar vi samtidigt som jag frågar om hans tidiga inspiratörer, exempelvis Martin Ljung, Hasse & Tage, Povel Ramel …

– Och mupparna! Jag glömmer alltid att nämna dem, men där har jag hämtat mycket lust. Det finns något muppigt i det jag håller på med. Jag bröt ihop fullständigt som barn om det skulle vara Mupparna på tv, men någon fotbollsmatch drog ut på tiden och gjorde att mitt favoritprogram fick utgå.

Blir du glad när du inser hur mycket du har hunnit med?

– Det är en fråga om dagsform. Efter en föreställning lever jag oftast i tron att jag gjort något bra, men när jag senare tittar på inspelningen blir jag besviken. Och jag är absolut inte klar! Som detta att avläsa känslolägen. Jag spelar alltid mot publiken och har ibland varit lite rädd för deras reaktioner. En dag insåg jag, det kom som en blixt från klar himmel, att det ju är jag som styr!

Något måste du väl vara extra stolt över?

– Glada änkan på Operan. Hela sammanhanget var så fint; att få komma in i den världen, hovkapellet, solisterna, kören ….

Och succén med Ove i Solsidan? Hur trött är du på den karaktären?

– Jag har varit tröttare på honom.

Varför?

– Ett tag fick Ove oproportionerlig uppmärksamhet, inte minst av TV 4 som ville mjölka ur så mycket pengar som möjligt ur karaktären. Jag är mer stolt i dag över Ove än jag var i början.

Hur bar du dig åt att hitta honom?

– Ove skulle vara snål och tråkig enligt manus, och bland det tråkigaste jag vet är människor som tror att de är roliga. Jag plockade fram egenskaper som jag känner mig obekväm med, som att Ove ser sig själv som mittpunkten. Han känner sig aldrig utanför. Oves inställning är befriande och ger många möjligheter, men ett tag blev det som om jag gjorde en imitation av Ove. Då var det dags att ta en paus.

 

Det är som att bli upprörd på Robin Hood!

 

Henrik Dorsin har gjort allt från August Strindbergs Till Damaskus och Franz Lehárs Glada änkan, till Grotesco och Näktergalen från Holavedsvägen. Sedan några år är han teaterdirektör, och det är på den egna teatern som Karl-Bertil Jonsson nu ska få återuppstå. I rollerna, förutom Henrik Dorsin, ser vi Vanna Rosenberg, Peter Dalle och Anton Lundqvist. För regi och dans står Anna Vnuk. Per Åhlin, som tecknade originalet, finns med på ett hörn.

Håller berättelsen än?

– Ja visst! I enkelhet beskriver den vad julen egentligen handlar om. Humorn är både drastisk och grovkornig. Jag satt en gång med ett gäng människor, varav en var helt klart politiskt mörkblå, en trevlig strandvägenlirare som hade retat sig på Tages skildring av överklassen, främst Karl-Bertils sätt att hantera andras saker. Han var förnärmad, förbannad. Fattar du? Det är som att bli upprörd på Robin Hood!

Vad är det med Tage Danielsson som du gillar?

– Han var enkel och komplicerad på samma gång. Intelligent och samtidigt vänlig, och på ett sätt som inte var mesigt. Han lyckades förmedla ett patos utan att … bli frånstötande. Ett sansat ursinne, kanske man kan säga, att han hade.

 

Ett möte väntar Henrik Dorsin, vi rundar av. Något sansat ursinne har jag inte sett röken av, men anar att det ändå kan finnas där. Desto mer av blygsel och snällhet, urtypen för en trevlig prick är Henrik Dorsin. Bilturen genom barndomens kvarter är över, vi beger oss mot Kungsholmen igen men glömmer att kolla luckan i en av pelarna under Lidingöbron. Vi får aldrig veta om ryktet var sant, det om högen med porrtidningar och backen med läsk. Mannen med kepsen och Hulken-väskan kliver ur bilen, tackar för sig med en sista fråga:

– Det här kanske blir en jättetråkig text? Jag har ju inte skämtat en enda gång.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar