Politiskt

Tjejerna städar, grabbarna rider fram

av Niklas Ekdal

Vad heter Sveriges statsminister efter valet den 9 september?
Allt vi kan vara säkra på är att det inte blir en kvinna. Den här gången heller.

”Man kan omöjligen överdriva intensiteten i människans längtan efter inre förlösning och begär efter auktoritet.”För drygt hundra år sedan fick religionen en dödsstöt av Sigmund Freud. Samtidigt erkände psykoanalysens fader att sekulariseringen hade gjort folk vilsna, vilket kunde av-läsas i ett ökande antal neuroser:

Gud var död. Inte ens Freud trodde att vetenskapen kunde ersätta honom, än mindre konsumtion och materiell trygghet. Det var en dyster människosyn, som med 1900-talets facit i hand skulle visa sig korrekt.

Ett sekel senare lever vi åter i en förkrigstid. Religion, nationalism och despoti gör otippat comeback. Ekot dånar från de förvirrade männens tid runt förra sekelskiftet: Freud, Strindberg och Nietzsche. Även om teknikutvecklingen exploderar så är vi stackars människor oss pinsamt lika, inklusive denna omättliga längtan efter auktoritet.

Gud! Pappa! Putin! Trump!

Modern politik är på samma gång ett föräldrauppror och en terapisession där analysanden ropar efter far och mor. Demokratiska ledare får ta skiten, som föräldrar till curlade barn. Diktatorer står däremot högt i kurs, och de är män. Det var mest män som röstade på Donald Trump. Det var män som drev Storbritannien ut ur EU, medan en majoritet av de brittiska kvinnorna röstade för att stanna i unionen.

Könsskillnaden i väljarbeteende var inte jättestor, men den fanns. Framför allt kan man notera hur manliga och kvinnliga politiker mäts med olika måttstockar och tilldelas olika roller.

”Crooked” Hillarys värsta brott var att hålla några välbetalda anföranden på Wall Street och slarva med en mejlserver. Hennes motståndare sålde ut USA till ryssarna, skröt om sexuella övergrepp, ljög oavbrutet, hetsade mot fria medier, hånade krigsveteraner och funktionshindrade. Föreställ er en kvinna med tiondelen av Donald Trumps vidrigheter på sitt CV – vilken chans skulle hon ha i politiken?

Först värderas män och kvinnor olika. Sedan blir grabbarna visionärer medan tjejerna får städa upp. Naturligtvis finns det undantag, det gör det alltid, som Margaret Thatcher och Gro Harlem Brundtland. Vanligare är dock den kvinnliga politikerroll som i dag spelas av Storbritanniens Theresa May eller Tysklands Angela Merkel.

Premiärminister May är en ynklig figur, hon har pratat mycket strunt om Brexit med vibrato på rösten, men framför allt är hon en städgumma. Det var killarna i partiet – en Boris Johnson, en David Cameron – som försatte Storbritannien i detta hopplösa läge. När det blir dags att röja upp har de redan dragit vidare.

Förbundskanslern och CDU-ledaren Angela Merkel har mer resning än sin brittiska kollega. Men även hon är i grunden lokalvårdare – åt ett splittrat land som fortfarande försöker läka ihop sin västra och östra halva, åt systerpartiet CSU i Bayern där patriarken Horst Seehofer tar varje chans att förolämpa henne, åt Nato-brodern USA vars president hånar henne ännu mer, åt hela EU när det gäller flyktingmottagning och finanskriser.

Det ska fan vara Tysklands mest framgångsrika regeringschef och den fria världens sista hopp.

Det ska fan vara kvinna i politiken.

Sverige är som vanligt mer likt omvärlden än vi vill tro. Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister och kommer inte att få det 2018 heller. I ett riksdagsval där allting flyter för första gången sedan 1920-talet är detta en av få saker vi kan vara säkra på.

Regeringschefen efter 9 september heter antingen Stefan eller Ulf, troligen det senare. För 22 år sedan var det nära att hon hetat Mona, men Mona hade inte koll på sitt kreditkort. Kan ni tänka er en man bli diskvalificerad på grund av choklad- och blöjköp med arbetsgivarens kort? (Innan någon twittrar om Mona Sahlins många misstag på senare år, kom ihåg att de inte var begångna 1995.)

Likadant med moderatledaren Anna Kinberg Batra. Hon stod för exakt samma politik som Ulf Kristersson men sparkades på grund av svaghet i opinionsmätningarna. Nu är det han som ligger i vinnarhålet inför valets upplopp, trots siffror på i stort sett samma nivå.

Elefanten i rummet är Sverigedemokraterna, missnöjespartiet med en enda fråga på dagordningen, det tredje blocket som i praktiken får avgöra vem som regerar. Och vilka röstar på SD?

Dubbelt så många män som kvinnor.

Jimmie Åkesson är ingen Trump eller Putin, mer killen i husvagnen bredvid än en nationell fadersgestalt, men han rider på den moderna känsla som Sigmund Freud identifierade 1910: frustration.

Vårt samhälle förändras i raketfart, av digitalisering, automatisering, globalisering. Kvinnor hanterar detta bättre än män, i alla fall när det gäller utbildning och arbetsmarknad. I bakgrunden spökar en förlegad mansroll som funkade i industrisamhället, men där spökar också biologi.

Återigen, innan någon strimlar mig på Twitter: läs psykiatriprofessorn Markus Heiligs bok Hon, han och hjärnan (Natur & Kultur). Utan en osentimental förståelse för könsbundna förutsättningar kommer vi aldrig att uppnå verklig jämställdhet.

Marknadsekonomin och geopolitiken är könsblind, men människan är det inte. Markus Heilig kartlägger detta uppenbara faktum med feministiska och vetenskapliga utgångspunkter: på gruppnivå finns skillnader mellan män och kvinnor, till exempel när det gäller riskbenägenhet. Våldsbrott begås nästan uteslutande av män. Mönstret får konsekvenser i politiken och på kapitalismens marknad, där chansningar i vid bemärkelse ofta lönar sig.

Dessa kollektiva könsskillnader säger förstås ingenting på individnivå. Än mindre är de rättesnören för hur saker och ting bör vara. Däremot kan insikter om mekanismerna – som professor Heilig noga understryker – hjälpa oss till ett rättvisare samhälle.

De auktoritära impulser som nu sveper över världen är särskilt dåliga nyheter för kvinnor. Ingen slump att Putin är en homofobisk machoman, att Trump frossar i misogyni eller att Åkesson vill strama till abortlagstiftningen.

 

Text: Niklas Ekdal
Illustration: Mattias Käll

 

Niklas Ekdal är journalist och författare, senast till satirromanen Öppna era hjärtan om valrörelsen 2018.

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2018.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar