tomas-anderson-wij-1280'
Porträtt

Tomas Andersson Wij får Taubestipendiet

av Johan Norberg

Artisten och låtskrivaren Tomas Andersson Wij får 2013 års Taubestipendium. ”En unik rockpoet”, skriver Vi och Taube-sällskapet bland annat i sin motivering. Vi träffar en välformulerad man som sätter en ära i att vara -seriös och noggrann och som  beskriver  låtskrivandet som en ”drömmaskin”.

En solig dag i slutet av maj cyklar jag till andra änden av Södermalm i Stockholm för att träffa Tomas Andersson Wij i hans arbetslokal. Rummet är enkelt med två skrivbord (han delar lokalen) i dansk 60-talsdesign, en liten soffa och ett soffbord. Här finns inget av det som brukar stå i drivor hos de flesta av hans kollegor. Inga sladdar, syntar, gitarrer eller turnéaffischer. Jag slår mig först ner i den enda  fåtöljen, Charles och Ray Eames klassiska ”Lounge chair”, men eftersom den bara går att Freud-ligga i väljer jag den tillhörande fotpallen i stället.

Vilken är din relation till Evert Taube?

– Jag har varit mer påverkad av hans adepter, framför allt Olle Adolphson, men Taubes ande finns ju i Olles låtar.

– Evert Taubes påverkan är så stor att den är svår att prata om. Den har nästan blivit så självklar att man inte reflekterar över den.

tomas-anderson-wij-500– Det jag gillar mest är när han är ömsint, Så skimrande är aldrig havet, eller när han känner dödsvinden knottra huden, som i hans stora mästerverk Så länge skutan kan gå. På samma gång som den handlar om att sänka förväntningarna på livet förmedlar den en vision om vad livet kan vara. Det tycker jag är storheten i den låten, förutom att det är en väldigt vacker melodi. Många texter i dag är torftiga, skrivna som sms eller bloggar, men Taube har den fantastiska förmågan att skapa ett slags svindel i texten. Man far och flyger mellan bilder och kontinenter. Jag är inte i första hand förtjust i de mer kronologiskt upplagda berättelserna, utan snarare sånger som till exempel Cheerio. Där finns ett slags fri ande man inte så lätt kan definiera. En oförutsägbarhet, frihet. Det kännetecknar all bra konst, att den breddar och fördjupar världen.

 

Det är lätt att intervjua Tomas Andersson Wij. Han tänker alltid en stund innan han svarar och pratar sedan sammanhängande utan stakningar eller stickspår. Ovanstående svar är exakt avskrivet från ljudinspelningen, utan redigering.

Du är själv väldigt noggrann med texterna.

– Jag upplever att textskrivandet har en enorm frihet, och det vore dumt att inte utnyttja den. Om jag skriver en tidningsartikel måste den sitta ihop i en slags logik, men i låttexter kan man kasta sig mellan första och tredje person, mellan nu- och dåtid, inre drömvärld och yttre politiska bilder.

Varifrån kommer det här uttrycksbehovet?

– Det bottnar väl alltid i en oförmåga att leva.

– I mitt fall är det väldigt konkret. Jag var ett ensamt barn och på kant med allt, kändes det som. Låtskriveriet blev en tröst där jag skapade en värld som var min, som jag kunde göra mycket finare än det var i Fruängen. En drömmaskin och hävstång för vad man hoppas livet ska vara.

Men också en dröm att bli artist?

– Den drömmen fanns tidigt, men uttrycksbehovet kom först. Jag skrev många låtar redan som åttaåring och hade mitt första band när jag var tolv. Jag har tvivlat på allt, utom att det är det här jag vill hålla på med. När jag var runt femton år splittrades första bandet och jag fick hjälp av basisten Johan Dereborn att sätta ihop ett kompband i stället. Han och andra i Ebeneserkyrkan uppmuntrade mig att bli soloartist.

Du är uppvuxen i frikyrkan.

– Ja, jag föddes in i den. Baptistkyrkan Ebeneser var väldigt speciell och drog till sig konstnärer och musiker. Den hade Sveriges första kristna musikkafé och en progressiv pastor som såg till att köpa in en ordentlig ljudanläggning.

Inget strikt religiöst regelverk?

– Nej, nej. Det var kvinnor utan bh, snubbar med stora VPK-skägg och Bob Dylan-kassetter. Det var en fantastisk miljö att växa upp i om man var musikintresserad.

Tillhör du fortfarande församlingen?

– Nej, jag lämnade den när jag var sjutton år. För mig betydde kyrkan framförallt musiken och det sociala. När jag började tänka själv hade jag svårt att tugga i mig det teologiska och blev mer privatreligiös. Jag drogs mot svenska kyrkans mer strikta och avskalade liturgi.

Är du troende kristen i dag?

– Jag värjer mig mot frågan för jag vet inte vad jag ska svara, men jag kommer alltid att vara berörd av de frågorna. Kanske lever jag mer på hoppet än på tron. Jag har ändå en slags dialog med de frågorna, som jag inte vet om jag tror på.

– Några av de bästa och varmaste människorna har jag mött i kyrkan. Djupt engagerade, med en konkret politik. De gömde flyktingar, tog hand om missbrukare. Jag kan bli irriterad på sådana som Roy Andersson med sin slentrianmässiga kritik av kyrkan. Om man ska avfärda allt det, bör man ha väldigt bra på fötterna. Så mycket som de gör.

Du är noggrann i ditt låtskrivande men också i alla detaljer: skivomslag, gitarrer, scenkläder.

– Ja, jag jobbar hårt   speciellt skivorna, men det är för att det ska låta enkelt och självklart när det är färdigt. Det är mycket roligare om man är noggrann. Det finns ett romantiserande kring att skjuta från höften, men de som lyfter nu bland svenska artister har verkligen jobbat hårt. Det finns inga marginaler att vara lite usel i dag.

 

Tomas själv håller sig på rätt sida om marginalerna. Han påstår att alla artister är noggranna, men jag har aldrig träffat någon som är så varsam med urvalet av allt han omger sig med. Vi stöter ofta på varann på ett morgonfik på Söder och han kan med samma febriga engagemang diskutera en gitarr, ett speciellt snitt på nya kavajen eller nedmonteringen av välfärdsstaten.

Lika noggrant lyssnar han på vad man säger, och håller han inte med så får man veta det också.

Poptexter i dag är ofta bilder, mer än konkreta berättelser med namn och platser som till exempel just Taube kunde ha. Är det en rädsla för att vara privat?

– Det håller jag inte alls med om. Jag tycker de flesta texter som skrivs på svenska i dag är väldigt realistiska, nästan dokumentära. Det är få som använder ett bildrikt, poetiskt språk. Den där gamla distinktionen mellan personligt och privat har jag aldrig begripit. Jag tycker att jag är extremt personlig och har aldrig förstått varför man inte ska vara privat. Det handlar bara om huruvida det är bra eller dåligt. Jag tycker om att blanda konkreta bilder med saker som triggar fantasin. Låtar ska fortsätta öppna sig även tjugonde gången man lyssnar. Alla behöver inte vara sådana, men om vi talar om den optimala låten.

Och vilken är den optimala låten?

– Så länge skutan kan gå är en sådan jag brukar nämna när jag får frågan. Olle Adolphsons Nu har jag fått den jag vill ha är en annan. Den har allt. Det faktum att folk väljer den till sitt bröllop och tror den handlar om att de får varann, är så fantastiskt. Det är Olles genialitet. Han invaggar en i en romantisk bild och så kommer: ”Slutet har redan börjat för oss två.” Han är enastående på att skildra livets motsägelsefullhet på tre minuter.

– Jag har alltid identifierat mig mer med sådana som Olle, Beppe Wolgers, Lars Forssell och Pär Rådström än med popartister.

Du har ett allvar i ditt artistskap som jag tycker är uppfriskande.

– Hela min grej bygger på att det bränns, att det är på allvar. Det stör mig att man så ofta sätter likhetstecken mellan det allvarliga och det pretentiösa, och att man gör allvar och humor till motsatser. Det är ju tvärtom. ”Sorrow is fun”, som Beckett sa. Men jag fick tidigt ett bra råd av publicisten Bobo Karlsson. På mitt första releaseparty smög han upp bakom mig och sa: ”Det de ger sig på är det du ska vara mest rädd om.” Det är det bästa råd jag har fått.

– Precis det som du lyfter fram som uppfriskande har jag fått äta upp av andra: ”Vi står inte ut med det här allvaret, känslosamheten.” Det har gjort ont ibland, men då har jag backat tillbaks till det där rådet.

Du har själv en bakgrund som musikskribent.

– Jag skrev till Svenska Dagbladet, och fick börja skriva där efter att jag slutat gymnasiet. Det blev min skola. Sedan jobbade jag länge som frilansare. Jag kände hela tiden att jag ville bli artist, men hemlighöll det och skämdes lite för det. David Shutrick (låtskrivare, reds anm.) fick höra några låtar och sa: ”Jag tror att du kan få skivkontrakt.” Vi spelade in en demo och det gick ett år, och ett år till. Ingenting hände. Så fick Olle Ljungström höra det. Han bokade in möten med de viktigaste skivbolagen och gick runt och spelade upp mina låtar. Jag var helt chockad. Han var ju den största artisten i Sverige då, och plötsligt hade jag ett skivkontrakt.

– Skivan fick en del artiga treor i betyg och sjönk sedan som en sten, men för mig var det förlösande. Man sitter lite i kramp innan man fått ut det där första, så jag satte genast i gång att skriva nya låtar.

Vad gör du om femton år?

– Många av dem jag lyssnar på har utvecklats fint, se bara på Taube som skrev Så länge skutan kan gå i hög ålder. Det här är en tradition man kan åldras i. Jag pratade med Veronica Maggio om att ingen av oss pensionssparar. Jag tänkte: vad är det värsta som kan hända? och såg mig själv som farbror sitta på Skärholmstorget och käka apelsiner. Jobba lite extra för Vänsterpartiet, bo i en etta …

Det är inte så dåligt.

– Nej, om det är det värsta som kan hända, då välkomnar jag det!

 

Vi kommer fram till att det här proppmätta ”gå och köpa soffa för sextiotusenkronor”-livet, är ett större hot mot ens låtskrivande och inre låga, än att man sitter med en påse apelsiner på torget i Skärholmen.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Alexander Mahmoud

 

 

Du kanske också gillar