Ledare

Total bakläxa

av Sofia Wadensjö Karén

 

Vissa saker har man på känn. Utan att klart kunna uttrycka dem.

Så läser eller hör man den där förlösande meningen – och allt framstår så oerhört tydligt.

Som detta med att jag under så lång tid, utan att analysera det vidare, har känt ett starkt obehag inför såväl delar av den politiska rapporteringen som politikernas extrema lyhördhet gentemot det som kallas opinionen.

Två känslor som – obehagligt nog! – samverkar och leder till en tilltagande cynism.

Vi börjar med journalistiken, där ju politik ofta beskrivs som ett spel med totalt fokus på politikernas opinionsmässiga överväganden och taktiska hänsyn. Ett slags metakommenterande där politiken, själva budskapet, endast får utgöra fond.

Kanske svårt att minnas, men det fanns faktiskt en tid då politikerna inte på samma sätt betygsattes på längden och tvären gällande allt från debattinsatser till kläder och lösryckta citat. Då ett inkorrekt uttal inte satte i gång drev och gav underlag till spaltmeter av person-analyser. En tid då politikerna i större utsträckning helt enkelt fick resonera, diskutera och utveckla sina ideologiska tankegångar.

Men — och nu går vi över till politiken – det fanns också en tid då politikerna vägrade att kohandla med sin djupt kända ideologiska drivkraft. En tid då den ängsliga jakten på opinionssiffror aldrig fick tränga sig först.

Vi törstar i dag efter den passionerade politikern som hämtar kraft ur sin inre övertygelse och talar utan att snegla mot opinionen; efter den sökande politikern som öppet vågar resonera kring frågors komplexitet; efter den inlyssnande politikern som seriöst beaktar vad motståndaren säger, och kanske till och med ändrar sig efter en högklassig debatt.

Journalistiken och politiken. Två egentligen besjälade grupper som gör allt annat än befruktar varandra.

Och under tiden ledsnar vi väljare.

Häromdagen konstaterade journalistprofessorn Jesper Strömbäck att det journalistiska gestaltandet av politik som ett spel, minskar förtroendet för både politiken och journalis-tiken. Dessutom minskar det politikintresset i allmänhet.

Där satt den!

Total bakläxa, alltså.

I det sammanhanget känns det mer rätt än någonsin att kunna lyfta politikerna på det sätt som vi gör på sidorna 26–36.

Som brinnande, engagerade, diskussionslystna eldsjälar.

Som personer som hellre tar – och på djupet till och med uppskattar – en svår debatt med en motståndare än står oemotsagda.

God läsning!

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar