Porträtt

Trumpna skratt

av Josefin Olevik

Komikerna tar över. De syns, de hörs, de tycker – och de beskriver världen. Medan nyheterna känns tunga och mörka, får de oss att skratta åt eländet. För vem behöver ängsliga politiker eller objektiva journalister när man kan få satir?

Utanför Zinat Pirzadehs fönster i Västberga, Stockholm, står skogen tyst. Innanför är det persisk prylfest och den mönstrade tapeten syns knappt för alla tavlor.

– Har ni hund? brukar jag fråga. Ta in en flykting i stället. De behöver inte ens rastas.

Hon skrattar mjukt och bjuder på te, kaffe, kakor och choklad.

– Jag har mycket att säga om traditioner och religion, jag tycker att det är så komiskt. Som att alla muslimska ritualer kring bönen är som ett aerobicspass – tycker Gud att vi är för feta? Men fundamentalister har ingen humor.

Zinat Pirzadeh är uppvuxen i Iran, blev bortgift mot sin vilja som 16-åring och flydde så småningom till Sverige med ett litet barn. Hon är engagerad i debatten om barnäktenskap, oskuldsjakt och hederskultur, försörjer sig som ståupp-komiker och föreläsare och tar ständigt emot hot och hat för sina skämt. Hon är fullbokad.

– För mig är det oerhört viktigt att ta upp angelägna frågor som är tabubelagda. Ibland säger jag: okej, jag är inte rolig nu, men det är jag som håller i mikrofonen!

Satir är nyheter med ironi och skärpa.

Något har hänt med humorns roll i samhället. Satiren frodas över hela världen, inte minst där den är förbjuden. Men mest synlig, från vår horisont, är den i USA. Kanske framför allt i The Daily Show, ett halvtimmeslångt tv-program som leds av en komiker och sänds fyra dagar i veckan. Den tidigare programledaren Jon Stewart är en ikon inom satiren. Han och hans team arbetade för att fokusera på dagsaktuella frågor och han hade en säregen förmåga att vrida ur nyhetsflödet dess egentliga mening och bakomliggande skäl. Det handlar alltså inte bara om humor, inte bara om att få skratta. En högutbildad, ung miljonpublik betraktar numera satiren som en relevant nyhetsanalys.

Alla kom till Stewarts show för att låta sig häcklas och intervjuas. Barack Obama var där sju gånger. Upprörda liberala ledarskribenter menade att höstens val, där Donald Trump vann, kunnat sluta annorlunda om Jon Stewart suttit kvar på sin post. (Fast nuvarande programledaren Trevor Noah fortsätter faktiskt succén, och arbetar envist upp publikstödet på nytt.)

Nå, Stewart sa upp sig och Trump vann. Båda har bidragit generöst till satirens högsommar. Sedan Trump klev in i det politiska ljuset har den politiska humorn närmast tvångsmatats med slagkraftiga upplägg. Skådespelaren Alec Baldwin imiterar Trump nästan varje vecka i den stora lördagsshowen Saturday Night Live och kallar presidenten ”huvudförfattare” eftersom han står för det mesta av innehållet. I samma program spelar komikern Melissa McCarthy Trumps pressekreterare Sean Spicer och showen, som funnits sedan 1970-talet, har högre tittarsiffror än på flera år.

Själv är jag ungefär den miljonte tittaren som klickar på Youtube-länken med Spicer/McCarthy som vrålande läxar upp journalister på en presskonferens. Jag skrattar högt. I skrattet blir galenskapen något mindre skrämmande, det går att se humorn i det märkliga hos samtidens mäktigaste. Det är förlösande.

 

David Batra, Zinat Pirzadeh och Jonatan Unge tolkar vår samtid – på helt olika sätt.

David Batra, Zinat Pirzadeh och Jonatan Unge tolkar vår samtid – på helt olika sätt.

 

Riktigt samma genomslag har inte komikerna i Sverige, men nästan. De är överallt! Jonas Gardell är självklart den som förklarar världen på Expressens kultursida efter terrorbrott och katastrofer. Soran Ismail tar grepp om konflikten i Syrien, Turkiet och Kurdistan i tv, och ställer de raka frågorna till SD. Liv Strömquists feminism har en fanbase som skulle göra vilken popstjärna som helst avundsjuk. Hon Sommar-pratar, ger ut böcker, syns på teaterscener, är hedersdoktor och har programlett tung kultursatsning på SVT. Henrik Schyffert tar rasistfajter och har fått stort genomslag för sitt flyktingengagemang.

När Medieakademin förra året utsåg de 15 mest inflytelserika twittrarna, var fem av dem komiker. Förutom Gardell och Ismail, var det Magnus Betnér, Özz Nûjen och Gina Dirawi. Deras tweets handlar mycket om samhället och är påtagligt opinionsbildande.

Engagemanget har jag överlåtit till den andra hälften av familjen.

David Batra har 230 000 följare på twitter, men han skriver mer sällan om nyheter. Han sitter i en soffa på sitt bokningsbolag och verkar samlad.

– Min humor är alltid personlig, eller allt som har varit bra i alla fall. Det handlar om att gräva där man står och det är självklart för mig att det högsta syftet är att roa, inte bilda opinion.

David Batras skämt har i grova drag utvecklats från att handla om att vara halvindier i Skåne, till att vara skåning i Stockholm, till kampen mot barnlöshet och senare överlevnad i småbarnsträsket. I höst har han premiär på föreställningen Elefanten i rummet – han som är gift med henne. Det är där hans liv befinner sig just nu, som äkta man till moderatledaren Anna Kinberg Batra.

Det är ett guldläge. Eller? Vad händer om maken skämtar om Moderaternas svikande väljarsiffror eller partiets oklara inviter till Sverigedemokraterna?

Det kommer vi aldrig att få veta.

– Föreställningen ska handla om en del bisarra situationer. Som hur det är att ha Säpo-vakter med sig på semestern, och hur man ska dela upp dagishämtning när det är regeringskris, säger han.

David Batra förhåller sig till samhället på sitt eget karaktäristiska sätt – ur ett slags diskbänksrealistiskt perspektiv.

– Jag är en intresserad nyhetskonsument, men jag har aldrig engagerat mig på något mer handfast sätt. Det har jag överlåtit till den andra hälften av familjen, säger han.

 

Amerikanska undersökningar visar att en stor grupp unga människor sedan länge ser satir som den huvudsakliga nyhetsförmedlingen. Det finns uppenbarligen ett behov av röster som är både bitska och analytiska. I en värld av mumlighet, där politiker förlorar förtroende i allmänhetens ögon, kan satiren kanske framstå som ett ärligare sätt att framställa verkligheten.

I Sverige har Joanna Doona, medieforskare vid Lunds universitet, gjort en liknande undersökning och djupintervjuat satirintresserade personer mellan 18 och 35 år. De lyssnar på P3:s politiska satirprogram Tankesmedjan (400 000 lyssnare varje dag) eller ser regelbundet på amerikanska The Daily Show.

– Många upplever att satiren är nyheter levererade på deras eget språk, med ironi och skärpa. Journalistik, däremot, kan de ifrågasätta. Den har en ambition att beskriva världen objektivt, finns det ens någon objektivitet? säger Joanna Doona.

Hon menar att politisk humor kan vässa analysförmågan. Den tar inget för givet, den ifrågasätter alla uttalanden.

Det viktigaste, säger de som Joanna Doona intervjuat, är inte att man delar åsikt med dem som skämtar – utan att det är roligt. Vissa vill ha en tydlig agenda, en del struntar fullkomligt i var komikern står. Andra tycker att engagemang i satir är mer givande än engagemang i ett parti. Det finns många anledningar att välja att skratta åt sin samtid, speciellt när samhället verkar otryggt och polariserat.

– Satir har en emotionell funktion, den kan ge katarsis och tröst. Och den kan också fylla en social roll och skapa en känsla av samhörighet, säger Joanna Doona.

Hon ser hur politisk humor har vuxit i Sverige och hur den utvecklas på nya plattformar. De unga rösterna kommer fram bland serietecknare och i poddar, där friheten och enkelheten gör det lätt att testa nya grepp.

Det allra värsta är att ha en åsikt men inte vara rolig.

Jonatan Unge är en av dem som var med och startade Tankesmedjan i P3 för sju år sedan, han är numera med i fyra poddar och har ett tajt turnéschema med showen #Semst. 

I dag passerar han Stockholm, mellan uppträdanden i Eskilstuna och Uppsala.

– Man kan varken rösta bort eller skjuta Trump, men man kan förlöjliga honom, slår han fast på en osig tacobar.

För Jonatan Unge handlar humor egentligen om honom själv och det mest privata. Men han hamnade lite av en slump i Tankesmedjan och där satt ett gäng politiskt mycket engagerade vänsterkomiker; Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Hansson. Alltså blev han höger, motvalls.

Och väldigt judisk? Du har använt din judiska identitet mycket i dina skämt.

– Det är bra att ha en USP* som komiker, och judendomen funkar så. På samma sätt har jag fått bli höger. Och till viss del överklass, eftersom jag tidigare bodde på Djurgården. Inget av det är väl helt falskt, men inte heller klockrent. Nu är jag nog mest en allmän fuckup, säger han och fortsätter:

– I Tankesmedjan pratade vi mycket om vad som är viktigast, skämtet eller åsikten, men för mig är det givet att skämtet alltid vinner. Det allra värsta är att ha en åsikt men inte vara rolig. Då är man ledarskribent.

Jonatan Unge anser att den amerikanska situationen och Trump som president snarast är ett hot mot satiren. När verkligheten blir för bisarr, finns det inget utrymme för humor.

Men han hittar en hel del roliga fenomen inom svensk politik. Han gillar ekivoka miljöpartister med alkoholproblem, bondska och härliga centerpartister och sossarnas totala identitetslöshet. För att inte tala om Sverigedemokraterna som har ett sådant fasligt sjå med sin nolltolerans mot rasism. Frågan är om någon blir kvar i partiet?

– Jag tror egentligen att satir är mycket väsen för marginell effekt. Det är ett sätt att trösta dem som håller med en, en värdelös liten hämnd på alla idioter.

 

På sätt och vis passar det växande politikerföraktet komiker som handen i handsken. Det har ju alltid varit deras gebit att håna och förlöjliga, och i dagsläget är åhörarna lättvunna.

Sanningssägare har också medvind, de som menar att de uttrycker något tabubelagt ”som folket egentligen tänker”. Det är en användbar paroll för populister, men också en klassisk metod för komiker. Skrattet ska fastna i halsen för att det ligger tillräckligt mycket sanning i ett skruvat skämt.

I USA har ifrågasättandet av satiren ökat i takt med att den fått större inflytande. Kanske förstärker den bara ett polariserat samhälle? Vissa går så långt som till att anklaga den liberala satiren för Trumps vinst (om det nu inte var Jon Stewarts fel). Att skratta åt Trumps väljare, de som redan upplever ett underläge och känner sig nonchalerade av ”etablissemanget”, förstärker bara deras känsla av utanförskap.

För satir är inte harmlös. Att generas, få byxorna neddragna, kan upplevas som symboliskt våld. Trump kan inte låta bli att kommentera imitationerna av honom själv, trots att det raserar de sista resterna av värdighet. När Lars Wilks ritade rondellhundar med Muhammed-ansikte utlöste det demonstrationer i länder så långt bort som Pakistan och Bangladesh, och människor har dödats i jakten på hans huvud. Satirmagasinet Charlie Hebdos redaktion blev nedmejad av radikala islamister i Paris 2015.

– Jo, men jag tror knappast att det är på grund av satir som samhället ser ut som det gör. Den politiska humorn är ett uttryck för dagsläget, men man kan lika gärna tolka den som en uppmaning till kritiskt tänkande och ett sätt att stå emot faktaresistens och polarisering, säger forskaren Joanna Doona.

 

Balansen är hårfin, och extremt individuell. Själv har jag aldrig lyckats sitta kvar en hel traditionell ståupp-föreställning (jag har försökt tre gånger), eftersom jag blir så illa till mods. Trots att de grova skämten för det mesta handlar om komikern själv, blir den där bristen på distans mellan scen och publik outhärdlig. Jag hittar inte det förlösande i hånet eller det tröstande i gruppgarvet. Det går bättre på tv, i bok och i radio, och helst med en estetisk liten rock mellan mig och upphovspersonen. Satir inklätt i ett seriealbum till exempel, det funkar.

 Jag är inte Askungens misslyckade syster.

David Batra är medveten om humorns hårda språk och kan se risker med det.

– Det handlar ju ofta om deltagande i drev, att haka på ett flockbeteende: ”Haha, kolla fula frisyren!” Och visst tänker jag att jag vill undvika det. Men det är nog inte alltid jag lyckas.

Han menar att komikerns roll ska vara som granskare och spegel av samhället, väldigt lik journalistens.

Kan inte humor få vara snäll ibland, och låta publiken skratta utan att må illa samtidigt?

– Nej, jag tror inte att det går. Jag tror humorn dör då. Ett skämt behöver vara stötande och taskigt för någon, för att bli kul. Och man måste kunna slå åt alla håll – alltså inte vara åsiktsstyrd.

David Batra såg en fantastisk föreställning i Indien, där en hindu och en muslim möttes och lyckades roasta (förolämpa en person offentligt) varandra lika mycket som de skämtade på sin egen bekostnad. Då blev det bra.

Försvåras din roll av att du är gift med en av landets ledande politiker?

– Nej, det jag ser genom att leva med en politiker är att människor med makt också är människor. Och det bär på ett visst mått av humor. Det vore kanske svårare om jag var gift med Stefan Löfven, han bestämmer ju på riktigt.

Men kan du skämta om Vänsterpartiet utan att det blir saggigt?

– Ja, jag tror jag nämner alla partiledare i min kommande föreställning.

Och där strandar den politiska diskussionen i den här soffan.

Förra året gav David Batra ut en bok som heter Nu är toan i Tierp invigd, där han samlat de allra smalaste nyheterna. Där har hans fokus ofta legat, hos dagslägets minsta beståndsdelar. Storpolitiken har han bara motvilligt närmat sig genom giftermål.

Jag vill inte vara bakbunden av ett parti.

För Zinat Pirzadeh är det tvärtom. Hon tillhör dem som använder sin plattform för att förändra samhället. Hon tror att man kan skratta åt sig själv och åt andra och samtidigt föra in ett budskap.

Hon anlitas ofta av Migrationsverket, av kommuner och av kvinnojourer. När hon som ung, invandrad kvinna bodde i Rinkeby, var det inte underhållare hon ville bli, hon ville göra sin röst hörd. När hattmakarkursen hon anmält sig till blev inställd, sökte hon komik och retorik i stället.

– När jag hittade humor och underhållning kändes det inte längre som om jag var Askungens misslyckade syster. Jag kunde sy egna skor till mina stora fula fötter, men framför allt kunde jag skriva det jag ville, framföra det hur jag ville och få folk att lyssna!

Hon har blivit erbjuden en framskjuten plats i ett politiskt parti, men tackat nej.

– Jag drivs av en kamp för mänskliga rättigheter och jämställdhet, men jag vill inte vara bakbunden av ett parti. Jag kan göra en show som Bakis i burkan och ha en talande vagina i tyg på scenen, det når ut mycket bredare än jag skulle göra som politiker.

– Jag vill att folk ska känna en tillhörighet när de går på mina föreställningar, ibland ber jag min publik att kramas.

Publiken är inte alltid med på koreografin mellan budskap och skratt. Zinat Pirzadeh vill gärna prata med invandrade muslimska män om deras problematiska kvinnobild. Men hur kan hon både tala respektfullt med dem om kvinnans roll i det svenska samhället och samtidigt skämta om skäggpojkar och överviktiga imamer?

 

David Batra tycker inte att hans roll som komiker försvåras av att han är gift med en av landets mest tongivande politiker (M-ledaren Anna Kindberg Batra.)

David Batra tycker inte att hans roll som komiker försvåras av att han är gift med en av landets mest tongivande politiker (M-ledaren Anna Kindberg Batra.)

 

De komiker som bildar opinion blir också lätt förrädare. Det är något med balansen igen. Komplikationen i att ena dagen slåss för minoriteters rättigheter och andra dagen skratta åt att diabetiker är lättkränkta.

Exemplen är många. Henrik Schyffert får spott och spe både från rasisthåll (för att han kritiserar främlingsfientlighet) och från likasinnade (som tycker att han köper sig goodwill). Liv Strömquist har fått kritik från transaktivister och vänsteraktörer som tycker att hon svikit deras sak. Soran Ismail och Özz Nûjen hör, liksom Zinat Pirzadeh, till dem som får aggressiva påhopp både från fanatikers håll (de skämtar om islam) och från anti-muslimskt håll (de är själva muslimer).

Och, den kanske viktigaste frågan: blir det ens roligt?

Vad händer när en åsiktsdeklarerad person, med en känd agenda, vill få en att skratta? Börjar man inte misstänksamt fråga sig om underhållarens syfte? Precis som många ifrågasätter vad politiker och journalister egentligen är ute efter.

Forskaren Joanna Doona tror ändå att den traditionella nyhetsförmedlingen har en del att lära av satirikerna, som har lyckats betydligt bättre med att engagera en yngre publik. Men hon påpekar att i grunden har de olika uttryck och förutsättningar och ska komplettera varandra snarare än konkurrera.

– Det inflytande som komiker har just nu, som starka opinionsbildare, påminner om den roll stora författare och konstnärer alltid haft. De deltar i det offentliga samtalet och samhällsdebatten.

 

Jonatan Unges ståndpunkt i debatten förändras ständigt.

– Jag har länge ”varit sverigedemokrat”, för att hålla mig motvalls. Men nu börjar det bli mainstream att vara invandrarkritisk så min position kanske måste förändras.

Han är lojal med skrattet och inget annat. På så sätt avviker nyhetsanalysen från den journalistiska, och fyller därmed ett annat behov.

Han gillar chockeffekten med ett skämt, den där som jag tycker är ganska förfärlig. Att få något kastat på sig, något lortigt som man inte hinner värja sig mot. Men kanske vore det fruktsamt för sådana som mig att försöka se på saken annorlunda, att få skit i ansiktet väcker ju onekligen starka känslor och sätter i gång tankar. Amerikanen Trevor Noah (han som fick den otacksamma uppgiften att ta över efter Jon Stewart) har beskrivit det som att en satiriker inte bör slåss för tydliga politiska mål, men att hen samlar åhörare vid ett bord och bjuder in till samtal. Alltså att bra humor ska frigöra tankar och uppmuntra till att vi pratar om och ifrågasätter omvärlden, även om skämten till synes handlar om andra saker än dagspolitiken.

– På Tankesmedjan och Lilla Drevet följde vi ledarskribenterna, tv-nyheterna och Agenda. Och jag tror att de följer oss tillbaka. Vi lever nära varandra, säger Jonatan Unge.

Tacohaket är fullt av elever från en närliggande högstadieskola och ljudnivån börjar bli hög. Jonatan Unge delar med sig av komikerns samhällskontrakt, som han ser det:

– Jag får säga vad jag vill och ni får inte hålla mig ansvarig för det. Det jag säger får inte ge några som helst konsekvenser för mig, utom positiva. Och min motprestation är: jag måste vara rolig.

 

Det är dags att bryta upp och bege sig mot kvällens show. Jonatan Unge glömmer sin kostym på en krok på väggen bakom den osiga grillen. I Uppsala skrattar publiken mest åt skämten som handlar om tjack och det om mongoloider i färgglada propellerhattar.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Camilla Lindqvist

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2017

 

 

DAVID BATRA
Skämtar om: Ludd i torktumlaren, blöjbyte, främlingsfientlighet, och just nu om att pussla med dagishämtningar samtidigt som det är regeringskris.
Retar upp: Sedan länge rasister, men numera också antirasister eftersom jag är gift med oppositionsledaren. Det är faktiskt ganska komiskt.

 

ZINAT PIRZADEH
Skämtar om: Sitt ursprung, -muslimer, svenskar, och just nu om sin roll som styvmor. 
Retar upp: Fundamentalister, rasister  antifeminister.

 

JONATAN UNGE
Skämtar om: Just nu mest om mongisar och diagnoser och dödsskjutningarna i Malmö. 
Retar upp: Alla, inklusive min familj. Men jag får inga riktiga trollhot från rasister.
Fostrad av: Vassa pennor. Pappa Ingemar Unge var reporter på tidningen Vi i över 20 år och mamma Cecilia Hagen är krönikör på Expressen.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar