Kulturresan

Tulipanaros på fjället

av Josefin Olevik

Mitt på fjället, långt från vägar och civilisation, ligger ett jaktslott som en perfekt dröm. Här bevaras gammal makt och gammal arkitektur, och nåde den som försöker gå på det rosa dasset.

Först ser man bara snö, och massor av himmel. Blåvitt i flera kilometer, flera mil, tusen varianter. Som att vara färgblind. Vi skidar rakt in i det, i västra Jämtland. Utgångspunkt: Storlien.

Ljuset glittrar i kristallerna och det finns ingen annan rimlig känsla än att alla som har möjlighet att befinna sig just här, borde göra det. Ändå verkar vi vara ensamma på fjället.

Vi går i spåren efter rika män som fattat att den här platsen är värd att betala för. Sådana fanns redan förra sekelskiftet och de finns fortfarande, men inte tar de skidorna över små kullar och över myrar, inte testar de backarna på vägen och kissar bakom en fjällbjörk när det samlas några träd mot den annars öppna horisonten. De åker helikopter. Och för hundra år sedan kom de med hästskjuts, då som nu i augusti och september – för att jaga.

Men i dag är det vårvinter och vi glider på svettig skare och i tung snö. Det är över två mil från Storlien till jaktvillan Rensjösätern som är dagens mål. Gudmund Söderin är vårt lokala orakel och han visar på villans jaktmarker västerut, de motsvarar ungefär 22 000 fotbollsplaner och det är relativt litet.

Solen kommer och går, följer oss i ryggen, det är mycket som är storslaget här. Ägorna och utsikten, vidderna och utsattheten. Men det är ändå svårt att förbereda sig på Rensjösätern. När vi närmar oss Rensjöns norra vik ligger den där som en gammelrosa hägring. Det blåser till och små, små snöstjärnor trillar ned över oss.

– Det där måste vara världens dyraste flaggstång, säger Gudmund Söderin och tar ned stämningen på jorden.

Man får försöka kila in flaggstången uppifrån med helikopter.

Innan jag hinner fråga vidare hör vi ett mänskligt ljud, någon som spikar. Och bakom den första rosa fasaden, innan de tre ekonomibyggnaderna i samma kulör och med samma panel tar vid, står en snickare på en hög stege och byter ut murkna brädor.

Gudmund går fram och pratar, de känner varandra. Gudmund känner varenda kotte i Jämtlandsfjällen, men ändå.

– Jag har bytt flaggstång här tre gånger, fortsätter han sedan och pekar på pålen som sticker rakt upp från huvudbyggnadens topp. Den är i gran och blir sned för det blåser åt väster hela tiden. Man får försöka kila in den uppifrån med helikopter, det är en del arbete.

Det är en del arbete med att bygga ute på kalfjället, generellt. Mellan 1880 och 1915 uppfördes 25 jaktvillor runt om i Jämtland av förmögna herrar som inspirerats av kontinentens vanor. En del av dem ägdes genom viss bulvanverksamhet av britter, drabbade av spleen, och trötta på storviltet i Indien och södra Afrika.

För att få köpa marken var man tvungen att bedriva lokal affärsverksamhet, vilket innebar att det vid Rensjösätern fanns både fäbod och mejeri ett par år på 1880-talet. Det var sällan någon hade vägarna förbi för att handla, och så snart kontraktet var påskrivet rann mjölken ut bland ljungtuvorna.

Många av jaktvillorna finns kvar. Skalstugan, två mil norrut, anlades av den skotska familjen Nickalls som brukade köra i kapp med häst och vagn till villan där de hade poststation, gästgiveri och årligen bjöd till fest med sin importerade privata orkester.

Numera ägs Skalstugan av en Wallenbergsstiftelse och används som semesterhus för anställda på SEB. Deras jaktmarker är fem gånger större än Rensjösäterns, men huset är inte lika smaskigt. C. F. Liljevalch, som även startade konsthall i Stockholm, var en annan byggherre i området. Under vår resa bor vi med helpension på Enaforsholm, också det en före detta jaktvilla.

Zlatan har låtit bygga en modern variant i samma trakter.

 

Huvudvillan döljer ekonomibyggnaderna, som i sin tur döljer dasset.

 

Rensjösätern anlades av träbaron Oscar Dickson från Göteborg. Det tog ett par år att få huset färdigt och under tiden campade han emellanåt vid bygget för att ha koll på läget. Brädorna kom från den egna sågen utanför Sundsvall och fraktades ut på fjället vintertid, för att byggas ihop under sommaren.

Campingen var av det mer flärdfulla slaget. Varje eftermiddag lastades en fyrhjulig vagn med kvällsvard från det nya järnvägshotellet vid Storlien. Den skumpade fram till Södra Rensjön där den försiktigt flyttades över till en båt, roddes till näset mitt i sjön där båten fick rulla över stockar ned i Norra Rensjön och så småningom – men så tidigt som möjligt! – anlända till baronen vid strandkanten. Denna frakt skedde varje dag och var två mil lång, ungefär samma väg som vi just har tillryggalagt på skidor.

Enligt ett reportage om jaktslott från 1963 ur tidningen Vi:s eget arkiv var Dicksons förmögenhet omsusad.

Det sades att ”förr skulle sanden vid havens stränder ta slut än Dicksons pengar sina”.

Takhöjden ska vara åtta meter i sällskapsrummet.

Rensjösätern ägs sedan tjugo år av familjen de Geer, som använder den precis som det var tänkt. De jagar ripa ett par veckor om året. Ibland lånar en kompis stället under älgjakten. En förvaltare sköter huset och det är perfekt renoverat i ursprunglig stil. Vi får inte komma in och titta, jag får inte ens svar på mina förfrågningar om visning.

Men det går rykten på byn och jag fångar upp några: Vid säsong flygs en stor personalstyrka in. Det sägs att en gång var gästerna sugna på nybakta wienerbröd och då fick helikoptern åka och köpa det. All inredning lär vara beställd från Harrods i London och stilen i engelsk tradition med en väldig massa horn och troféer. Takhöjden ska vara åtta meter i sällskapsrummet.

Längst bort bland ekonomibyggnaderna som ligger dolda från sjöutsikten, finns avträdet – lika vackert rosa som allt annat. Men en stig från snickarens arbetsplats leder till ett grått dass som är avsides placerat i den glesa skogen. Inte fasen använder man den färgmatchade toan om man inte är inbjuden gäst.

En privatägd jaktvilla kan fungera som en konservburk för vanor, hierarkier och arkitektur. Rensjösätern är byggnadsminne och att den ligger där som en tulipanaros mitt på fjället för vandrare och skidåkare att stöta på och i alla fall betrakta från utsidan, är fantastiskt. Vi äter matsäck på gårdsplanen och testar att lägga några svängar på drivan som går från verandans tak ned över det smäckra staketet.

Symbolen för det fria, vilda och nöjsamma livet var förstås jakten. De rika besökarna jagade i första hand ripa, liksom annan fågel som orre, tjäder och and. Lokalborna jagade det mesta. Baronernas intresse för Jämtland förstärkte en redan mycket levande uppfattning om att jakt var jämtarnas gebit.

 

När områdets första jaktsällskap bildades, 1831, var det för att ”bibehålla den allmänt rådande uråldriga öfvertygelse om Jemtarnas öfverlägsenhet i skjutkonsten och jagtyrket”.

Det kan man läsa sig till i boken Vid fjällets fot som berättar om jaktvillornas historia. Liksom att det var i augusti turisterna samlades för den ”jemförelsevis nymodiga ripjagten för fogelhund”.

Även älgen var värd att jaga, framför allt för dem som var ute efter kött. Det ledde till att älgstammen vid förra sekelskiftet var mycket skral. I Skalstugan lyckades man endast lägga ned tretton älgar på tio år, vilket efter hand skapade ett incitament också från jägarnas sida för att ha en reglering. Men det var svårt. Inte skulle lagen gälla över jakt? Inte skulle staten komma och reglera en sådan privatsak!

I början av 1900-talet räknade man med att minst lika många olovliga som lovliga älgar föll varje år. Och vid en undersökning 1940, där 29 anonyma jägare tillfrågas om sina vanor svarar 23 av dem ”ja” på frågan om de jagat olovligt. Två av dem ”vill ej säga”.

 

Att föreställa sig levande musik och storslagna middagar, jakthundar, knästrumpor och fanfarer är svårt när fukten kryper in i nacken och tröttheten i armarna.

 

När det kom till rovdjur fanns andra lagar att kringgå. Ett visst antal björnar skulle skjutas för att skydda tamdjuren, och de gav skottpengar. I Sverige fick man lämna in öronen för att få ersättning, men i Norge var det en klo från framtassen som gällde. Alltså gick det att få betalt två gånger.

Och när Skalstugan var till salu ingick det i mäklarens lockbete att villan låg så nära norska gränsen att båda ländernas jaktlagar kunde användas om vartannat.

Solen är borta och en grå socka har slukat både oss och Rensjösätern. Det är dags att bege sig hemåt, mot Enaforsholm och en väntande varm säng.

Det är mörkt nu över sjön. Dålig sikt. När vi lyckas få upp farten brister överisen och skidorna studsar mot skrovel, plaskar i vatten och skär mot iskanter. Att föreställa sig levande musik och storslagna middagar, jakthundar, knästrumpor och fanfarer är svårt när fukten kryper in i nacken och tröttheten i armarna. Flärd just här?

Men kanske blir det förfinade livet ännu mer flärdfullt när det kantas av äventyr och strapatser. Tulipanarosen sjunker sakta in i dimman bakom oss, milt rosa oavsett väder, yttre dramatik eller epok. Jag tycker mig ana att flaggstången är lite sned.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Robert Henriksson

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2018

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »