Porträtt

Tuva Novotny – FULL KOLL

av Magda Gad

Skådespelaren Tuva Novotny syns vanligtvis inte på tidningsomslag. Hon talar sällan om sig själv i intervjuer. Varför? Hon vill inte mata vår tids bödel, säger hon. Inte bidra till falska framgångsbilder, prestationshets och flyktiga ideal.

Känslan av absurditet kan lura bakom varje gathörn. Att dagarna går. Att vi upptas av småsaker, missar det viktiga. Döljer våra svaga sidor trots att de är mänskliga. Bekämpar våra ålderstecken trots att vi alla blir gamla. Sedan slutar det alltid med att vi dör ändå. Vad är meningen?

Enligt den franske författaren och filosofen Albert Camus (1913–1960) har vår existens kanske inte någon högre mening. Han menar att vi måste omfamna det tillsynes meningslösa kaoset och acceptera jordelivet här och nu, även i dess dystra och alienerade former. Förhärligande anser han är en flykt som hindrar den fritt tänkande människan.

–  Camus är en inspiration för mig, alltid. Jag tycker att han påminner mig om att jag inte är dystopiker bara för att jag kan peka ut och leva med livets mörkare sidor. Jag känner mig mindre ensam när jag läser honom, säger Tuva Novotny.

Vi äter middag en kall novemberkväll på en mexikansk restaurang i Oslo. Vinterns första snö faller vit utanför fönstren, inne brinner levande ljus på de små träborden och lågmäld blues strömmar ur högtalarna. Tuva sitter i ett hörn, svartklädd i jeans och Helly Hansen-jacka med ett glas vitt och en dosa General. När jag kommer in reser hon sig och hälsar med ett fast handslag, ser mig rakt i ögonen med allvarsam, betraktande blick.

–  Jag satt precis och läste en artikel som du har skrivit, säger hon och gör plats åt mig vid bordet.

 

Det är något egenartat över hennes person; hon är en knappt 33-årig kvinna som för sig med en säkerhet och integritet som brukar vara gamla människor förunnad. När Julia Roberts träffade Tuva Novotny under inspelningen av Hollywoodfilmen Lyckan, kärleken och meningen med livet (2010), där de spelar mot varandra, blev hon till en början skrämd. Julia Roberts berättar om en scen där Tuva smattrar i väg en beställning på italienska, och får allt precis som hon vill ha det.

–  Hennes självtillit, pondus och kontroll gjorde sådant intryck på mig. Jag blev så imponerad, säger Julia Roberts till TV 4:s Nyhetsmorgon.

Jag reagerar på samma sätt, och tänker att eftersom Tuva Novotny vanligtvis tackar nej till personliga intervjuer så kanske det är nu hon ska komma med förhållningsregler. I stället överraskar hon mig och gör tvärtom – lägger in en snus under läppen och går rakt på den senaste ryktesspridningen.

–  Skvallerpressen har skrivit att jag håller på att skilja mig från min man.

Ett snabbt leende glider över hennes ansikte.

–  Inte ens en enkel faktakoll har de gjort – vi har aldrig varit gifta.

Tuva Novotny bor i Köpenhamn och har de gångna veckorna känt sig jagad av kvälls- och kändistidningar som ringt till henne, hennes föräldrar, syskon och vänner uppemot fyrtio gånger per dygn.

–  En dag stod Expressen utanför min dörr. Då ringde jag polisen.

Hon växlar till flytande norska och ber servitören om två burritos. Ifrågasätter sedan tabloidpressens intresse för -hennes person.

–  Har de inget annat att skriva om? Hallå, det har varit val i USA!

Tuva Novotny kan inte förlika sig med kändisfixeringen. Hon upplever att även morgontidningar har börjat skriva allt mer om kändisar och saknar en debatt kring ämnet. När hon var gäst i pratshowen Skavlan tog hon upp frågan med Sverre Sjölander, svensk professor i zoologi, som också var med i programmet.

–  Han förklarade att vi har ett behov av att skvallra om andra för att ha något att jämföra oss med och känna oss bättre själva, och att det även kan ge en känsla av samhörighet i en tid när vi inte längre dyrkar gudar. Men jag vill tro att människan kan bättre än så.

När vi får in den kryddoftande maten vänder Tuva Novotny på perspektivet och särskådar sin egen bransch. Hon menar att kändisar bidrar till personkulten genom att tacka ja till omslagsintervjuer, till stajling, smink, retuschering och gratisprodukter.

–  Ställer man upp på att skapa en framgångsrik bild av sig själv så blir det så här. Företag sponsrar kända människor med allt från kläder till bilar. De kan ringa och fråga om jag vill ha en Audi.

Vad säger du då?

–  Aldrig i livet! Jag har provat det där och känner mig alltid som när jag lånade någon kompis assnygga klänning; fin men inte som mig själv. Jag mår inte bra av att ha saker som jag inte själv har valt, jobbat och betalat för. Det bidrar till en för mig förljugen framgångsbild. När folk ser en kändis och tänker att de vill ha likadana märkeskläder och likadan dyr bil så vet de ju inte att de ibland ser upp till något som i princip är reklam! En vanlig svensk skådespelarlön står inte i paritet med sådant …

När Tuva Novotny uttalade sig om vår tids prestationshets och skönhetsideal i Filter blev hon kritiserad av främst unga feminister som tolkade det som att det skulle vara fel att klä upp sig och vilja göra sig snygg.

–  Det var ju inte alls det jag menade. Det handlar inte om att vi inte ska sminka oss och inte ha högklackat – jag har alltid klackar – men vill vi verkligen göra det till en norm genom att sätta det på tidningsomslag och låta oss retuscheras utifrån en redan satt stereotyp idé om skönhet och lycka?

Frågan tycker hon bör ligga på samhällsnivå, inte individnivå.

–  Jag var glasögonorm i klassen och fattar att när man äntligen nått en position där man blir beundrad av en publik så finns det en revanschlust, man vill få känna sig fin och bli bekräftad och det måste man vara ödmjuk inför. Men vi måste ju också diskutera varför vi har de här skönhetsidealen som vi alla är med och skapar.

Det har blivit mörkt ute på Oslos gator och vi dröjer oss kvar över tomma tallrikar i den allt mer stimmiga lokalen. Tuva Novotny talar med lugn, behärskad röst, lockar ibland till skratt men oftare till eftertanke. I egenskap av svensk i exil gör hon återkommande jämförelser av politik och attityder i uppväxtlandet, nya hemlandet Danmark och Norge där hon jobbar mycket. Nyheten att Sverige-demokraterna har blivit det tredje största partiet i Sverige förvånar henne inte alls.

–  Det här är något som har vuxit fram under lång tid och som vi måste ta på allvar. I Sverige tycker man att rasism var något vi hade på 1980-talet, men så – oj då – fick vi ett främlingsfientligt parti som ingen ville prata om. Man kan inte skämta bort Jimmie Åkesson, han är livsfarlig. Förlöjligar man honom får han bara ännu mer sympati.

Tuva Novotny slår orädd fast orden och anklagar diskussions-klimatet i Sverige för att vara stelfruset.

–  Jag upplever att det ligger i den svenska folksjälen att inte våga ta i frågor och säga vad man tycker. Om människor i mindre städer som vuxit upp med kristen tro tycker att det känns obehagligt med till exempel muslimska friskolor så måste man våga gå ut och säga att man inte är ute efter att bygga ett muslimskt samhälle.

Du menar att om andra partier inte vågar ta i den frågan så kommer de tappa ännu fler väljare till främlingsfientliga alternativ?

–  Javisst! I stället för att vara rädd att trampa minoriteter på tårna och därmed särbehandla borde man utgå från det självklara: att alla är lika värda.

Själv identifierar sig Tuva Novotny med den danska demokratisynen, som hon -beskriver som mer individualistisk och humanistisk än den svenska – hon föredrar att man erkänner att det finns -främlingsfientlighet och öppet lyfter frågan i stället för att tränga undan röster, -förlöjliga och låta rasismen växa under ytan.

–  Jag känner mig mycket tryggare i Danmark. Det är inte lika ängsligt. Och det gör mig starkare. Här skriker både vänster och höger lika högt, vilket ger en sund politisk debatt, och förmodligen, tyvärr, en sannare bild av samhället. Men det finns även röster i Sverige som vågar ta ställning. DN hade nyligen en framsida med Jimmie Åkesson och rubriken ”Rasismens ansikte” – bravo!

Hon menar att det är förödande att inte våga lita på att befolkningen kan fatta egna beslut. Det får mig att tänka på en historia som en vän berättat: Han var på Nya Zeelands sydö och gick ut på en klippa som stupar brant flera hundra meter ner mot havet. Där fick han syn på en ensam svensk som stod på avsatsen. Några maorier ålade sig fram och frågade: ”Vad gör du, fattar du inte att det är farligt?” Svensken svarade: ”Vadå, det fanns ingen skylt.”

Tuva gapskrattar.

–  Det fanns ingen skylt! Det är precis det jag menar, vilken målande bild! När staten omyndigförklarar människan skapar man ett icke reflekterande folk som inte ifrågasätter sin demokratiska rätt. Det är fruktansvärt för den fria tanken att inte låta människor ta eget ansvar. Det genomsyrar allt ända ner till den bransch som jag jobbar i, som jag inte tycker är ett dugg ifrågasättande.

Servitören dukar av vårt bord. Vi har varit så inbegripna i vårt samtal att vi inte märkt att det blivit sent. Tuva Novotny reser sig och betalar hela notan.

–  Jag kan gå med dig en bit och visa dig vägen till ditt hotell, säger hon och håller upp dörren för mig när vi går ut på den snöiga gatan.

 

Tolv timmar senare står Tuva Novotny i en stökig korridor. Hon har samma svarta kläder på sig som i går.

–  Jag måste ha en snus.

–  Vill du ha? 
Fotograf Thron Ullberg sträcker fram sin dosa.

–  Jag har själv, säger Tuva och gräver i jeansfickan.

I dag ska hon fotograferas till den här intervjun – även till omslaget. Hon är okej med det så länge som hon inte sminkas, inte stajlas, inte retuscheras och absolut inte omslagsfotograferas enligt stereotypen helfrontat ansikte rakt framifrån.
Thron Ullberg har hittat ett kaosartat och ett välordnat rum i huset där han vill porträttera Tuva Novotny.

–  Är det här en rivningskåk? undrar han.

Frågan är befogad. Vissa delar av fastigheten ser ut som en pundarkvart med allsköns bråte, spritflaskor och odiskade vinglas som det växer mögel i, andra är modernt möblerade kontor och murriga bibliotek. Lägenhetshuset ligger i centrala Oslo och används som studio; det är här som den norska tv-serien Dag spelas in, en svart dramakomedi som Tuva Novotny är med och regisserar, samt har en huvudroll i.
Hon sätter sig bredbent i en stor soffa och lutar armbågarna mot knäna. Säger att hon gillar den här miljön och att jobba med Dag.

–  Det är en serie som tar hänsyn till det destruktiva i människan. Den är väldigt humanistisk i sin världsåskådning och människoporträttering, tar upp -situationer och relationsproblematik som jag inte har sett tidigare i svensk -eller norsk produktion.

Huvudkaraktären Dag Refsnes är en samtalsterapeut som läser Albert Camus och envist hävdar att alla borde leva ensamma. Kanske har man turen att kunna leva tillsammans med någon, men det är inte sannolikt.

–  Jag tycker att det är ett fräscht närmande av människan. Jag tycker inte att det är mörkt att se saker för vad de är, tvärtom.

Tuva tror att seriens popularitet beror på att den tar upp obekväma aspekter av livet utan att värdera dem – som i amerikanska Weeds, där en förortsmamma är knarklangare.

–  I Sverige är vi snabbare med sarkasmen och ironin. Vi lyfter antingen upp samhällsproblem som dysfunktionell
socialrealism på ett allvarligt sätt och säger: det här måste vi diskutera. Eller
så måste vi skämta om det. Det är Svinalängorna eller Solsidan. Det finns inget som är nyanserat, som inte moraliserar eller parodierar.

Hon bollar med snusdosan.

–  Genom att ironisera utesluter vi sidor som vi anser inte tillhör normen. Det är det som är den stora bödeln – moralhysterin, att mäta sig med andra och ta sig rätten att säga vad som är bättre och sämre.

Tuva Novotny tittar sig inte i spegeln innan hon ställer sig framför Thron Ullbergs kamera. Hon fixar inte till håret, rättar inte till kläderna.
Han ber henne kliva upp på ett skrivbord. Hon gör det, tveksamt.

–  Jag brukar inte stå på bord.

Hon följer stilla hans regi, utan att posera på sätt som inte känns bekväma för henne.
Efteråt frågar jag henne om barndomen. Hon tittar på mig med skeptisk min, men berättar ändå att pappa, som är regissör och lärare på journalisthögskolan, flydde till Sverige från Tjeckien när han vapenvägrade och skulle blivit satt i fängelse. Mamma är konstnär. När Tuva var liten bodde de på landet -utanför Arvika i Värmland. Hon har fem syskon, är nummer två i skaran och intog tidigt en sorts kontrollerande ledarroll.

–  Många skulle nog säga att jag var regissör redan då.

Satte du upp pjäser med småsyskonen?

–  De säger det, men jag minns det inte.

Tuva Novotny lägger armarna i kors. Ser uttråkad ut. Sedan gör hon som hon brukar – dekonstruerar. Plockar ner allt i bitar.

–  Jag är lite allergisk mot att definiera mig utifrån historia, att säga att jag är ”si eller så”, jag vet inte om jag tror på psykoanalys. Jag växte upp i en intellektuell, akademisk och konstnärligt reflekterande miljö, men jag flyttade hemifrån när jag var femton och kan ha blivit mer påverkad av de tidiga vuxenåren än av barndomen, som kan ha vattnats ur.

Varför flyttade du hemifrån så tidigt?

–  För att jag behövde vara själv.

Revolterade du?

–  Som fan. Våldsamt. Men det är jag färdig med. Jag vill inte definiera mig utifrån ett ögonblick när jag var femton.

Hon lutar sig framåt, pillar på en silverring med kulor på som hon har på högerhanden.

–  Många säger: ”Åh, tänk om jag fick vara 21 igen.” Så känner inte jag alls. Skulle jag vakna upp i morgon och vara 21 så skulle jag fan ta livet av mig! Jag mår dåligt bara av att tänka på hur det var när man var en ung tjej som inte blev tagen på allvar.

Jag frågar vad hon var för slags typ i skolan.

–  Vad jag var för typ i skolan? Jag vet inte vad jag var. Det är nog aldrig någon som har fattat vad jag är. Det är ju en pågående process liksom.

Innan jag åkte till Oslo för att träffa Tuva Novotny frågade jag Ola Rapace hur det är att jobba med henne. De filmade ihop i somras – vilket gav upphov till romansrykten och att Tuva ska skiljas – och är bioaktuella i Maria Langs 1950-talsdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Så här beskriver han henne:

–  Tuva är den smartaste skådespelare jag arbetat med. Hon har också modet som krävs för att ifrågasätta ointelligenta val och föreslå nya lösningar. Hennes närvaro och rakbladsfokus kräver koncentration av alla i produktionen, men hon kräver alltid mer av sig själv än av någon annan. Allt är viktigt, alla val medvetna. Varje blick, varje gest, varje sekund laddad med mening … Vårt jobb när det är som bäst.

När jag läser upp det för Tuva Novotny säger hon:

–  Oj.

Känner du igen dig?

–  Ja, för fan, det är ju så jag lever mitt liv, varenda sekund betyder något. Han har rätt i att jag konstant reflekterar över varenda val. Och i ett sammanhang där man är i en grupp som måste samarbeta så har jag med åldern också vågat ifrågasätta andra människors val. Inte för att jag tror att mina val skulle vara bättre, men för att få till en diskussion om -huruvida man närmar sig det man ska göra utifrån en redan satt idé eller om man kan göra på ett annat sätt. Då har man i alla fall provat, undersökt, analyserat.

Hon berättar att hon läser mycket psykologi och filosofi, att tiden blir meningsfull när den är tankeväckande och strävar framåt på ett intellektuellt plan. Det kan vara enkla saker, som att läsa, promenera i skogen eller vara med barnen – att hjärtat slår kan vara nog som bekräftelse.

–  När man väl har tagit det snacket med sig själv och lärt sig att bekräfta sig själv genom att reflektera över sin existens och världsåskådning, då blir det ännu mer obehagligt att uppleva den sortens bekräftelse som kan komma med yrkesstatus och utseende. Jag tycker att det är vår tids stora sorg, att vi jagar bekräftelse som är så flyktig och ligger i betraktarens öga.

Är du rädd för döden?

–  Absolut inte. För mig är döden en del av livet. Är man rädd för döden blir man hämmad av sin skräck, då lever man inte här och nu. Jag har en väldigt osentimental inställning till döden. Det försöker jag lära mina barn också. Min dotter säger ibland: ”Om du dör mamma så kanske du blir en blomma och då kan jag plocka den och ha den i vardagsrummet.”

Hon lutar sig bakåt i soffan.

–  Jag kan inte gå runt och ha döds-ångest. Det är absurt.

Albert Camus hade nog hållit med. Han kom slutligen fram till hur man kan bli tillfreds utan att blunda för mörkret och jordelivets oundvikliga slut: ”Man får tänka sig Sisyfos lycklig.” Om man -föreställer sig den arme Sisyfos som lycklig kan man bli nöjd med livets strävanden, behöver inte söka liv efter detta eller försköna livets mörka sidor. Precis som Tuva Novotny vill göra; acceptera även livets destruktiva sidor och leva med dem.

Ur Vi nummer 12, 2012

 

Text: Magda Gad
Foto: Thron Ullberg

 

 

FAKTA/TUVA NOVOTNY
ÅLDER: 32 år.
YRKE: Skådespelare och regissör.
FAMILJ: Stor.
BOR: I Köpenhamn.
UPPVUXEN: I Brunskog utanför Arvika, och i Stockholm.
BAKGRUND: Spelade från barndomen teater, dansade klassisk balett och var i ungdomen med i diverse musikband. Tv-karriären inleddes med en roll i SVT:s ungdomsprogram Bullens brevfilms-inslag. Fick som 17-åring rollen som Nora i tv-såpan Skilda världar (1996) och har senare haft stora roller i filmer som Jalla, Jalla, Smala Sussie och Bröllopsfotografen.
AKTUELL: Med rollen som Puck i Maria Langs tv-deckare, varav Mördaren ljuger inte ensam visas på bio med premiär den 8 mars 2013. Regisserar den norska tv-serien Dag, där hon även har en roll.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar