Ur arkivet

Under ytan: En mardröm

av Isabella Lövin

Innan Isabella Lövin blev MP-politiker och språkrör var hon journalist. I mitten av 00-talet skrev hon flera uppmärksammade reportage för Vi, inte minst detta – om utfiskningen av torsk – som publicerades i Vi nr 7/2007, i samband med att Isabells prisbelönta bok ”Tyst hav” kom ut.

Algblomning, fågeldöd, övergödning, svältande sälar, döda bottnar…
Östersjön slåss mot många och allvarliga hot. Och mycket tyder på att det finns ett samband mellan flera av havets problem, nämligen utfiskningen av torsk.

 

Lek med tanken att havets verklighet förflyttas upp på land. Låtsas att det finns en affärsverksamhet som varje år dödar 60 till 70 procent av alla vilda, svenska rovdjur – och att denna verksamhet till stor del möjliggörs genom stöd från skattebetalarna. Låt oss därefter tänka oss att bristen på rovdjur så småningom gör att naturen svämmar över av harar, rådjur och gnagare så till den milda grad att växtligheten börjar ta skada. Att det till och med går så långt att det blir svårt för djuren att hitta föda och att villaområdena invaderas av arméer av magra harpaltar och skabbiga rådjur som gnager rent på vad de nu kan hitta. Att döda rådjurmammor hittas med sina nyfödda kid intill och att mängder av vinglande, styrsellösa älgar tas om hand, vilka överraskande nog visar sig kvickna till när de får B-vitamin. Att djurart efter djurart verkar ha drabbats av konstiga, oförklarliga sjukdomar, men att inga virus kan hittas, inga nya miljögifter, inga bakterier, utan att diagnosen veterinärerna i stället ställer är att djuren lider av bristsjukdomar.

Isabella Lövin, blivande miljöpartistiskt språkrör och statsråd.

Isabella Lövin, blivande miljöpartistiskt språkrör och statsråd.

Hade detta skett på land hade debatten utan tvekan gått het, företaget som dödade rovdjuren hade fått upphöra med sin verksamhet och miljarder kronor hade anslagits till att restaurera skogarna så att djuren åter skulle kunna få rätt sammansättning på sin kost.
Men när det gäller haven ser det annorlunda ut. Inget ramaskri, ingen debatt, knappt några åtgärder och nästan inga restriktioner för de näringsidkare som varje år lyfter ut 60-70 procent av rovdjuret torsken ur Östersjön. Trots att indicium efter indicium just nu talar för att precis det mardrömsscenario som nyss beskrevs redan har hänt, under ytan, i Östersjön.

Fågelinventeraren Le Carlsson i Blekinge skriver i sin dagbok, den 21 augusti 2004:
”I dag var jag ute och inventerade vid Aspö skär och några öar norr om Sturkö. Slutresultat: 95 döda fåglar. Kadaver utspridda överallt; stanken låg tung. På öarna såg jag också många sjuka trutar som krälade omkring. En förlamad gråtrut försökte ta sig fram genom att dra sig med näbben. Jag har sett det förr. Synen är lika upprörande som när jag hittar fågelmammor som har dött medan de ruvar sina ägg och där fågelungarna hackar sig ur skalet till en säker död. Eller som när svanar har slagit sina vingknogar blodiga då de i sitt förlamade tillstånd försökt få kraft att lyfta. Nu har jag sett denna grymma sjukdom som drabbar sjöfåglar i fem år. Jag har sett så mycket död och lidande. Det är vidrigt, jag vänjer mig aldrig. Aldrig!”
Våren 2007 summerar Le Carlsson antalet döda fåglar han själv räknat in sedan 2000: 16 000 stycken. Och i hans dagbok på nätet kan man i år igen se bilder på och läsa om det hemska som bara fortsätter: en förlamad kanadagås, döda och apatiska gråtrutar, fågelhonor i sina bon på nykläckta ungar.
Fågeldöden hade kunnat vara tillräckligt fasansfull om den ”bara” hade berott på en smittsam sjukdom eller ett gift. Men nu tycks det som om det inte finns några enkla gift-, virus- eller bakteriesamband som kan förklara det som drabbat fåglarna. I stället har forskarna kommit fram till att fåglarna tycks lida av B-vitaminbrist! Men man vet inte varför. Kanske är det något i vattnet. Kanske är det något fel på det de äter. Mycket uppseendeväckande är dock det faktum att den mystiska laxsjukdomen M74 som vissa år drabbat upp till 90 procent av alla laxyngel och honor också visat sig bero just på B-vitaminsbrist.

 

Man dödar upp till 70 % av all vuxen torsk varje år.

-Vi undersöker sambanden mellan M74 och fågeldöden, men det är långt kvar ännu, säger statsveterinär Torsten Mörner vid Statens veterinärmedicinska anstalt. Men sambandet är väldigt oroväckande, liksom att sjukdomsbilden är så lik. Jag är mycket orolig för Östersjön just nu, säger han.
Han, liksom många andra forskare, hoppas på mer pengar och mer samordnade resurser för att begripa vad det är som egentligen är på gång i vårt stora innanhav. För det stannar nämligen inte vid fågeldöden och M74, inte heller vid algblomning, döda bottnar och övergödning. Det nya mönster som börjar skönjas är nämligen det att djuren där tycks svälta. Sälarna har blivit radikalt mycket magrare de senaste åren, gädd- och abborryngel hittar ingen föda och dör av svält längs med sydkusten, sillgrissleungarna blir allt lättare och mindre trots att de äter mer sill än förut, och sillen har blivit 50 procent magrare de senaste 20 åren. Det är förstås inte klarlagt att det finns ett samband mellan alla dessa saker, men mycket, menar många forskare, talar för att orsaken till en eventuell näringsmässig rubbning i hela Östersjön har att göra med den storskaliga utfiskningen av Östersjöns största rovdjur: torsken.
– Man dödar numera upp till 70 procent av all vuxen torsk i Östersjön varje år, säger professor Sture Hansson vid systemekologiska institutionen vid Stockholms universitet. Det har haft enorma konsekvenser för hela ekosystemet i havet.
1980 fanns 700000 ton levande, lekande torsk i östra Östersjön, så kallad ”biomassa”. I dag finns där cirka 80000 ton, en minskning med nästan 90 procent. För en Östersjö i balans, där torsken inte är utrotningshotad, har forskarna i Internationella Havsforskningsrådet slagit fast att det behövs ett minimum av 240000 ton biomassa. Trots det har EU-länderna beslutat om en torskfiskekvot för 2007 på 60000 ton i Östersjön – nästan lika mycket torsk som det finns i havet, alltså.
Torsken lever med andra ord under ett minst sagt hårt tryck. De enda som lämnas i vattnet är de som är under minimimåttet på 38 centimeter, vilket betyder att i Östersjön finns i dag knappast någon torsk som är äldre än tre till fyra år – trots att en torsk kan uppnå en ålder av minst trettio år. Och de arméer av hungriga stortorskar som på 1980-talet kalasade på sill och skarpsill finns där definitivt inte längre. Sillstimmen har tagit över vattnen, och de kalasar i sin tur på något annat, nämligen små planktondjur. Sture Hansson och hans kolleger tror nu att detta lett till djurplanktonbrist i Östersjön och att djurplanktonbristen lett bland annat till att sillen blivit mycket magrare. Dessutom har Östersjön blivit grumligare på kuppen – eftersom växtplankton äts av djurplankton.
Sture Hansson är kritisk till att så lite har satsats på forskning om Östersjöns djurplanktonsamhällen, och om sillens och torskens olika funktioner i ekosystemet. Det finns två olika förklaringar till det, menar han. Den ena är att man satsat ”populistiskt” på forskning kring miljögifter.
– Gifter låter hemskt så det är lätt att satsa pengar på. Men vi har svårt att förstå miljögifternas effekter om vi inte förstår näringsväven i havet. Fiskets gigantiska uttag av levande biomassa har till exempel en avgörande betydelse för artsammansättningen i havet, vilket får betydelse för vattenkvalitén, och det här är forskning man har försummat.
Den andra, sorgligare, förklaringen till att man inte satsat på forskning kring sillens och torskens platser i ekosystemet, och därigenom påverkan på hela havet, är att man traditionellt alltid betraktat den ätbara fisken som en ekonomisk näring, och inte som ett miljöforskningsobjekt.
– Jag själv har stött på patrull och inte fått pengar när jag velat forska kring torsken, eftersom alla matfiskar tidigare har fallit under Fiskeriverkets myndighetsansvar och de harsina forskningslaboratorier som sysslat med beståndsuppskattningar och liknande saker, säger Sture Hansson. Men detta har som tur är ändrats nu. Samarbetet mellan universiteten och myndigheten har blivit mycket bättre i dag.

 

De flesta bedömare är i dag överens om att det är övergödningen och överfisket i kombination som ligger bakom Östersjöns problem. Men det finns en uppenbar skillnad i hur politikerna tar till sig forskarnas budskap i de olika fallen. När det gäller övergödningen kallade man till och med in utländsk expertis för att lösa tvisten mellan forskare som ansåg att kväve var den största boven och de som ansåg att fosfor var en värre bov. Och när saken lutade åt fosfor beslutades genast om ett kommande förbud mot fosfor i tvättmedel, och en rad andra åtgärder. Men när det gäller marinbiologernas stora mängder överväldigande fakta kring problemen kring utfiskningen – då lyssnar märkligt nog politikerna bara med ett halvt öra. Om ens det. Så kallat ”socioekonomiska faktorer”, det vill säga hänsynen till fiskenäringen, vägs i stället in så till milda grad att man beslutar om fiskekvoter som är nästan lika stora som hela torskpopulationen – trots att forskarna i år efter år pläderat för ett totalt torskfiskestopp. Och trots – vilket inte får förglömmas – att man har ett avskräckande exempel ifrån Kanada att ta lärdom av. Där kollapsade det som då var jordens största torskbestånd 1992, efter årtionden av övereffektivt fiske, och många år av varningar från forskare. Fångsterna sjönk från över 200000 ton om året till 2 000 ton det sista året innan fisket stängdes. Fortfarande har inte torsken kommit tillbaka utanför Kanada, just på grund av en så kallad ”ekosystemflipp”- då andra arter, som äter torskens ägg och konkurrerar om samma föda, har tagit över i havet. Torsken kommer troligen aldrig tillbaka, och ekonomiska värden på mångmiljonbelopp har gått till spillo – både i form av minskade intäkter från fisket och i form av miljoner och åter miljoner i arbetslöshetsunderstöd åt torskfiskarna, som politikerna behöll på land i många år eftersom man hoppades på att torsken skulle komma tillbaka.

 

Det enda som krävs är ett fiskestopp på tre fyra år.

Sture Hansson menar dock att det inte behöver gå så långt i Östersjön om politikerna bara fattar det rätta beslutet, snabbt.
– Det skulle gå relativt lätt att få tillbaka torsken, säger han; det enda som krävs är ett torskfiskestopp på tre fyra år. Än så länge verkar nämligen torsken reproducera sig som den ska, det ser vi genom att vi varje år får ett nytillskott av ung torsk. Men eftersom skarpsill äter torskens ägg kan ekosystemet flippa även här, vilket betyder att skarpsillen tar över på allvar, och torsken får då mycket svårt att komma tillbaka i samma mängd som förr.

isabella-lovin-03-tidningen-viDen nya regeringen har utlovat stora insatser för att rädda Östersjön. Men man har inte talat om något torskfiskestopp, utan i stället olika typer av ingenjörslösningar som att släppa på och av saltvatten genom Öresund, eller att fiska ut skarpsillen ur en del av Östersjön för att se på effekterna. Nyutnämnda professor Pauli Snoeijs, en av de få som faktiskt forskat om Östersjöns födovävar under de senaste åren, anser att regeringens plan att fiska rent ett område på skarpsill är ”löjlig”.
– Det är möjligt att man kan lätta på trycket för djurplankton, men det kan också slå åt ett helt annat håll som man inte är beredd på. Jag skulle inte vilja vara ansvarig för det experimentet. Det borde vara enklare att prata med grannländerna om att upphöra med torskfisket, men det är det tydligen inte och i stället experimenterar man med havet ännu mer. Det är kortsiktigt och dumt. Att stoppa torskfisket under ett par år, det vore långsiktigt och klokt!

 

Det är lätt att undra över vad det är för mystiska krafter som gör att inga rationella argument tycks bita när havsmiljön ställs mot just yrkesfisket. Själva det faktum att torsken minskat med 90 procent är ju bara det en katastrof. Hur stora ekonomiska värden försvinner inte om torsken försvinner? Skulle vi i dag acceptera en industri som släppte ut gifter som misstänktes ha denna inverkan på miljön?
Ingen av forskarna, inte heller professor Sture Hansson, har det kompletta svaret på varför fisket har denna särställning, men omdömen som ”skickliga lobbyister” hörs ofta i sammanhanget, liksom värdeladdade uttryck som ”levande kustsamhällen” och ”småskaligt, traditionellt fiske”. Det är ord som biter på lokala riksdagsmän som ofta med glöd försvarar fisket och motionerar till fiskarnas fördel i riksdagen. Men någon nationalekononomiskt viktig näring är inte fisket, tvärtom. Bara lite drygt 2000 personer är licensierade yrkesfiskare, och förstahandsvärdet på fisken är bara runt en miljard kronor. Fiskarnas deklarerade inkomster är också mycket blygsamma. Dessutom visade nyligen en utredning från Skatteverket att fisket ligger i absolut topp av alla branscher när det gäller svarta pengar – 77 procent av de skattade inkomsterna cirkulerar svart.
Det finns ytterligare ett skäl till att Sverige inte ensidigt kunnat göra något i torskfrågan, och det är vårt medlemskap i EU som gör att vi inte får handla självständigt på fiskets områden. Under den socialdemokratiska regeringen försökte faktiskt Sverige lyda forskarnas rekommendationer om ett torskfiskestopp, men kördes över av de andra länderna. Sedan flera år tillbaka har Sverige till och med tilldelats torskkvoter i Östersjön som är så stora att vi inte ens har lyckats fiska upp dem.
– Det är ett kvitto på en helt misslyckad fiskepolitik, säger Sture Hansson. Förra året hade vi fiskestopp för torskfisket ungefär halva året, vilket betyder att fiskarna ligger i hamn finansierade av skattebetalarnas pengar. Och sedan hinner de inte fiska upp sin kvot. Planhushållningens värsta karaktär kommer till sitt uttryck här. Ingen jävel skulle komma på idén att ha svenska pappersbruk som skulle stå stilla halva åretmedan vi betalade pappersarbetarnas löner och alla driftskostnader – det är helt befängt!

 

I dag är det helt utsiktslöst att få en enda fisk.

Och medan många hundra miljoner kronor spenderas årligen ur EU:s ”Fond för fiskets utveckling” på att samtidigt modernisera och skrota fiskeflottan, stödja effektivisering och betala stilleståndspengar, ge prisstödspengar, och utvecklingspengar till nya typer av fångstredskap och moderniserade fiskehamnar och anläggningar – slåss forskarna med näbbar och klor med varandra för att få tillgång till de få forskningsmiljoner som skulle kunna användas till att forska kring fiskets effekter på ekosystemet.
Professor Pauli Snoeijs säger:
– Vi sitter på olika universitet och konkurrerar om samma pengar, och bara 8 procent av alla ansökningar beviljas. För havets skull vill jag jobba med andra Östersjöbiologer. Jag hade hoppats på ett svenskt Östersjöinstitut, men nyss kom ett besked om att all havsforskning framöver ska samordnas från Göteborg. Det är ju helt sjukt! Det är Östersjön som har de akuta problemen nu, om forskningen hamnar i Göteborg är det lätt att föreställa sig vad som händer med pengarna.
Statsveterinär Torsten Mörner klagar över bristande målsättning med Sveriges miljöövervakning.

– Vi vet en massa saker, men vad ska vi göra med kunskapen när vi samlat in den? Det borde finnas en självklar uppföljning av miljöövervakningen. Annars är som om man hittar en död person i skogen, och sedan går ut och säger att ”nu får ni komma in med era ansökningar om hur vi ska lösa det här fallet”.
Professor Sture Hansson menar att övergödningsproblemet i Östersjön kan ta allra minst trettio år att rätta till, medan torsken kan återhämta sig på bara några år, om man låter bli att fiska den. Men så länge politikerna inte vågar fatta de självklara besluten ser framtiden mörk ut. Om inte torsken återhämtar sig kommer svenska folket att få lida.
– Konsumenterna förvägras god, billig torsk, badvattnet blir sämre och de över två miljoner svenska sportfiskarna kan inte längre fiska torsk. Jag är just nu ute på Singö, och när jag var grabb kunde farsan och jag pilka upp fyra, fem torskar per skaft på en förmiddag, i dag är det helt utsiktslöst att få en enda fisk.

 

Text: Isabella Lövin
Illustration: Sweden Graphics

 

Först publicerat i Vi nr 7/2007

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar