Vetenskap

Uppdrag: Gör världen begriplig

av Stina Jofs

”Du borde tala med Anna”, sa professor Hans Rosling när vi kontaktade honom en tid före hans plötsliga död.  Anna, svärdottern, är en av hjärnorna bakom Roslings berömda och pedagogiska metoder för att redovisa fakta. Så vi gjorde som Hans sa. Vi talade med Anna Rosling Rönnlund.

Hans Rosling är död.

Ett blåbärsris pryder dödsannonsen där också Tage Danielsson trösterika ord löper som en uppmaning från de döda: Hör upp, du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll.

När du läser det här är begravningen över. En stor och sörjande familj, släkt, kollegor och vänner från hela världen har tagit ett sista farväl i Uppsala slott. Nu väntar ett rejält arbete för oss ännu levande. Tar vi inte itu med det kommer professorns röst vråla ilsket inom oss: ”Öppna ögonen människa! Tro inte, ta reda på fakta.”

För många år sedan skrev jag om Hans Rosling här i Vi. Då hade han ännu inte hunnit bli hela världens sanningssägare. Klok, skarp och rolig var han visserligen men åhörarna långt ifrån så många som de skulle bli. I höstas ville jag tala med honom igen. Inte visste jag då att han återigen insjuknat i cancer. Inte anade jag att tiden var utmätt när jag besviket läste hans korta sms-svar på min fråga om en ny intervju:

”Du borde tala med Anna.”

Det råder Stockholmsvinter när jag gör det jag borde. Den råkalla kylan äter sig in under kläderna, ute vill ingen människa vara. Över en kopp kaffe berättar svärdottern Anna Rosling Rönnlund att hon sedan en tid ägnat sig åt det svåraste hon vet.

– Vi har aldrig skrivit en bok.

Ändå skriver ni? Du och maken Ola?

– Vi har aldrig varit särskilt rädda. Nej, det här är jättespännande! Det verkar som om vi dras till stora och svåra saker. Olas och mitt mål har aldrig varit att bli rika och berömda. Visst har vi slitit hårt, men vår innersta drivkraft har alltid varit nyfikenhet.

Ytterst få verkar begripa vad han säger.

Anna Rosling Rönnlund, medgrundare av Gapminder och kreativ chef i stiftelsen, är verbal. Har nära till skratt. En människa lätt att tycka om, tänker jag många gånger då vi träffas för att tala om den märkliga resa hon, Ola och Hans gjort.

För när världen ropade på en fixstjärna fanns han där, professorn i global hälsa. Han som kunde sluka svärd och förklara så att världen blev begriplig. Det många glömde som då charmades av den yvigt viftande pedagogen var att bakom succén med den rörliga grafiken stod en svärdotter och en son. Bakom Hans Roslings framgångar låg ett nästan 20 år långt samarbete. Utan det hade vi vetat mindre, gissat mer.

Det är ett faktum, inget som jag tror.

Just den meningen anar jag att Hans Rosling hade uppskattat extra mycket.

Låt oss backa några år, till senhösten 1998. Platsen är Uppsala, en vanlig familjemiddag.

”Varför är det så svårt att förklara?”

Hans Rosling klagar inför de andra familjemedlemmarna.

”Varför detta eviga tjat om ’vi och dem’, om tanken på Afrika som en nation, en kontinent för evigt lagd i mörker? Varför lyckas vi inte utrota begrepp som i-länder och u-länder? Vad gör jag för fel?”

Professorn, tillsatt 1996 med över 20 års erfarenhet av arbete med global hälsa, sliter med statistiken. För sanningen är ju att utvecklingen går rasande fort, att en del afrikanska länder har samma utvecklingstakt som Sverige på 1950-talet, att ett flertal kan mäta sig med de allra rikaste vad gäller låg barnadödlighet och utbildning för flickor.

Ändå.

Ytterst få verkar begripa vad han säger.

Hans Rosling låter testa sina elever på Karolinska institutet, sina professorskollegor – alla svarar sämre på hans frågor än de schimpanser han också ber välja mellan två svarsalternativ.

Slumpen klarar sig bättre än akademin, med andra ord.

Förutfattade meningar styr vårt sätt att se på världen – och än värre – styr dem som är satta att göra något åt orättvisorna.

– På middagen visar Hans en papperskopia av en graf han gjort, berättar Anna Rosling Rönnlund. Ena axeln markerar barnöverlevnad, andra BNP/capita. I mitten en massa olikfärgade bubblor i olika storlekar. Jag har inte vuxit upp med pengar, vi reste ytterst sällan i vår familj, men plötsligt blir världen begriplig!

Första besöken hos biståndshöjdarna är katastrofala.

Anna Rosling Rönnlunds föräldrar skiljer sig tidigt. Anna växer upp både på landet utanför Ludvika och i akademikernas Uppsala. Hon och Ola träffas när de är mycket unga, för övrigt på samma skola som Hans och Agneta blir ett par, Katedralskolan.

– Som ung vill jag bli konstnär som mina föräldrar. När jag möter Ola, som är otroligt duktig på att teckna, bestämmer jag mig för att bli fotograf. Under flera år går vi på konstskolor och pluggar andra ämnen parallellt. Vi sliter ganska hårt med att hitta våra roller. Både Ola och jag växer upp i miljöer där yrkeslivet varit passionsdrivet, starkt och fokuserat. Vad vill vi? Vad kan vi? Ska vi bli konstnärer eller akademiker?

Middagen förändrar livet, inte bara för Anna och Ola Rosling utan också för pappa och svärfar Hans. Anna Rosling Rönnlund tar med sig kopian hem, ramar in den och sätter upp tavlan på toaväggen. Ungefär i samma veva ska Ola Rosling skriva en universitetsuppsats i ekonomisk historia. Han gillar inte att skriva. Helst vill han göra tecknad film på datorn för ett konstprojekt. Då ser han den inramade statistiken på toaletten. Kan han kanske göra en film av pappas alla grafer för att förklara tillståndet i världen?

– Om man spelar grafen – som har ekonomi på ena axeln över tid – måste det väl bli ekonomisk historia? Ola bestämmer sig för att göra en tecknad film. Att det är början på en yrkeskarriär anar vi förstås inte.

De lever på studiemedel. Den första datorn köper de av en kompis på avbetalning.

– Vi frågar Hans om han kan låna oss pengar, men han vägrar. Ola har fått ett litet arv som gör att vi kan köpa en lägenhet i utkanten av  Göteborg. Om vi säljer den, tänker vi, och köper något ännu billigare i Malmö kan vi få loss pengar till två datorer, en extern cd-brännare och en skrivare. Vi är stolta över att vi klarar av det, att vi lyckas bygga ett dataprogram som kan hjälpa Hans vid hans presentationer.

Och som det hjälper!

Plötsligt begriper åhörarna vad den virriga professorn talar om. Den utveckling i Afrika och Asien han kan beskriva genom sina rörliga bilder, gör det så tydligt för alla att Europa och Amerika genomgått samma förvandling.

– Mycket av framgångarna handlar helt enkelt om att vi har lyssnat på Hans klagomål och försökt lösa hans problem.

Några pengar till en dator får de alltså inte, däremot låter Hans Rosling dem följa med när han ska hålla föreläsningar för FN, Världsbanken och Sida. I stället för statiska bubblor visar han den rörliga grafik som ungdomarna skapat.

– Hans är otroligt generös. I början kan vi ju inget om medicin eller global hälsa och inte är vi tekniker, men Ola och jag brinner för vår idé. Första besöken hos de riktiga biståndshöjdarna är katastrofala. En kvinnlig chef på Världsbanken
gråter när jag har dragit min presentation. Tekniken pajar, jag talar en obegriplig svengelska. Efteråt är jag övertygad om att hon gråter för att mitt föredrag är uselt men plötsligt kramar hon om mig, säger att det är första gången någon lyckats åskådliggöra de problem hon ständigt brottas med.

Det låter som en solskenshistoria, möter ni inget motstånd?

– Jo, det gör vi förstås, men oftast har det nog handlat om en frustration över att vi har varit svåra att klassificera. Vi passar inte in i enkla yrkesdefinitioner, har inte skrivit forskningsrapporter utan i stället fokuserat på att göra världen begriplig.

Men konstnärsdrömmarna då?

– Konsten föll liksom bort av sig själv. Det här var mycket roligare och mycket mer meningsfullt.

 

Anna Rosling Rönnlön ville bli konstnär men ”konsten föll liksom bort av sig själv”.

Anna Rosling Rönnlön ville bli konstnär men ”konsten föll liksom bort av sig själv”.

 

”Mind the gap” står det i Londons tunnelbana för att uppmärksamma resenärer på den klyfta som finns mellan perrong och tåg. Gapminder blir namnet på den stiftelse som professor Hans Rosling tillsammans med sonen Ola och dennes hustru Anna startar när UNDP, WHO, Världsbanken och andra internationella organisationer får upp ögonen för deras arbete.

– Egentligen var vårt mål att göra den statistik som faktiskt fanns, öppen och begriplig.

Det nystartade Gapminder vill göra all offentlig statistik gratis och sökbar, men grundarna inser att det är ett oerhört stort och dyrt projekt.

– Vi tycker att det bör göras på Google, det är ju där användarna söker och det är en gratistjänst. Kanske kan Google ta vår idé att hämta information från många håll och sammanföra den, tänker vi.

De planerar för – och hoppas på – att bli bestulna. Företaget Google inser nämligen att det finns pengar att tjäna på ett dataprogram som kan förvandla sifferkolumner till rörliga bilder.

Men en katastrof väntar.

2005 föds Max, Annas och Olas första barn.

– Vi fortsätter att leva och arbeta som vanligt. Max reser med till Genève, New York och sedan Kalifornien. När han sover arbetar vi, i väldigt pressande tider fixar vi barnvakt. Allt går jättebra!

I april 2006 åker den lilla familjen till Dalarna för ett släktkalas. Max är 15 månader, lite hängig, som barn är ibland. Dagen efter festen kräks han. Är han inte ovanligt stilla? tänker Anna. Loj på något vis?

– Vi ska egentligen direkt till Stockholm, men bestämmer oss för att övernatta hos Olas föräldrar på vägen hem. Jag sover på en madrass på golvet med Max bredvid mig. På morgonen vaknar jag av ett gurglande ljud och ser Max stå i brygga under sängen. Han är så spänd att vi har svårt att få fram honom.

Ilfärd till sjukhus.

Max okontaktbar.

Hjärnhinneinflammation.

– Jag minns att jag tänker mitt i tumultet, att rent statistiskt dör nästan inga barn i Sverige längre. De akuta fallen räddas. Så slår det mig att statistikens undantag måste ju drabba någon. Nu drabbar det oss.

De första, vidriga timmarna börjar de planera för sin sons begravning.

– Det är en så påtaglig krock att på några timmar gå från det friska barnet till det dödssjuka. Jag som har varit så käck, tagit med mig Max i alla sammanhang. Nu ligger jag och tänker på mitt barns begravning. Mitt i allt drabbas jag av en oerhört stark insikt – vi måste skaffa flera barn. Det är en mycket märklig natt.

Från ögonblicket de kommer in på sjukhuset upphör allt annat liv.

– Ola och jag jobbar inte på ett halvår. Max överlever, men skadorna är stora. Han är döv och har förlorat balansorganet. Han kan varken sitta eller vända sig längre. Inte gå, inte krypa.

Bitterheten ligger nära, livet känns orättvist.

– Märkligt nog går vi från en känsla av total katastrof till att orka se varje minimalt framsteg Max gör som en enorm seger. Han får cochlearimplantat och kan därmed lära sig att höra igen. Han lär sig kompensera för det förlorade balansorganet.

I dag är Max tolv år, äldst av tre syskon. Han går i vanlig skola, är alltid med vänner, är borta mer än hemma.

– I dag tänker vi knappt på det som hände. Jag tror att vi alla kom ur katastrofen ganska oskadade. Och lärdomen? Att livet kan förändras otroligt snabbt. Att man ska vara tacksam för det man har.

 

Tillbaka till arbetet och det udda gäng som följer med till USA för att utveckla rörlig grafik.

– Google gillar våra bubbelgrafer och anställer oss, trots att vi inte är färdigutbildade. Trots att vi har hållit på mer med teater, konst och musik än programmering. Vi är fem kollegor som lämnar Sverige, 14 personer om man räknar med våra familjer.

Anna och Ola har precis fått sin andra son, Ted. Han är två veckor när de flyttar till Amerika och fyra veckor när de börjar jobba på Google. De första månaderna är Max hemma med en barnflicka medan Ted följer med till jobbet. Hans Rosling är kvar i Sverige där han tar över driften av Gapminder. Professorn far ut på sina allt mer populära världsomspännande föreläsningsturnéer.

Efter några år avslutar Anna och Ola sin tid i USA.

Det är dags helt enkelt.

I Sverige väntar spännande arbete.

Prylar är en referenspunkt, liksom religion eller kultur.

Numera bor de i Stockholm, stiftelsen Gapminder står inför nya utmaningar. En är läromedel. En annan den ”kunskapscertifiering” där tolv till synes enkla frågor ska ge insikter om världen. Tanken är att skolor, myndigheter, ja, alla som vill kan göra testet. Ytterligare ett projekt som Anna Rosling Rönnlund nyligen sjösatt har namnet Dollar Street, ett sätt att med fotografier jämföra människors levnadsvillkor.

– Jag ville beskriva mänskligt liv genom de saker som omger oss: tandborstar, skor, täcken, telefoner. Genom att fotografera vardagen utan att lägga på en massa kulturella, religiösa eller politiska lager kan vi alla förstå hur lika människor på samma socioekonomiska nivå lever. Det materiella spelar roll, självklart är det så. Prylarna är en referenspunkt, lika avgörande som exempelvis religion eller kultur.

Hon har skickat fotografer över hela världen. När jag inser projektets omfång frågar jag lite uppgivet – när tror du att arbetet är färdigt?

– Aldrig, hoppas jag! Detta är ett evigt projekt där ambitionen är att verkligen visa hur vi människor har det. Ju fler vi fotograferar, desto bättre kan materialet bli.

Och så till slut och det svåraste av allt – skrivandet. Varför ge sig på att brottas med ord när det uppenbarligen är på det visuella planet både Annas och Olas stora intresse finns?

– Vårt mål, nej vår passion och absoluta drivkraft, är att skapa en faktabaserad världsbild. Det har vi arbetat med sedan starten i Gapminder. Vi har byggt databaser, skapat visualiseringar, grafik, försökt att göra data fritt tillgänglig, byggt kunskapsbanker, läromedel med mera, men vi har aldrig skrivit ner hur vi tänker. Varför vi tänker som vi gör. I boken, som kommer att heta Factfulness, går vi igenom hur världen faktiskt ser ut, vad folk tror och hur man enkelt kan förändra sina tankemönster för att förstå den bättre.

Och med det kan man väl konstatera att jag just gjort det jag borde, enligt Hans Rosling, nämligen talat med Anna.

 

Hans Rosling (19482017) var en karismatisk och entusiasmerande föreläsare.

Hans Rosling (19482017) var en karismatisk och entusiasmerande föreläsare.

 

Epilog: ”Att jobba vidare är väldigt trösterikt”

Intervjuerna med Anna Rosling Rönnlund är gjorda, texten nästan färdigskriven när Hans
Rosling avlider. Allt ställs på ända. Jag ringer Anna.

Vi måste tala om Hans.

– Jag var bara 16 år när jag träffade Ola. Hans blev som en pappa också för mig. Nu är han borta. Vi är ledsna förstås, förkrossade allihop, men arbetet lever vidare med samma ambitioner. Under nästan 20 intensiva år arbetade vi ihop. Ola, Hans och jag var alla ihärdiga, brinnande. Vi diskuterade ofta och mycket, var oeniga, men lyssnade och tog varandras åsikter på allvar. Och vi hittade alltid en lösning. Alltid. Vi har också skrattat mycket, haft otroligt kul tillsammans. Att jobba vidare med våra gemensamma projekt är väldigt trösterikt.

Det blev mycket fokus på Hans. Kändes det orättvist? Hans framgångar byggde ju delvis på att du och Ola lyckades skapa detta unika sätt att beskriva det Hans Rosling ville förmedla.

– Nej, det tycker jag inte. Det är klart att det emellanåt varit frustrerande att alla utgick från att det var den äldre, vita mannen som stod för allt tänkande. Jag vet att Hans ofta var väldigt irriterad över att många inte såg eller ville se det arbete som låg bakom. Många har frågat oss sedan beskedet om Hans död, hur vi ska gå vidare. Går det att fortsätta? Det är klart! Gapminder handlade inte bara om Hans föreläsningar, tvärtom. Och vi visste alla att vi stod inför ett generationsskifte, Hans var ju pensionär sedan några år. Nu kom döden plötsligt och tidigt. En del kanske tycker att det rimliga i sorgen vore att lägga ner, men så fungerade inte Hans och heller inte Ola och jag. Lusten att driva vårt arbete vidare är större än någonsin. Dollar Street ska översättas till fler språk och vi ska samla in fler hem. Vi är mitt uppe i ett spännande bokskrivande. Vi utvecklar undervisningsmaterial och ska precis dra i gång vårt kunskapstest i stor skala och göra kunskapscertifieringar. Vi fortsätter att förbättra våra grafer och vi föreläser alltmer. Det är väldigt spännande!

Hur var han som kollega?

– Otroligt kunnig och väldigt klok. Han var en mästare på att förenkla och sprida kunskap. Alltid på språng. Drivande och otålig, en arbetsnarkoman. Vi delade en gemensam vision och en gemensam irritation över de kunskapsluckor som finns. Vi var alla ganska orädda och gillade att testa nya idéer.

Och som svärfar och farfar?

– Jag kommer framför allt att minnas hans stora hjärta. Det, och förmågan att förstå när det var allvar. När Max blev sjuk och Hans inte var med oss på sjukhuset, ägnade han all tid åt att läsa på, rådgöra med kollegor. Han hade en total känsla för allvar. Däremot sket han i all polish, all uppvisningsvänlighet. Det fanns inget arrogant, snorkigt över honom alls. Varenda en som hade något vettigt att säga – det kunde vara städerskor, servitriser och barn likväl som överläkare eller företagsledare – lyssnade han på.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Camilla Lindqvist

 

MERA FAKTA, TACK
NAMN: Anna Rosling- Rönnlund.
ÅLDER: 41 år.
YRKE: Medgrundare av Gapminder, UX & designledare på Gapminder.
FAMILJ: Maken Ola, barnen Max, Ted och Ebba samt katterna Fegis och Katastrof.
DRÖM OM FRAMTIDEN: ”Att folk har en mer faktabaserad världsbild.”
AKTUELL: I september är Anna Rosling Rönnlund en av föreläsarna på Tidningen Vi:s Framtidsbåt.

 

 

Publicerat i Tidningen Vi, april 2017

 

//Citat//:

Ytterst få verkar begripa vad han säger. 

 

Första besöken hos biståndshöjdarna är katastrofala. 

 

Prylar är en referenspunkt, liksom religion eller kultur.

 

 

Bildtexter:

 

Bild B:
Anna Rosling Rönnlön ville bli konstnär men  ”konsten föll liksom bort av sig själv”.

 

Bild C:

Hans Rosling (1948­2017) var en karismatisk och entusiasmerande föreläsare.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »