Musikkrönika/Backstage

Vad som helst utom tystnad

av Johan Norberg

Vi måste stödja det nyöppnade kaféet”, säger jag till dottern, så vi slinker in och hinner beställa innan jag lägger märke till det rytmiska pickandet från en liten högtalare under kassaapparaten.

”Ta det lugnt, pappa”, säger dottern, som ju känner mig och mitt lynne, men det är för sent.

Stark musik i restauranger och butiker gör mig galen, men på låg volym kan det nästan bli ännu värre. Vår fikastund är förstörd innan den ens har börjat och det är helt och hållet mitt fel. Min kränkttröskel ligger på en generande låg nivå och i minst tio minuter sitter jag där och gubbkärvar innan vi kan börja samtala.

Vår fikastund är förstörd innan den ens har börjat.

Vad som händer när man skruvar ner volymen på inspelad musik är att frekvenserna försvinner stegvis. Först bas och sedan sång och längre klanger utan anslag, som till exempel stråkar. Näst sist återstår pianot, som når igenom nästan vilket störande motorljud som helst – det är därför det under många år användes som ”muzak” i hissar och flygkabiner – och till sist är bara trummornas hi-hat kvar.

Det enerverande pickandet i kaféet från en liten högtalare under kassaapparaten är technomusik, men på så svag nivå att basen, bastrumman och alla andra rytmiska och tonala referenser försvunnit, och jag kan inte avgöra vare sig tonart eller var ettan i takten är.

Ja, så är det att vara musiker. Det är alltså inte bara enerverande, jag förstår inte vad som är ”upp och ner” i musiken, ett slags musikalisk spatial förvirring och det försätter mig i ett koleriskt tillstånd som jag med nöd och näppe lyckas bemästra. Min första impuls när sådant händer – i klädaffärer, restauranger eller hotellens frukostmatsalar – är att jag vill ta reda på var ägaren bor, rusa dit och spela upp samma techno- eller hip-hopmusik precis när familjen satt sig för att äta söndagsmiddag och fråga: Är det här trevligt? ÄR DET HÄR TREVLIGT?

 

Många skulle säga att det bara handlar om nya tider och genrer, och naturligtvis stämmer det till viss del, men när man hör efter bland restaurangpersonalen – vilket jag ofta gör – varför de spelar just den musiken eller har på musik över huvud taget, så är det sällan någon som vet. Det ska bara vara så. Det nya är inte musikstilen, det är rädslan för tystnad.

Vad som helst men inte det.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sana Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar