Reportage

Våga vara vågad

av Sara Arvidsson

Att klä av sig inför publik – kan det vara en feministisk handling? Ja, om du frågar Sara.  Hon är förförd av den 150-åriga subkulturen burlesk, som sannerligen lever och har hälsan.

Till slut finns det inte tid för fler förberedelser. Jag står vid ingången till Södra teaterns stora scen och det är bara minuter kvar tills det är min tur. Nervositeten sitter inte i huvudet, men andetagen är ytliga och blodet rusar. Jag sträcker armarna upp i luften och tänker att jag andas genom fötterna. Försöker göra mig redo för mina tre minuter i rampljuset. Så hörs de första tonerna från Sidney Bechets klarinett i högtalarna och jag kliver ut ur skuggorna.

Jag sträcker armarna upp i luften och tänker att jag andas genom fötterna.

Burlesk kan enklast beskrivas som en teatral form av avklädning. Jag blev förförd av konstformen för åtta år sedan på klubben Tip the Velvet i Göteborg. Gruppen The Velvet Vixens gjorde ett nummer som avslutades med en rad av skakande rumpor, smyckade med fransar och pärlor, i alla möjliga former och storlekar. Jag hade aldrig tidigare sett kvinnor ta plats med sin nakenhet med en sådan självklarhet och pondus. Dessutom var de roliga. Redan den där första gången kände jag att jag ville uppträda själv någon gång.

Att nu vara backstage på Södra teatern i Stockholm känns overkligt. I min väska ligger allt som behövs för att förvandla mig till burleskkaraktären ”Märit”: fetsmink, lösögonfransar, glitterspray och en morgonrock sydd av sex meter vit satin. Jag blir andfådd och svettig av att gå uppför stentrapporna till logen. Där är det högt till tak, perfekt belysning och utsikt över Gamla stans hustak. Som nykomling är jag van vid att byta om på toaletter och i trånga omklädningsrum på små klubbar. Men i kväll ska jag uppträda på Stockholm International Burlesque Festival. Det har varit min dröm sedan jag började med burlesk för två år sedan. Jag slutar inte svettas.

Några timmar tidigare: Tid för soundcheck. I en smal trappa möter jag ”Fräulein Frauke”. Hon har papiljotter under en sjal och osminkat ansikte, precis som jag. Tillsammans med John-Paul Bichard producerar hon festivalen som sträcker sig över två dagar med 34 artister från tolv länder. Det är utan tvekan det största burleskevenemanget i Sverige. Hon är ändå förvånansvärt lugn.

Jag får en kram och repeterar min koreografi på stora scenen. Det känns också som en omfamning. Salongen från 1859 är dekorerad i grönt och guld med röda sammetsstolar. Balkongerna i två våningar gör att publiken kommer väldigt nära. Jag försöker föreställa mig att 400 personer kommer att sitta där nästa gång jag går ut på scengolvet.

 

Sex meter vit satin går åt till att skapa ”Märits” morgonrock.

 

Det viktigaste steget mot att bli burleskartist kom när jag hade flyttat från Göteborg till Stockholm. Jag hittade Burleskakademien och under ett års tid gick jag alla deras kvällskurser. Där fick jag lära mig att rotera och vicka på höfterna, få brösttofsarna att snurra och ta av kostymdelar på ett snyggt sätt. Framför allt fick jag en helt ny känsla för min egen kropp. På en av de första lektionerna sa min lärare ”Lady Francescca” att det som är bra med burlesk är att om man gillar bullar, så kan man äta tio bullar, för då blir det bara mer rumpa att skaka på. Har du ingen rumpa så gör det inget heller, du kan alltid uppnå en rolig skakeffekt med hjälp av en massa fransar.

Inför kvällens show är stämningen i logen lugn på ytan, men koncentrationen ligger tät. Min granne vid sminkbordet är ”Coney Bow” från Frankrike. Hon ska göra ett akrobatiskt nummer i 1920-talsstil där hon glider runt och över en stol. Det är över tio år sedan hon började uppträda och hon visar inga tecken på nervositet. Bakom mig sitter Helsingforsartisten ”Betty Fvck”, som började med burlesk för bara tio månader sedan. För henne tar sminket tre timmar. Hon limmar ner ögonbrynen och lägger tio olika nyanser av foundation i ansiktet för att skulptera fram en ny form med skuggor och högdagrar. Steg för steg förvandlas hon till glamorös showgirl, med platinablond peruk och stassklädd body. När jag tar ut papiljotterna ur mitt rosa hår tittar hon avundsjukt på mig.

– Jag ska stjäla ditt hår, säger hon först.

Och några minuter senare.

– Du borde skaffa en peruk i stället så behöver du inte lägga två timmar på det där.

Jag har sett allt från snurrande propellrar till badankor.

När sminket är på plats och håret är i ordning är det fortfarande någon timme kvar tills showen drar igång. ”Coney Bow” fäster gröna glittriga pasties över bröstvårtorna. Jag brukar sätta fast mina så sent som möjligt. I dag är jag extra orolig att min svett ska blöta upp klistret på den dubbelhäftande tejpen, så att de ramlar av på scen. Vad som används för att dekorera brösten är viktigt inom burlesken. Vanligast är kanske tassles; tofsar som artisten kan få att snurra som final på ett nummer. Eftersom bh:n ofta tas av i samband med numrets dramaturgiska höjdpunkt finns det inga gränser för vad som kan finnas under den. Jag har sett allt från snurrande propellrar till badankor. Själv har jag tamponger i stället för tofsar. Toppen har jag målat röd med nagellack och dekorerat med röda kristaller.

 

I mitt nummer leker jag med den klassiska formen för ett burlesknummer, med glamourös vit morgonrock och underkläder i 1940-talsstil. Det går ut på att jag efter min eleganta entré simulerar mensvärk och sedan vänder mig om för att avslöja en röd, glittrig fläck på rumpan. Jag tar av plagg efter plagg som blivit fläckat av glittermens och avslutar med ett vattenfall av röda pärlor som faller ner från mitt skrev. Mest kommentarer brukar jag få över ett moment när jag stoppar ner min vita, handskbeklädda hand i trosan för att känna efter om blodflödet verkligen satt igång. Jag gräver runt och känner efter i takt till musiken och drar efter en stund upp handsken igen som då blivit röd och glittrig på fingertopparna.

Efter det följer en av burleskens mest populära rörelser. Jag tar av mig handsken med munnen. Genom att skoja om mens och göra den glittrigt lyxig försöker jag att göra den mindre hemlig och skambelagd. Personer som sett mig uppträda har sagt att de kommer tänka på mig nästa gång de har mens. Att det då kommer att kännas lite roligare, trots menssmärtor och risk för läckage. Ingenting kan göra mig gladare.

Enligt mig går burlesk och feminism hand i hand. Ett nummer behöver inte ha en lika uppenbar vinkel som mitt för att ses som en form av aktivism. Jag tycker det är en feministisk handling i sig att ta plats med sin kropp och sexualitet på sina egna villkor. Jag klär i första hand av mig för att underhålla kvinnor. Om män råkar gilla det är det okej, men jag blir ännu gladare om de blir lite förvirrade eller provocerade.

Burleskvärlden är genomgående kvinnodominerad. Det märks bland producenter, artister och publik. Det är dessutom en kultur med ett lekfullt förhållande till kön. En show innehåller ofta maskulint och feminint kodade plagg och rörelser i en salig röra. På så sätt kan burlesk bidra till att luckra upp gränserna för hur personer med olika sorters kroppar får synas.

En dyr hobby – eller ett dåligt betalt extrajobb.

I Sverige är det få som kan försörja sig som burleskartister. För mig är det än så länge en dyr hobby – eller ett dåligt betalt extrajobb. Om du inte tillhör världseliten är det inte ekonomiskt lönsamt att uppträda på burleskfestivaler. Inför det här framträdandet har jag spenderat mer på material än jag kommer att kunna fakturera. Jag började sy om min kostym för flera månader sedan och de senaste veckorna har mitt sociala liv i princip upphört. All ledig tid har jag spenderat vid symaskinen eller med att öva framför spegeln. För att kunna uttrycka det självförtroende som krävs måste du veta exakt vad du ska göra till varje ton i musiken. Helst ska även ansiktsuttrycken vara koreograferade.

Jazzen målar upp mitt scenrum och nu är den här, min stund med åskådarna. Jag får betalt för varje minut jag investerat. Jag suger i mig publikens skratt och jubel. De blir precis så överraskade som jag hoppats, när jag visar upp lager på lager av glittriga mensfläckar. När jag fått tillbaka mina kläder försöker jag att titta på resten av showen, men har så mycket adrenalin i kroppen att jag inte kan fokusera på något annat än mig själv. Jag tar på mig den vita morgonrocken med mensfläcken och går upp till logen, fortfarande med de röda pärlorna dinglande mellan benen. Där blir jag sittande med ett glas vin i den ena handen och den andra i chipsskålen. Hormonpåslaget gör att jag fortsätter att skaka. Det tar kanske tio minuter innan jag lyckas samla mig och smyga ut på första balkong för att se några av de andra numren.

 

”Märit” håller hov i baren efter sitt framträdande.

 

Inom burlesk utvecklar man en persona. Det blir lättare att anspela på sexighet och ta av sig kläderna inför en publik om man går in i en påhittad figur med egna karaktärsdrag. Min persona har ett skyhögt självförtroende och obefintliga hämningar. Eftersom jag och ”Märit” delar kropp, får jag också ta del av kicken när hon hyllas på scen.

Efter mitt framträdande är jag kvar i ”Märit” hela kvällen. Mitt ego blir enormt och målet för kvällen är att låta publiken beundra och hylla mig. I längden är det ett beteende som är på gränsen till drygt och därför inte något jag kan stanna i för länge. Det som blir kvar i vardagen är ett förhöjt självförtroende, att jag blivit mer bekväm i mitt skinn och kanske också lite bättre på att flörta.

 

Text: Sara Arvidsson (journalistpraktikant)
Foto: Moa Karlberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar