Reportage

Våldets pris

av Marie Branner

En måttlig misshandel kostar samhället 200 000 kronor. Ett gäng unga högerextrema ända upp emot 290 miljoner kronor …

– Att arbeta långsiktigt mot intolerans är inte bara mänskligt klokt, utan också en väldigt bra affär, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson som nu presenterar en ny och unik studie.

 Utanför ligger fortfarande tunna, tunna isskorpor – lätta att trampa sönder – på vattenpölarna. Härinne, i ett klubbhus i skogen utanför Kode i Kungälvs kommun, jobbar en grupp högstadieelever med att inte ha sönder sig själva. Eller andra.

Douglas Petersson, 15 år, låter kepsen åka av och på.

– Här måste man se saker ur andra människors synvinkel. Det kunde jag inte förut, jag bara körde på. Men om jag har förändrats? Näe.

Felicia Tollesson, niondeklassare från en annan skola i Kungälvs kommun, håller inte med.

– Lägg av, det har du visst, Dogge! Du bad en tjej om ursäkt, en tjej som du behandlat illa, det gjorde du inte förut. Det är starkt.

En dag varannan vecka möts 25 högstadieelever från Kungälvs tre högstadieskolor i klubbhuset för gemensamma undervisningsdagar. De har antagits till Toleransprojektet, som också kallas Kungälvsmodellen, ett arbete som nu pågått i 15 år.

Kungälvsmodellen har hyllats och prisats, men har likt andra projekt ständigt ifrågasatts när kommunala resurser ska fördelas. För hur mäter man värdet av att hundratals ungdomar fått bättre betyg och kommit in på gymnasiet? Går det att sätta prislappar på minskad främlingsfientlighet och uteblivet våld?

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har med sitt team satt sig ner och räknat. Fast tvärtom. De har räknat på vad det skulle ha kostat om man inte agerat i Kungälv. Intolerans har inte bara ett mänskligt pris utan också ett ekonomiskt. Och det priset är skyhögt.

– Man måste se på Toleransprojektet som en social investering, inte en kortsiktig kostnad, säger Ingvar Nilsson.

Han har 35 års erfarenhet av att försöka få beslutsfattare och allmänhet att förstå hur dyrt det kan bli för samhället om man sparar in på förebyggande insatser.

Alla förstår att utanförskap leder till lidande.

– Men siffror är maktspråk.  Ekonomiska argument biter hårdare än humanistiska. Det beror inte på att våra beslutsfattare är cyniska, utan på att budgetar och kortsiktighet styr. Men etiska och mänskliga argument står inte i motsats till ekonomiska argument. Kan man visa att man genom kortsiktiga utgifter långsiktigt sparar stora pengar så blir ekonomin en motor, säger Ingvar Nilsson, som aldrig glömmer när han föreläst för justitieminister Beatrice Ask och hon efteråt mötte honom med orden: ”Tack, vad bra, nu har jag siffror. Nu kan jag förhandla med Anders Borg.”

Det är dit nationalekonomen Ingvar Nilsson vill komma. Till riksdagen och ut i kommunerna. Att ”mjuka” frågor ska ha samma tyngd som infrastruktur. För det krävs siffror.

 

Toleransprojektet har under 15 års arbete med totalt 450 elever kostat 13 miljoner kronor. Nilssons analys visar att om man under den tiden undvikit att ett enda högerextremt eller intolerant gäng skapats i kommunen så har man sparat in samhällskostnader på runt 290 miljoner kronor. Alltså över 20 gånger mer än vad hela projektet i Kungälv kostat.

Det betyder att om projektet reducerat effekterna av ett enda gäng med fem procent så har man redan där passerat ett samhälleligt break-even.

Att totalsumman blir så hög beror på alla osynliga kostnader. Ändå har man räknat i underkant. Man har inte bara tittat på exempelvis sjukvård efter en skolmisshandel, utan även gjort kostnadskataloger för offer och förövare: polisutredningar, socialtjänst, rehabilitering. Sedan kommer de största posterna: sjukskrivningar och långvarig arbetslöshet. Produktionsbortfall. Det är då miljonrullningen är i gång.

Problemet med ekonomiska studier som den här är uppenbar. Man måste räkna på det som inte hänt, men som skulle kunna ha inträffat om Toleransprojektet inte funnits.

– Vi kan påvisa kostnaderna för att inget göra. Och vi kan visa på de effekter som vi ser av Toleransprojektet. Sedan är det upp till beslutsfattare att väga risker mot möjligheter, säger Ingvar Nilsson, som ställer en svår etisk fråga kring sitt eget arbete med att räkna på vad människors utanförskap faktiskt kostar.

– Ska vi bara hjälpa människor som kan bli lönsamma? Vi kan inte föra sådana lönsamhetsresonemang – åldringar och missbrukare är i så fall olönsamma. Krasst ekonomiskt så finns ju ingen mer effektiv besparing än en död missbrukare, säger Ingvar Nilsson.

Det låter cyniskt och drastiskt. Men det handlar om att fördela resurser smart, menar Ingvar Nilsson. Man reducerar både dödsrisk och samhällskostnader om en heroinmissbrukare får subutex. På samma sätt ska man se på Toleransprojektet: inte som en kostnad, utan som en ekonomisk investering.

Ingvar Nilsson ser tre grundläggande orsaker till att det är så svårt att förstå vad intolerans och utanförskap kostar. Och varför man inte har rätt underlag när politiska beslut ska fattas:

1. Osynligheten. Kostnaderna för enskilda händelser är fördelade på en mängd aktörer – kommun, landsting och stat – men också mellan år. En knivskärning hamnar fem, tio år senare hos Försäkringskassan. Ingen ser den samlade summan.

2. Inget helhetsansvar. I en studie kring gatuvåld i Södertälje fick Ingvar Nilsson involvera runt 20 olika myndigheter.

3. Pyramidspelsproblemet. Alla knuffar kostnader framför sig. En sjuårig stökig kille får ingen hjälp i skolan, en assistent anses vara en för dyr insats. På högstadiet finns risken att pojken har börjat kosta stora pengar.

Alla ”vet” om detta. Ändå är det svårt att ändra på bilden av förebyggande projekt som dyra. När det i själva verket kan vara precis tvärtom.

– Vi ekonomer pratar om ”perversa incitament”. Mänskliga problem är komplexa och långsiktiga, men våra system är kortsiktiga. Ska vi verkligen ha ettårs-budgetar när vi vet att det inte finns några quick fix, säger Ingvar Nilsson, som hoppas att Toleransprojektet får fler efterföljare.

 

Vad är det då man har gjort rätt i Kungälv? Vi backar bandet till 1995. En augustikväll misshandlas 14-årige John Hron till döds av tonåriga skinnskallar vid Ingetorpssjön. Mordet blir oerhört uppmärksammat i media och Kungälvs kommun reagerar både yrvaket och beslutsamt.

Christer Mattsson, då en 24-årig studerande,  kallas in för att kompetensutveckla lärarna. När sedan en annan grov misshandel inträffar, av samma gruppering ungdomar men inte samma individer, går proppen ur.

– Det var avgörande för den politiska viljan och för att få resurser till att arbeta långsiktigt. Inte bara för att känna igen och stoppa de extremintoleranta grupper som då fanns utan för att ta bort jordmånen, så att inga nya skulle uppstå, säger Christer Mattsson.

I dag finns inga nazistiska gäng i Kungälv – en kommun där högerextrema åsikter och grupperingar historiskt har haft fäste. Och Christer Mattsson, i dag 42 år, är fortfarande den drivande kraften.

 

Förenklat går Toleransprojektet ut på att tidigt fånga upp ungdomar med intolerant världsbild. Kursen löper över ett läsår och man blandar unga från kommunens tre högstadieskolor. I gruppen ingår både intoleranta, konfliktdrivande elever och de som är mer trygga och högpresterande. En dag varannan vecka träffas man långt bort från skolkorridorernas hierarkier för att bryta vi-och-dom-föreställningar och ge ungdomarna en möjlighet att få komma ur sina vanliga, trånga roller och destruktiva mönster.

– De flesta är fruktansvärt trötta på att upprätthålla den roll de har blivit. Trötta på att vara förbannade, säger Christer Mattsson, som menar att alla, även de elever som inte respekterar andra, ska respekteras.

Det vanligaste misstaget samhället gör är kraftfulla men kortsiktiga insatser, anser Christer Mattsson. Vanligast är temadagar. Men temadagar mot rasism är – i bästa fall – meningslösa. I värsta fall kontraproduktiva.

– En temadag är i sin form alltid manifestativ. Väldigt lite kunskap uppstår om man jämför med de 13 år en elev förväntas gå i skolan. Värre är att intoleranta subkulturer trycks in i ett hörn och måste försvara sig och därmed blir ännu mer övertygade om att de har rätt, vilket är en fullständigt logisk, mänsklig reaktion säger Christer Mattsson som när han var ”ung och självrättfärdig” lärde sig den hårda vägen hur man inte ska göra:

Han var i början av 1990-talet inbjuden att prata om intolerans i Visby. Gymnasiet hade just en temadag mot främlingsfientlighet. En elev blev provocerad av att han fick ”stå oemotsagd och prata skit om Sverigedemokraterna för skattebetalarnas pengar”. Christer Mattsson tackade ja till en debatt vid en senare tidpunkt, eleven hade bjudit in media och var själv den som skulle debattera. Christer Mattsson körde över eleven med sina argument och åhörarna skrattade ut killen, som senare dömdes för hets mot folkgrupp i Högsta domstolen. Samma kille blev sedan en av Sveriges ledande nynazister.

– Jag vann debatten, men förlorade en elev. Det var en fruktansvärd läxa, säger Christer Mattsson.

I klubbhuset utanför Kode går tuben med räkost åt först. Den gemensamma frukosten dukas av, elevernas mobiler samlas in. När Christer Mattsson berättar om hur uppdelandet av människor kunde gå till i Nazityskland är det tyst i rummet. Handikappade tyska spädbarn sorterades bort och dödades – i en långsam tillvänjning av ett ”vi” och ett ”dom”. Inte av uttalad ondska, utan för att det ansågs barmhärtigt. Ett förflyttande av gränser som till slut ledde till koncentrationsläger. När han senare berättar om den svenska tvångssteriliseringen och att det var lagligt fram till mitten av 1970-talet, ropar en tjej:

– Men hände det där verkligen på riktigt? I Sverige?

– Alldeles nyss. I Sverige, svarar Christer Mattsson.

 

Diskussionen leds till frågor kring vår rätt att välja bort människor, att inte vilja se andra – processer som lätt börjar i en skolkorridor eller i ett klassrum. Hur  enkelt det är att flytta gränser, att skylla på andra, att utse syndabockar – homosexuella, handikappade eller invandrare. Att vara med i Toleransprojektet är eftertraktat. Man har fler sökanden än platser. En höjdpunkt är varje årskulls resa till Polen, där ett besök i koncentrationsläger ingår. Men längtan är dubbelbottnad, många är nervösa inför vårresan, de har hört av äldre elever att det som händer med en där är ”skitjobbigt”.

För flera var höstterminens start tuff. Att fysiskt och mentalt nötas med andra jämnåriga, utsätta sig för andras tankar, lämna det trygga kompisgänget.

Hannah Nicander gick i sjätte klass när en grupp från Toleransprojektet redovisade ett arbete i hennes klass. När frågan kom till henne på högstadiet var hon positiv. Hon kallar sig själv ett problembarn. Inte bara skolbetygen har förbättrats, hon har också ändrat åsikter.

– Här får man inte bara lära sig saker. Här förstår man. Förut trodde jag att Hitler var någon som – pang! – dödat alla judar. Här får man bakgrunder, det blir känslomässigt. Allt går ut på att alla har lika värde, det blir så annorlunda mot i skolan.

 

Loa Ek, i nian, beskriver sig som en som tyckte illa om invandrare förut. Att de tog våra jobb. Hon vet inte varför hon tänkte så. Loa tystnar. Hon tänker på en tjej som hon inte gillar och som hon för ett tag sedan kallade ”ankläppen” i skolan.

– Hon började ju gråta. Nu tänker jag mer på vad jag säger, säger Loa och blir avbruten av Moa Jodin, som går i en annan skola:

– Vet du att jag var rädd för dig förut, Loa? När jag såg dig på stan. Fattar du?

Tjejerna skrattar.

– Man lär känna sig själv. Det är nog egentligen det man gör, säger Loa.

För Christer Mattsson betyder den ekonomiska studien oerhört mycket. Med ekonomiska argument kan han kanske äntligen slippa att Toleransprojektet betraktas som ett slags generositet från samhällets sida. Att diskussionen i stället kommer att handla om detta: att generositet i medmänsklighet är ekonomiskt lönsamt.

I 15 år har han varit drivande, men vill inte framstå som en frälsare. Tvärtom.

– Jag älskar mina elever. De möjliggör för mig att få vara den jag vill vara i mitt arbete.

Att det nästan alltid finns en eldsjäl bakom framgångsrika projekt gör arbetet sårbart. För vad händer när den drivande personen slutar eller flyttar?

– I varje kommun finns en massa otända eldsjälar. Mitt arbete skapades när tragiska händelser inträffade. Eldsjälarna finns, de måste bara mobiliseras. Och det sker när resurser frigörs. På så vis är Toleransprojektet inte alls beroende av mig som person.

 

Långsiktighet och respekt

Christer Mattsson drar upp tre orsaker till varför arbetsformen i Toleransprojektet funkar:

  • ”Vi blandar ungdomar. De i riskzoner från olika skolor, men också mer trygga och högpresterande elever.”
  • ”Vi har undervisning på annan plats. Det krävs för att få bort rollbeteenden och bryta mönster. Många har hamnat i en viss roll av en slump – som det är svårt att bryta sig ur. Då behövs nya konstellationer.”
  • ”Undervisningen är en kombination av hård struktur och öppen dialog. Vi har en ömsesidig kod för hur vi uttrycker oss – det är särskilt viktigt för dem med bristande impulskontroll. Min uppgift är ofta att se till att de inte tappar ansiktet. Många är själva sjukt trötta på sin egen roll.”

 

 Lönar  det sig?

  • Intoleransens pris” är en socioekonomisk analys av vit makt-rörelsen och Kungälvsmodellen. Den är gjord av Ingvar Nilsson, Eva Nilsson Lundmark och Anders Wadeskog. Initiativtagare till studien är Teskedsorden och Expo utbildning i samarbete med Kungälvs kommun och med stöd från Ungdomsstyrelsen, bokförlaget Natur & kultur och Stieg Larsson-stiftelsen.
  • Från 9 april kan du läsa hela rapporten på www.toleransprojektet.se.

 

Text: Marie Branner
Illustration: Karin Rönmark

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar