Samhälle

Välkomna – men vi tänker inte släppa in er

av Fredrik Lindström

Vi svenskar tycker oss vara ett öppet och modernt folk, ändå misslyckas vi så kapitalt med integrationen. Varför är det så? Vi bad Fredrik Lindström försöka reda ut frågan.

Det är onekligen ett mysterium hur Sverige kan utmärka sig för denna generositet, och denna inskränkta snålhet på en och samma gång. Går det ens att hitta en förklaring? Hur har vi blivit ett samhälle som tycks säga: Kom gärna hit, men vi kommer aldrig att släppa in er på riktigt!

Integrationsfrågorna är glödheta och ständigt omdiskuterade, och den folkliga opinionen är lika paradoxal. 63 procent av svenskarna anser att invandring är bra för Sverige, endast 13 procent tycker att det är dåligt. Men i princip lika många (60 procent) anser att integrationen inte funkar, endast 10 procent att den rullar på fint. Diskussionerna handlar också nästan uteslutande om varför integrationspolitiken har misslyckats, nästan aldrig om det personliga ansvaret. Kanske tycker många att de ”gjort sitt jobb” när de är positiva till flyktingmottagande, att de på något sätt skulle vara inblandade i det praktiska arbetet är det inte tal om. Svenskar vill helst inte vara inblandade alls om ansvaret är oklart eller något riskerar att bli pinsamt. Såsom mötet med någon som kanske inte delar ens vanor eller värderingar.

Just det toleranta och öppna utmärker oss på många sätt.

Ha nu gärna klart för er att den här artikelserien inte innebär att jag kommer med lösningar till integrationsfrågan. Hade jag haft sådana hade jag lanserat dem för länge sedan. Nej, jag tar sikte på att försöka analysera den här motsägelsen för att se vad den berättar om Sverige och svenskarna, om vår kultur och våra värderingar. Om jag bättre kan förstå detta som verkar så uppenbart paradoxalt, så kanske det kan bli lättare att diskutera frågan hur man kan bli accepterad och beredas plats i det svenska samhället.

I den här första artikeln tänkte jag försöka fokusera på varifrån vår öppenhet och generositet egentligen kommer, sätta in den i ett historiskt sammanhang, men också visa dess tydliga koppling till vår nationella identitet. För just det toleranta och öppna utmärker oss på många olika sätt vid internationella jämförelser. Drygt åtta av tio svenskar kan, visar en relativt färsk undersökning, tänka sig en utlandsfödd eller homosexuell som landets statsminister – vilket är världsledande siffror. Här vill man ju nästan spricka av stolthet, men förutsättningen är då att de här åsikterna verkligen bottnar hos folk. Vi kan väl utesluta att en del svenskar uttrycker sådana värderingar just för att de tycker att det känns mysigt att vara ”världsledande” i någonting, varför inte då tolerans? Förhoppningsvis.

Men det är ingen tvekan om att den här typen av öppenhet för många kan uppfattas som ett måste. Att strukturellt särbehandla människor och utesluta dem från vår välfärd är helt enkelt ”omodernt”. Och just ordet ”modern” verkar vara ett nyckelord i den svenska identiteten, om det nu finns en sådan.

 

Frivilliga fyllde  Stockholms central 2015 för att ta emot flyktingar.

Vår utpräglat positiva hållning till det vi uppfattar som modernt och progressivt är intressant i sig, eftersom alla föreställningar om en svensk identitet länge uttryckligen byggde på motsatsen: traditionalism. Enligt det synsättet definieras svenskhet med hjälp av röda stugor, sill, kräftor och majstänger och andra mer eller mindre landsbygdsromantiska element. En hel del av det här förekommer fortfarande i dag i en internationell Sverigebild, inte minst i turistsammanhang. Modernitet och öppenhet är alltså gökungar i den gamla Sverige-identiteten, företeelser som går stick i stäv med traditionalismens tänkande, men som nu tycks hålla på att kasta denna ur boet. En del av den nutida svenska identiteten är att ju att vara ”internationell”, att ”inte vara så svensk”. Vilket ju blir paradoxalt i sig, om det alltmer blir en del av ”svenskheten”.

Ola Larsmo har i en DN-artikel påpekat att många av våra nutida värderingar är sådant som under början av 1900-talet skulle beskrivits som ”förfall” och ”ett svek mot nationen”. Sverige tycks alltså i modern tid ha gått från en Skansen-identitet till en framstegs-identitet på nationell nivå. Men den gamla identiteten är fortfarande med och spökar, inte bara hos turister. I det Sverige som Sverigedemokraterna vill slå vakt om finns betydligt mer av röda stugor och museiföremål kvar, och ibland tycks debatten spåra ur just för att man läser in helt olika saker i vad man menar med ”svenskt”.

Men den öppna, progressiva hållningen, hur blev den en del av vår identitet? Ja, om vi vänder blickarna långt tillbaka i historien måste vi totalt vända på hela perspektivet. För då var det vi som skulle integreras! Vi var ett gäng kufar och tölpar i utkanten av Europa som led av mindervärdeskomplex och på alla sätt ville närma oss kontinenten. När det på 1600-talet lossnade lite i samband med krigslycka och därmed påföljande respekt och status, ja, då tog vi även de första stegen mot att på allvar bryta isen med omvärlden. Länge var det också just denna stormaktstid som all nationell stolthet byggde på och redan som skolbarn lärde man sig hylla hjältekungar, men det var i praktiken kanske lika mycket landets inträde i den ”moderna” världen som man firade.

 

Nästa steg i den här processen kommer under 1800-talet, och det är nu, under nationalromantikens era, som Skansen-rekvisitan gör entré i den svenska identiteten. Det anses nu allmänt att världen består av ”nationer”, och då måste var och en av dem försöka leva upp till den konstruerade och oerhört svajiga tanken om ”ett land, ett språk, ett folk”. Tidigare hade folkkulturen varit något man skämts över. I jakten efter sina egna särdrag tvekade man inte att gå köksvägen: holländarna hittade träskor och väderkvarnar, danskarna smörrebröd och kransekager. Svenskarna fyndade till exempel majstänger, folkdräkter och så småningom dalahästar. Allt detta huvudsakligen i Dalarna, som visar sig vara en guldgruva. Det är i sig lika ironiskt som logiskt, eftersom landskapet egentligen var ett totalmisslyckande när det gällde kulturell integrering med det övriga Europa. Men floppar kan vändas till segrar. Dalarna fick tjänstgöra som det mest typiska svenska landskapet, just för att det var så olikt det övriga Sverige.

Sverige var också pressat att ta alla chanser att hävda sig. Mindervärdeskomplexen spökade fortfarande och vi var dessutom ett av de fattigaste länderna i denna del av världen, med svält, epidemier och hög spädbarnsdödlighet. Dessa tragiska omständigheter gör att man – intressant nog ungefär samtidigt som man börjar klä ut landet i dalautstyrsel – för första gången på allvar börjar ifrågasätta många av samhällets traditioner och fundament. I denna nöd hade man allt att vinna på att öppna sig för förändring. Så kommer det sig att Sverige i början av 1870-talet hoppar på ett framtidståg fyllt av reformer, ingenjörskap, statistik, stadsplanering, rationalitet, metersystem, centraltid osv. Det är naturligtvis starten på resan mot rekordårens ekonomiska under hundra år senare, men i förlängningen leder den också ända till dagens öppenhet och toleranta värderingar. Hur då, undrar ni?

Vi hade plötsligt ”råd” att uppfatta den gamla sortens nationalism som förlegad.

Jo, för det är ju här vi lär oss vara tacksamma mot förändring och förnyelse. Från och med nu ska det bli den moder som när oss. Den förvandlar Sverige från fattigt till rikt och svenskarna från luggslitna torpare till självmedvetna och välutbildade individualister. Den lär oss att förnyelse nästan alltid är lika med förbättring. Vi kan tydligt se hur den här känslan av omnipotens, öppenhet och modernitet fullkomligt exploderade när den ekonomiska utvecklingen går i mål under 1960-talets rekordår. Som jag ska ta upp i en kommande artikel så innebar detta alltså inte att svenskarna slutade att vara nationalister, utan snarare att vi upphörde att grunda vår nationalism på det dittills obligatoriska: historia och folkkultur.

Vi hade nu något som smällde högre än dalahästar, stormaktskungar och sillbord: nämligen modernitet och ekonomisk välfärd. Vi hade plötsligt ”råd” att uppfatta den gamla sortens nationalism som förlegad. Vi var nu inte bara integrerade utan också i viss mån världsledande – och det med den fartblindhet som ofta följer nyrika. Vi var övertygade om att vår väg, med duande, särbeskattning, rivna stadskärnor och självservering, också var hela mänsklighetens framtid. Det stämde inte på alla punkter, men grunderna som handlade om rationalitet, jämlikhet, individualism och öppenhet för nytänkande visade sig vara ett gångbart fundament, lika mycket i praktisk samhällsomvandling som i självförtroende.

Sverige har alltså länge varit i färd med att ömsa skinn i vår nationella identitet. Denna process är långt ifrån avslutad, men riktningen är tydlig: det blir färre och färre som ser tradition som ett viktigare element än modernitet i det man anser svenskt. Öppenhet och nytänk vinner hela tiden mark på dalahästens bekostnad.

Men kom ihåg, identitet skapas alltid – såväl på nationell som individuell nivå – i förhandling med omvärlden; vi blir det som omgivningen tycker att vi verkar gå i land med.

Så oavsett om vi ser till stormaktstiden, nationalromantiken eller nutiden så har vi byggt nationellt självförtroende på det som imponerat på andra, och inte på det vi själva nödvändigtvis skulle valt att framhäva.

Men om vi verkligen känner att vår tolerans och öppenhet gör intryck på omgivningen, finns det risk att vi använder dessa i jakt på identitet. Det kan bli lite av ett missbruk. Sådana här värderingar kan då i praktiken vara en lika tom och innehållslös uppvisning av ens verkliga identitet som en inköpt dalahäst på prydnadshyllan. Historien lär oss alltså att det kan finnas goda skäl att vara misstänksam mot allt som tjänar identifikationen och stoltheten; även öppenhet och tolerans kan användas till uppvisning av en tillrättalagd verklighet, lika mycket som nationaldagsfirande och folkdräkter med knätofs.

 

Jag tror dock att alla de här så kallade svenska värderingarna som allt tydligare framskymtar i dag faktiskt på många sätt är helt äkta. De bottnar ofta hos en befolkning, där majoriteten känner sig trygg, optimistisk och tillgodosedd. Och där man har råd och vill dela med sig av sitt välstånd. Men vi måste också våga diskutera vad dessa möjligheter gör med oss, dess funktion i ett ständigt pågående identitetsbygge. Vi vill ha kärlek, respekt och beundran av vår omgivning. Vi är alltid beredda att ta den där vi får den! Integrationsparadoxen antyder att vi kanske inte fullt ut inser konsekvenserna av vår moderna, öppna och generösa attityd. Att det här ju inte alls bara handlar om vilka värderingar vi har, utan lika mycket om vilket medmänskligt ansvar vi tar.

 

Fotnot: Detta är del 1 i en artikelserie som löper under hösten i Vi.

 

Text: Fredrik Lindström
Foto: Thron Ullberg och IBL

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2017

 

 

KOMMENTAR

VÅR SVENSKA VÄG ÄR BYGGD MED LAGSTIFTNING

Historieprofessorn Lars Trägårdh synar Fredrik Lindströms resonemang.

 

 

Fredrik Lindström sätter fingret på viktiga paradoxer. Svenskar välkomnar främlingar i det abstrakta men inte ”hemma hos”. Vi säger oss vara ”toleranta” men har bestämda värderingar som inte är förhandlingsbara. Vi är hypermoderna men dansar gärna kring den hedniska midsommarstången.

Som Fredrik understryker är den stora frågan i dag den som rör integrationen. För ett par år sedan skrev jag en artikel i Dagens Nyheter där jag pläderade för en svensk version av Thanksgiving. Tänk om vi i Sverige bestämde oss för att göra den tredje torsdagen i november till en officiell tacksägelsedag då vi lagade en måltid och bjöd in en blandning av nära och kära och några som just anlänt till Sverige. En ömsesidig tacksägelsedag och ett tillfälle att testa såväl tesen om vår radikala annorlundahet som den konkurrerande idén att människor trots allt är ganska lika varandra.

Likt Fredrik tror jag att den svenska nationella identiteten spretar åt olika håll. Vad jag saknar i hans text är hur politisk vår identitet också är. Och det är också här det bränner till ibland i debatten. Alla säger sig vara för religionsfrihet. Nästan inga är för hemskolning på religiös grund. Vi säger oss vara toleranta och bejaka mångfald och pluralism i det abstrakta men ryggar tillbaks när det handlar om konkreta frågor som handskakningar, simhallar, skolor.

Det handlar inte bara om modernitet kontra knätofsar, utan även om hur vi skapade, som det ibland uttrycktes redan på 1930-talet, en föreställning om ”den svenska vägen” som demokratins och folkfrihetens väg. Det kom att handla om land skall med lag byggas, folkrörelsedemokrati, utredningsväsen, remisser, jämställdhet och barns rättigheter. Och dessa var värderingar som kom att förankras i våra lagar och institutioner, vår skattelagstiftning och vår familjepolitik, inte bara som vagt flytande värderingar som man kan ha eller inte ha.

 

Text: Lars Trägårdh. 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar