Reportage

Vandra i en hjärtslitande kärlekshistoria

av Anna Hedelius

Numera duger det inte att sitta stilla och tyst i salongen.
Följ med på en magisk, dramatisk promenad med teatergruppen Punchdrunk i London.

Du går in i en gammal post-central strax bredvid Padding-ton station i London och hamnar i en amerikansk filmstudio på 1960-talet.

Kadong. Industrihissens dörrar smäller. Hårt. Du har försetts med talförbud och venetiansk mask för ansiktet. Nu blir du utföst i dunklet av hissladyn – milt men bestämt. Tre timmars teatervandring på eget bevåg väntar.

Vandringar är det nya inom teatervärlden. Bara i Sverige räknade jag in femton interaktiva promenader under förra året. Jag har följt Mor Kurage och hennes vagn på krigshärjade strapatser genom novemberdimman i Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg, strövat med de döda i dansinstallationen Gare du Nord på Konstakademien i Stockholm, utforskat Dramatens skrymslen utrustad med både hörlurar och ögonbindel och deltagit i iscensatta miljödemonstrationer via Ipod på Hornsgatan i Stockholm. Jag älskar det! Jag blir smått hög av scenkonst som inkluderar och omsluter mig, betagen när den inter-aktiva upplevelsen ger mig full möjlighet att checka ut från verkligheten för en stund. Blir du?

Det brittiska kompaniet Punchdrunk har gått längre än de flesta i denna konstform på modet. Sedan grundandet år 2000 har kompaniet gjort det till sin grej att leta reda på spöklikt stora och tomma byggnader, fylla dem med omsorgsfullt utvald rekvisita, ett gäng aktörer och ett soundtrack. Så släpper de in publiken och det är din tur att gå på upptäcktsfärd i den gåtfulla och minst sagt labyrintiska lokalen. Du vet inte vad som lurar bakom nästa hörn eller vilka intriger du kan dras in i. I stort sett allt som skapar trygghet då du vanligtvis går på teater saknas; programblad, en anvisad plats, småsnacket med bänkgrannen, eventuell kunskap om pjäsens handling. Felix Barrett, Punchdrunks konstnärlige ledare, är nämligen av uppfattningen att denna trygghet är konstnärligt förödande. Den gör dig bekväm. Och då stänger du av hjärnan. Att inte ha trygga koder och rutiner under teater-besöket är kanske skrämmande, men gör dig mer mottaglig och receptiv. Din nyfikenhet är nyckeln till en stark upplevelse. Ju mer du upptäcker och utforskar, desto rikare blir äventyret. Allt ligger i din hand!

Föreställningen som spelas i den gigantiska, röda tegelbyggnaden vid Paddington station heter The drowned man: A Hollywood fable och är löst baserad på Georg Büchners brutala drama Woyzeck. Detta kräver måhända en kort bakgrund. Hos Büchner blir soldaten Woyzeck bedragen av sin hustru Marie, varpå han blir desperat och mördar henne. Hos Punchdrunk filtreras Büchners historia genom en amerikansk långfilmslins à la 1960-tal. Den gamla postcentral du och 600 andra personer kliver in i är förvandlad till Temple studios, den brittiska utposten för en Hollywoodstudio under åren 1942–1962. Scenograferna Livi Vaughan, Beatrice Minns och Felix Barrett har skapat en kuslig och in i minsta detalj utrustad studiomiljö på husets fyra våningar, med allt från sjaskiga sminkloger, ett övergivet husvagnsläger, biograf, barberare och bar, där till och med servettkluddret är uttänkt. Tusentals små föremål är utplacerade och inget är lämnat åt slumpen, eftersom vem som helst i publiken när som helst kan plocka upp vad som helst för närstudier.

 

I dessa rum, ofta i rörelse genom flera av dem, tolkas Woyzeckberättelsen i två versioner och med två uppsättningar huvudkaraktärer, som för enkelhets skull försetts med samma initialer som Woyzeck och Marie. En genuspolis må glädjas åt att filmstjärnan Wendy blir lika heligt förbannad när Marshall bedrar henne som råskinnet William när han blir bedragen av Mary. De två tragiska kärlekshistorierna spelas simultant av en ensemble bestående av 32 dansare, skådespelare och artister. Var, när och hur vet du inte före besöket, men båda berättelserna tar sin ände med förskräckelse. Filmscener varvas med intriger bakom kameran. Sextiotalet är påtagligt och filmreferenserna många.

Din egen roll är diffus. Punchdrunks syfte är att flytta dig bort från det välbekanta och lotsa dig in i ett parallellt universum. På vilket sätt – är upp till dig. Du kan välja att detaljgranska varje liten borste och parfymflaska vid ett sminkbord eller kuta runt som en iller på jakt efter någon av aktörerna för att inte missa de mest rafflande uppgörelserna. Tack vare masken vågar du gå tätt inpå skådespelarna, som helt bortser från att du är i rummet. I studions mörker och anonymitet är du ett kameraöga med alla möjligheter att skapa en alldeles unik historia. Ingen annan upplever exakt detsamma.

De två nedersta våningarna i denna Londonlokal är reserverade för Hollywoodmiljön och triangeldramat mellan Wendy, Marshall och studiodivan Dolores. Den parallella historien mellan William, Mary och den dagdrivar-cowboy (Dwayne) som förför henne, utspelar sig i en ökenstad på våning tre och fyra. Bara på ett ställe möts de båda berättelserna, då William och Wendy får syn på varandra genom en gallergrind. De ser förvirrade ut.

Lika förbryllad är du bakom din mask. Idén med två huvudmotiv i en redan, på grund av formen, fragmentarisk historia gör det i stort sett omöjligt att hålla reda på gränserna mellan illusion och verklighet. Du kan heller aldrig vara säker på om scenen du just bevittnar är en ”filmisk” tagning eller en scen utanför filminspelningen. The drowned man är Punchdrunks första uppsättning där de arbetar så pass intrikat. Tidigare har de bland annat satt upp den nog så invecklade Sleep no more, en twist på Shakespeares Macbeth med stämning och musik lånade från Hitchcocks värld. Showen har gått för utsålda hus sedan 2011 i en gammal lagerlokal som fått namnet McKittrick hotel, i New York.

Du springer efter den åldrade filmdivan Dolores, så nära att du nästan trampar på hennes röda klänning. Står tätt intill när hon dansar en vild dansduett med Marshall i en stor dubbelsäng. Följer den unga Wendy, hon som slutligen mördar Marshall med bara händerna av ren förtvivlan. Eller du undrar vilka som döljer sig bakom de kostymklädda figurerna i skalliga gummimasker.

Berättelsen är gåtfull och när du har lämnat Temple studios vill du vända åter för att reda ut alla trådar. Men kommer upprepade besök att hjälpa dig lägga pusslet? Kommer nya upptäckter att ge dig svar på alla frågor? Vem är den mystiska och helt beslöjade kvinnan i rummet med gudabilderna? Vem har skrivit breven till regissören, som tycks heta Buchanan? Vilken film visas i biografen?

 

Ute i cyberrymden kan du stöta på Punch-drunk-nördar, som inte bara lägger ned åtskilliga summor på att se kompaniets föreställningar otaliga gånger. De ägnar också timmar åt att blogga, dela tips om vid vilka tidpunkter du bör befinna dig på vilken plats i lokalen, hur du kan komma in i gömda miljöer och på vilket sätt det är störst chans att på riktigt få interagera med någon av de mystiska aktörerna. Det är en form av detektiv-arbete, som kan engagera både eska-pisten och ingenjören.

Site specific theatre – platsspecifik teater – brukar scenkonst kallas som tar andra rum än den traditionella teatern i anspråk. Punch-drunk vill hellre kalla sina uppsättningar site sympathetic – platssympatiska. It’s all about the
building, det är byggnaden som gör det, hävdar de. Och visst lockar de, med sina vandringar, folk som sällan sätter sin fot på teatern. Kanske är upplevelsen speciellt meningsfull för dem som har växt upp i en digitaliserad värld, där historier i huvudsak förmedlas via text och bild. The drowned man ger dig en scenkonst-upplevelse där du får känna smak, dofter och beröring. Du får andfådd springa genom mörker och bokstavligen landa mitt i en hjärtslitande historia.

Det är på modet. Men är det nytt?

 

När du dagen efter besöket på Temple studios går till den rekonstruerade Globe theatre, en replika på Shakespeares 1600-talsteater, tänker du att cirkeln är sluten. Denna globformade teater med sin utomhusscen har aldrig erbjudit några regelrätta vandringar, men nog var den, på sin tid, lika konkret. Hit strömmade kreti och pleti – 3 000 människor åt gången – inte bara för att se Shakespeare-dramerna, utan också för att interagera med dem. Här fick Hamlet svar på grubblerierna kring sitt självmord av pöbeln – the penny stinkards – på ståplats. Här betalade de bäst bemedlade extra för att sitta i Lords gallery, balkongerna bakom scenen. Där ville de bli sedda och därifrån ville de kommunicera med aktörerna.-

Vandringar är helt enkelt teaterns vinnande koncept. Om du går in i en gammal postcentral strax bredvid Padding-ton station i London och hamnar i en amerikansk filmstudio på 1960-talet – ja, om du gör det – kommer du garan-terat att vilja teatervandra igen.

 

Text: Anna Hedelius

 

Anna Hedelius är kritiker och chefredaktör för teatersajten Nummer.se. Hon vandrar förundrad genom livet.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar