Porträtt

Vänskap i vargatider

av Karin Thunberg

Mångsysslaren Mark Levengood och illustratören Ilon Wikland är sedan länge goda vänner och arbetskamrater. De har så mycket gemensamt att man måste dra till med något så banalt som ålder för att hitta något som skiljer dem åt. Nu kommer deras femte gemensamma bok.

De sitter på var sin sida om ett bord, mellan dem finns 34 år och en nybakad saffranskaka pudrad med florsocker. Där finns också den vänskap som kan liknas vid kakan; den distinkt kryddade med ett lager ljuv sötma. Han är Mark Levengood, författare, programledare – ja, allt vad som nu kan tryckas in på hans visitkort. Hon är Ilon Wikland, illustratören som i 40 år gav form och färg åt Astrid Lindgrens sagovärld.

Första gången de möttes var också i ett arbetsprojekt. Fortsättningen blev så mycket mer.

– Det var som om jag känt honom i 100 år, minst, säger hon.

– Vi har så många gemensamma nämnare; ingen av oss är född i Sverige, vi känner båda skillnaderna mellan öst och väst, säger han.

Medan han funderar vidare över deras vänskapsband susar hon i väg för att hämta blåbär till kakan. Men oj, hon glömde vaniljsåsen, den måste vi också smaka. Även deras vänskap har extra allt: En delad och brinnande arbetsiver. Behovet att ständigt gå vidare, utmana de egna gränserna. Men där finns också utrymme att stillna i pratstunder, förtrolighet. Mark brukar komma förbi, ta en kopp kaffe, ”tanka lite Ilonklokskap”, som han själv uttrycker det. När han fick dottern Olga var det hon som sa: ”Se nu till att du blir en bra pappa, för flickor som har en bra pappa slipper göra en massa dumheter när de blir stora.”

– Det har jag aldrig glömt, säger han.

– Om det är någon som vet vad en dålig pappa betyder så är det jag, intygar hon.

Att de lätt enas i skratt kräver ingen fråga, det hörs. Kan de mötas i sorg också, gråta ihop? De verkar aldrig ha tänkt tanken. Mest för att de inte är några gråthulkande typer, tillsammans med någon. Hellre dra en filt över huvudet tills elände ebbat ut. Den lärdom som Mark fick av sin mormor och spridit vidare: ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare.”

Ilon: Jag brukar tänka ”Om någon ska gå under så är det inte jag”. Svenskarna har lite för lätt att gnälla, tycka synd om sig själva. Er välsignelse är att ni sluppit krig, men det ger också skeva perspektiv.

Mark: Du och jag, Ilon, är stolta över våra länder. Det är man inte i Sverige. En av konsekvenserna är att Sverigedemokraterna kunnat kidnappa alla symboler

Menar du att en ökad svensk stolthet hade gett mindre utrymme för Sverigedemokraterna?

Mark: Det tror jag absolut.

Att han och Ilon Wikland blev vänner verkar, så här i efterhand, helt logiskt. Hon har genom åren haft många manliga homosexuella vänner. En hade hon gärna gift sig med – ja, om han nu inte varit gay. Med Mark är det förstås något annat.

Ilon: Honom ser jag varken som älskare eller son. Han är bara – ja, så enkel att ha att göra med. Inför de flesta nya bekantskaper brukar det finns en liten spärr, något som skaver. Med Mark var det bara rakt på, från första stund.

Att han alltid älskat tanter väcker högljudda protester. Från honom själv. Visserligen är det sant i sak …

Mark: … men Ilon är ingen tant. Hon är en mogen, livserfaren kvinna som behållit sin ”förtjysande” flickaktighet. Men oj, vilken sanslöst god kaka du gjort, Ilon.

Att båda är invandrare, vad innebär det? Mark svarar först, eftersom Ilon måste ut i köket igen för att se vad hon har i vaniljsåsen. Han gissade kvarg, det kan hon inte minnas.

Mark: Vi är båda väldigt måna om att inte ligga någon till last, att arbeta och göra rätt för oss. Nu är förstås Ilons historia så mycket mer dramatisk än min, hon flydde från den hemska situationen i Estland på 1940-talet. Men även för mig, som växte upp i Finland i efterklangen av andra världskriget, var Sovjet det ständiga hotet.

Ilons röst från köket påminner:

– … ni klarade er.

Mark: Absolut. Ändå tror jag vi möts i en ryss-skräck. Putin skrämmer vettet ur mig. När jag växte upp var ryssarna liktydigt med allt hemskt här på jorden. Över hela Finland låg en slags glädjelöshet – och en skräck. Det är väl sådant man borde bearbeta, men det har jag inte gjort. Barndomens fasor sitter kvar.

Ilon har återvänt, säger att det är samma sak för henne. När hon skulle skriva om sin barndom tog hon med väldigt lite av ockupationen. Den var för svår, för hemsk, för en barnbok.

Mark: Som den där ryska flickan du berättat om …

Ilon: Ja, min farmor och farfar i Haapsalu hade så många rum att ryssarna skickade dit en politruk med fru och dotter att bo där. Vi hade en katta som fick ungar oavbrutet och den där flickan tog tag i deras tassar och slängde runt dem på ett sätt som var förskräckligt. Till slut ställde jag mig på hennes fötter, sa – fast på estniska: ”Gör du om det så slår jag ihjäl dig.”

Mark: Du var så modig. I det läget räckte det att ett barn uttryckte hot mot Sovjet för att det skulle vara farligt för hela familjen.

Ilon: Jag har nog aldrig kunnat hålla tyst när jag blir arg. Men inget hände. Och efteråt fick
katterna vara i fred.

 

Och hon själv? Ja, hösten 1944 kom hon, som då hette Ilon Pääbo, till Sverige. Blev satt på en båt av sin farmor. Då var hon 14 år.

Ilon: Min far hade åkt före med sin nya fru men mig tog han inte med. Min mamma har jag aldrig stått nära. Som barn tror man att bara man är duktig och snäll så ska ens föräldrar tycka om en. Så är det inte alltid. Ändå vill jag inte säga att jag hade en olycklig barndom. Först bodde jag hos min mormor, sedan hos mina farföräldrar. Det var det absolut bästa som kunde ha hänt mig. De gjorde att jag blev något så när vettig. Men du hade fel om vaniljsåsen, Mark. Det är inte kvarg i den, det är crème fraiche.

Vännen Levengood fyller på med såsen och tanken att om Ilon Wikland haft en idealisk barndom hade hon inte ritat allas vår dröm och längtan till Bullerbyn och Madickens värld. För då hade hon varit färdig med den, kunnat söka andra motiv.

Ilon: Kanske är det sant. Just nu tycker jag min dåliga magkänsla har kommit tillbaka, förstärkts. Mycket beroende på Putin, med det som händer i Ryssland och Ukraina. Men också i Gaza, Syrien och Afrika. Livet har blivit så fullständigt annorlunda, så många människor far illa och dör.

Tyst tuggar de kaka, i ett försök till tillfällig tröst. Sedan säger båda att de med åren närmat sig sina ursprung.

Mark: Det känns som min finlandssvenska bakgrund blivit mer utmejslad. Mer betydelsebärande.

Ilon:Jag blir allt mer estnisk ju äldre jag blir.

Hon flydde kriget, överlevde både fasorna och överresan och hamnade hos en faster i Stockholm. Som såg till att hon fick börja i Akke Kumliens målarskola. Kanske kan man säga att Ilon Pääbo ritade sig in i både Sverige och tryggheten. Sedan mötte hon mannen, han som hette Wikland och blev hennes äkta. Därtill far till de fyra döttrarna.

– Jag ville ha barn, familj. Jag ville ha vänner. Det var viktigt att inte vara ensam. Men jag ville också rita. Första gången jag mötte Astrid Lindgren hade jag min yngsta dotter på armen. Jag gick upp till bokförlaget Raben & Sjögren och frågade om det fanns något jag kunde få provteckna.
Astrid gav mig några kapitel ur sin nyskrivna Mio, min Mio. Jag gick hem och ritade det som blev de första teckningarna i vårt 40-åriga samarbete.

Mark Levengood kom till Stockholm som 19-åring för att gå på Calle Flygares teaterskola. Efter ett år slutade han. Men då hade han redan mött Jonas Gardell.

– Jag blev kär rakt av. Och stannade kvar. Då hade Jonas just slutat jobba på Barnvagnsexperten och skrivit sin första bok. Han visste allt om barnvagnar.

Som ung och gift bleknade Ilon Wiklands barndoms-Estland. Åtminstone för några år. Hände samma med Mark, att han efter mötet med Jonas Gardell kände sig som svensk?

– Inte ett skit. Det har heller aldrig varit min ambition. Jag tror man har nytta av att stå lite utanför. En världsbild är lättare att få ihop på avstånd. Samtidigt har jag alltid känt mig välkommen i Sverige, går jag ut på gatan möter jag kärlek från morgon till kväll. Men jag förblir finlandssvensk, det är inget val. Men vilka gigantiska blåbär, Ilon. Var har du fått tag i dem?

Deras samtal vindlar som en yster bäck. Stundtals känns det som de talar om samma sak, andra gånger definitivt inte. Det är bara att flyta med. Medströms. Ilon är redan inne på att det måste vara hennes bakgrund som gör att hon reagerar starkare än många svenskar på vad som nu händer i världen. I hennes kropp finns krigets fasor lagrade.

Ilon: Ändå hatar jag inte ryssarna som människor, det är inte det jag talar om.

Mark: Det är politiken man är rädd för. Kreml, helt enkelt.

 

Den vänskaps- och biståndspakt som fanns mellan Finland och Sovjet när han växte upp innebar att de skickade pappersfabriker österut – och fick tillbaka ryska babushkadockor.

Mark: Många dockor blev det och lite saknade vi kanske våra pappersfabriker. Men det var vårt sätt att mota faran. Annars skulle de kanske komma.

Hotet från öster kvarstår, vännerna Levengood och Wikland delar rädslan. Och ändå – båda lyser upp inför livets tillfälligheter – har deras senaste och alldeles purfärska arbetsprojekt ryskt ursprung: Prokofjevs Peter och vargen. Det började med lust. Att de satt i Ilons arbetsrum och hon sa att om det var något hon skulle vilja rita så var det just Peter och vargen. Nu är boken klar, den följs av cd:n där Mark berättar sagan och Kungliga Filharmonikerna framför musiken. Berättelsen handlar i korthet om pojken som trotsar sin farfars förbud och öppnar grinden mot världen. Vips slinker ankan ut – och vargen kommer. Som slukar ankan, förstås. Men den rådige Peter fångar vargen med en fågels hjälp och på Ilon Wiklands underbara slutbilder vandrar hela gänget, plus de tre jägare som dök upp, med vargen till en djurpark. Där man förhoppningsvis löser ankans problem, eftersom den förblivit levande, kvackande, i vargens mage. Det där sista är vad Mark hoppas. Ilon undrar, fnissande, om vi kan se vem jägarna liknar. Hon ritade bilden samma dag som ryssarna gick in i Krim och nog syns det att den ena jägaren är Putin. Den andre är Stalin. Men vem är han i mitten, den tjocke?

– Ja, vad är det han heter, undrar Ilon, plötsligt osäker.

– Chrusjtjov, föreslår Mark. Eller Brezjnev.

Nej, ingen av oss minns namnet. I stället äter vi lite mer kaka och Ilon smular sönder vad som fick henne att tända på Prokofjevs saga. Eftersom han i grunden är ”en skitstövel”. Den som gick i exil i Paris men återvände i hopp om att bli Sovjetunionens store kompositör. I stället hamnade han i onåd hos Stalin – och väntade förgäves ut tsarens död.

Mark: De dog samma dag. Prokofjev bara några timmar före Stalin.

Ilon: Men hans musik! Det är så oerhört att en kompositör gav sig på att berätta en saga med musikens hjälp. Nu blir den också berättad med Marks snälla, vänliga röst,  genom de värsta hemskheterna. Det var det jag fick lust att rita.

I hennes ateljé bakom oss finns andra bilder. Först en stad i välmående. Bredvid samma stad, i gråskala, efter att bomber fallit. Men nej, det där får jag inte skriva om. Eftersom hon inte vet om hon någonsin blir klar med den sannare boken om sin barndom. Den som är så långt ifrån Bullerbyn man kan komma.

Ilon: Usch, ja.

Men efter alla små rara, uppnästa barn …

Ilon: … känner jag lust att måla allvarligare bilder. Det är på tiden nu. Men låt oss tala om något annat.

Det blir grinden i Prokofjevs verk. Grinden som Peter öppnar ut till det farliga. Vilka förbjudna grindar har de själva öppnat? Mark jublar över frågan, vet utan betänketid att han aldrig lydde sin farfar.

Mark: Inte min morfar heller för den delen. Det var han som sa ”Om du inte skärper din slappa karaktär så slutar du inom tv-underhållningen”.

Vilket du också gjorde …

Mark: Men då sa han ”Skillnaden mellan dig och de andra tv-människorna är att de är begåvade”.

Ilon: … men så förfärligt …

Mark: Men grinden. Att jag öppnade den berodde väl till viss del på att jag är homosexuell. Jag blev tvungen att kliva ur den gängse normen. Där finns en skillnad mellan dig och mig Ilon. Du blev utkastad. Men oavsett hur det gick till blev vi båda tvungna att lära oss flyga. Eftersom vi föll fritt i luften.

Ilon kan bara nicka, hålla med. Det var inte hon själv som öppnade grinden mot livets faror, den slets upp. Fortsättningen hade hon gärna varit utan.

Ilon: Men den värsta vargen i mitt vuxna liv har nog varit jag själv. Kraven jag ställer på mig. Detta att jag inte kan lämna ifrån mig en bild utan att jag själv är nöjd. Och det kan, sannerligen, ta tid. Om någon annan burit sig lika illa åt mot mig, tvingat mig göra att lika svåra saker som jag tvingar mig själv – då hade jag nog slagit ihjäl den personen.

Vännen Levengood verkar lika duktig på att utsätta sig för ”fasansfulla arbetssituationer”.

Mark: Många förfrågningar gör mig livrädd, ändå säger jag ja. Och drabbas av total ångest efteråt. Skräcken för att jag ska göra dåligt ifrån mig, att det inte ska bli så bra som jag tänker att det ska bli, är min varg.

Men hallå, är ni inte båda superlyckade, älskade och framgångsrika? Och kommer från länder där man inte gnäller …

Mark: Jo, visserligen.

Ilon: Det är sant.

Mark: Men ingen framgång är given. Är man ambitiös måste det ibland gå åt helvete. Som den gången jag gjorde en tv-serie som hette Tivoli från Gröna Lund. Med den lyckades vi nollställa allt tv-tittande på lördagskvällarna. Det var ett så vidrigt program.

Ilon: Nog har jag ritat dåliga teckningar. Men det är då jag blir sittande där. Och ritar nya och nya och …

Mark: Det är det man måste. Inspiration kommer inte till den late, som man brukar säga.

Som kolleger ger de varandra total frihet. Vet att den är nödvändig. Ingen av dem har, någonsin, tagit order av någon annan. Nu är deras femte gemensamma projekt i hamn och den enda gång Mark kan minnas att han haft synpunkter på Ilons illustrationer var när han skrivit om en koala. Och hon ritade en panda.

Ilon: Men kommer du ihåg lösorganet Serpent som var som en jättespermie?

Hon har redan rest sig för att hämta det som egentligen är ett konstverk, skapat av Marks kusin, designern Stefan Lindfors.

Mark: Först fick jag köpa en till mamma, eftersom hon samlar på hans verk men inte kunde förmå sig att köpa en dildo. Det skrev jag om i en bok och sedan fick jag köpa en till Ilon också. Eftersom hon ville rita den.

Ilon: Och jag ville ha en grön.

Serpent ligger framför oss i en prydlig kartong, strax intill saffranskakan. Att det i Mark Levengoods släkt finns en spermie i megastorlek framstår vid närmare eftertanke som helt naturligt. Nästan nödvändigt. Med tanke på alla familjemedlemmar han skrivit och berättat om. När de kommer på tal, som nu, sjunger hans finlandssvenska lite extra.

Vad händer när du åker till Finland?

Mark: … då blir jag mest förvirrad. Eftersom jag tänker att jag åker hem, men när jag väl kommer dit inser jag hur mycket som förändrats. Det Finland jag minns finns inte längre. Så mest hemma är jag nog mellan länderna, när jag stolpar runt på en Finlandsfärja.

Banden har lösts upp?

Mark: Nej, snarare har de – som jag sa nyss – förstärkts. Att jag inte vill bli begravd i Finland handlar mest om att jag vill ligga nära mina kära här i Sverige.

Du kan väl bli strödd i Bottenviken?

Mark: Absolut inte. Eftersom jag inte vill bli bränd. Först lever man, sedan dör man. Vad är det för fasoner att bli stoppad i en ugn direkt? Man måste väl vänja sig vid att vara död. Nej du, jag vill allt ligga där i min kista.

När Ilon Wikland kommer till Estland känner hon sig mer påpassad. Eftersom så många känner igen henne. Samtidigt kan hon strosa runt i Tallinn och känna friheten hon hade som barn.

Ilon: Tänk vilken fantastisk tur jag hade som kunde springa runt ensam. Mest minns jag hur jag levde på chokladkex som man kunde köpa i stora påsar. Eller också gick jag på restaurang, ensam eller med någon kompis. Mamma var konstnär och lagade ingen mat. I stället talade hon med krogpersonalen så jag fick gå dit och äta.

Mark åt också ute, på Fazer i Helsingfors.

– Där har vi en annan gemensam nämnare som jag aldrig tänkt på. För min del hängde det samman med att vårt hembiträde dog. Det var 1968. Jag minns den dagen, hur vi grät och skrek och sedan gick ut i köket och tittade på gasspisen i ren förfäran. Eftersom ingen av oss visste hur den fungerade. Mamma minst av alla. Hon är den enda person jag känner som slängt en oöppnad påse Knorrsoppa i kokande vatten, stått där och sett hur påsen guppade på ytan i sex, sju minuter
– och sedan trott att soppan var klar.

Finns Mark Levengoods mamma på riktigt? För varje ny historia han berättar om henne framstår hon allt mer som en fantasifigur, den Pippi Långstrump-mamma som Astrid Lindgren aldrig fick till. Det blir Ilon Wikland som svarar, och nu har vi nått varpen i deras vänskapsband. Eftersom hon kan försäkra att Marks mamma lever, i högönsklig välmåga. De träffades när han fyllde 50.

– Och hon är yngre än jag.

 

Mark har länge sneglat på klockan, nu måste han gå. Två barn är på drift, utan översyn.

– Mina egna barn har definitivt inte den frihet jag hade. Men tack kära Ilon för en underbar kaka. Då ses vi nästa vecka. Är det säkert att jag inte ska bära upp de där kartongerna med böcker som står i hallen?

Hon följer honom till dörren, ett vänligt mummel utbryter, sedan kommer hon tillbaka och säger att Mark Levengood är som Astrid Lindgren. När det gäller givandet, att vara generös med sin person. Och sina tjänster. Men de där kartongerna klarar hon själv. Liksom ensamheten, den hon med åren lärt sig uppskatta allt mer.

– Det känns som en frihet, igen. Jag kan gå här och tänka på mitt liv, vid 84 gör man det.

En av tankarna har mognat till beslut:

– När jag står vid mina farföräldrars grav i Haapsalu kan jag känna att jag nog vill bli begravd bredvid dem. Det känns som ett sätt att komma hem, faktiskt.

 

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Thron Ullberg

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar