Politiskt

Var är Sverige … i Sverige?

av Cecilia Garme

Var det lättare att stå upp för jämställdheten förr? I majoritetssamhällets utkant för kvinnor med invandrarbakgrund en stillsam kamp  i Simone de Beauvoirs anda – och undrar var politikerna håller hus.

”Man föds inte till kvinna, man blir det”, säger Zeliha Dagli där vi sitter på ett konditori i Husby, väldigt långt från Paris.

Så när jag kommer hem tar jag fram Det andra könet av Simone de Beauvoir, slår upp avsnittet ”Den levda erfarenheten” och läser:

”Uppfostrade som de är av kvinnor, inom en kvinnlig värld, är kvinnornas öde äktenskapet, som gör dem helt underordnade männen.”

Boken skrevs 1949. Det är 66 år sedan. Det känns inte så efter intervjun.

Zeliha Dagli säger att den där underordningen är högst aktuell i vissa av Stockholms förorter.

”Jag kan inte vara mig själv längre. Alla dessa skäggiga skuggor skrämmer mig”, skrev hon på försommaren i en debattartikel i Aftonbladet om sin tillvaro i Husby.

Hon tillade att hon snart måste söka asyl i Sverige en gång till. Att hon vill kunna gå på sin kolonilott i kortbyxor, ta en öl med sina vänner och dansa. Men tycker att det blir allt svårare.

Exakt varför? frågade reportern.

Ja, varför?

– De senaste fyra, fem åren, säger Zeliha till mig, har det liksom kommit smygande.

Hon känner sig utstirrad och fientligt betraktad av en del män när hon uppträder vanligt och modernt i Husby. Så var det inte förr, menar hon.

Zeliha borde veta. I början av 1980-talet flydde hon från militärjuntan i Turkiet. Hennes sekulära livsstil hade blivit allt svårare att upprätthålla.

Nu plågas hon av déjà vu.

– Jag har sett det förut. Religionen flyttar först in i kulturen, sedan in i livsstilen, och till slut blir den en norm. Och då blir det destruktivt.

 

Precis som Simone de Beauvoir har Zeliha Dagli varit lärare. Och precis som de Beauvoir på 1930-talet blev hon posterad på en skola långt från huvudstaden – fast nu pratar vi turkiskt 1970-tal. Där, på landsbygden, ägnade hon mycket kraft åt att övertala fäder att låta flickor komma till skolan.

I dag berättar hon om sin somaliska grannfru i Husby.

– Jag säger till henne: ”Att du väljer att gå i slöja är din sak, du är vuxen. Men du borde inte sätta slöja på dina små döttrar!” Min granne svarade att hon själv aldrig gick i slöja i Somalia. Men att det är annorlunda här i Sverige.

Simone de Beauvoir skriver kritiskt om det begränsade liv som flickor fick leva i Frankrike i början av 1900-talet: ”Vid tio eller tolv års ålder är de flesta små flickor stympade pojkar, eller snarare barn som inte har pojkarnas frihet att få vara till.

Ute regnar det, vi tar en påtår och tittar ut i folkmyllret vid torget.

Efter artikeln i Aftonbladet fick Zeliha Dagli stöd och hyllningar.

– Någon tyckte att jag var för kritisk mot Husby, men jag älskar Husby! Jag har varit med om att driva en kvinnoförening här. När vi firade Internationella kvinnodagen den 8 mars kom 400 kvinnor och lyssnade!

Så Zeliha Dagli är inte ensam.

Däremot är hon trött på att leta efter Sverige – i Sverige.

– Människor måste få en referens, suckar hon.

– De flyr hit, de har sår som måste läkas, men så finns det inget  …  Sverige här. Och då är det så lätt att glida tillbaka in i det gamla.

 

Exakt samma analys får jag höra av Marya Rashidi, född i Iran och ordförande för föreningen Kvinnors rätt. Hon är, precis som Zeliha Dagli, skeptisk till att föreningsstöd kan utgå till religiösa föreningar som, enligt Rashidi, ”praktiserar könssegregation, påtvingar kvinnor en oskuldsetik och sjukförklarar homosexuella”, som hon har skrivit i Göteborgs-Posten. Hon kallar det ”kyskhetsterror” och varnar för ”ett förortskalifat”.

– Kontrollerar verkligen myndigheterna att församlingarna behandlar flickor och pojkar lika? Kollar de upp att det inte predikas att oskuld är nödvändigt för moraliskt korrekta flickor?

Hon har fått stöd från många andra kvinnor (och män) men inte av makthavare.

– Jag trodde faktiskt att någon politiker skulle höra av sig efter min artikel, för jag har ställt konkreta och livsviktiga frågor. Men det har ingen gjort.

– Det är ju skattebetalarnas pengar. När imamer, som har mycket inflytande, får så mycket ekonomiskt stöd måste de vara tydliga med värderingar som jämställdhet och ickevåld.

Marya Rashidi hoppas nu på att alla moderna, liberala muslimer ska reagera, för så här kan det inte fortsätta.

– Man har inte varit tydlig med vad Sverige har för krav på sina medborgare. Vi har lagar för jämställdhet. Det bör vara ett grundkrav för religiösa församlingar och föreningar att respektera dem.

Professorn i statsvetenskap, Staffan I Lindberg, har deltagit i debatten om vad en svensk värdegrund egentligen kan vara.

– Regeringsformens andra paragraf säger att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande på alla samhällsområden, och man ska verka mot diskriminering, bland annat på grund av kön. Jämlikhet är ett grundvärde. Vi kan inte acceptera någon sorts vittgående kulturrelativism, säger han till Tidningen Vi.

Han är inte insatt i diskussionen om invandrarkvinnors frustration inför en traditionstyngd omgivning, eller kriterierna för föreningsstöd.

– Men som demokratiforskare kan jag tycka att det är lite märkligt att kvinnoorganisationer, som under 100 år kämpat för kvinnors lika värde och frihet, inte har tagit större plats i den offentliga diskussionen om kulturrelativism.

Det handlar inte om religion, tycker Staffan I Lindberg.

– Jag har tillbringat mycket forskningstid i Afrika och känner massor av muslimska kvinnor som inte bär slöja och muslimska män som också kämpar för kvinnors rättigheter. Min syn är att det mest handlar om normer.

 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar