Musikkrönika/Backstage

All vår början bliver svår

av Johan Norberg

De verkar ha haft det så himla motigt, alla de kända artister som i Sommar-program och intervjuer berättar hur de blivit avfärdade som tondöva av onda musiklärare, aldrig fått någon uppmuntran av sina föräldrar och sedan i karriärens början refuserats av skivbolag.

Berättelser om de första årens bittra kamp för erkännande vårdas med stor omsorg. Sotarpojken levde ett lyxliv i jämförelse.

Det heter ju att man aldrig ska reducera någons upplevelse av smärta, men ändå, gemensamt för alla dessa historier är att de bär osannolikhetens prägel, åtminstone den grova överdriftens.

Så här går det till tror jag: Artisterna gör sina första intervjuer som mycket unga. Samtalen står och stampar, men så dyker det upp ett minne av att inte ha blivit uttagen till kören på högstadiet, något man aldrig sörjt eller reflekterat över, men journalisten skiner upp och känner att här finns en vinkel att bygga reportaget på, kanske till och med en rubrik, och då är det kört.

Den påhittade repliken blir en sanning som för varje intervju växer till en avgörande händelse.

Utan att ens veta om det själv är man plötsligt ett maskrosbarn som fick kämpa i motvind, och nu när man tänker efter, var det inte någon som sa: ”Du har ingen sångröst” eller åtminstone något liknande. Man minns inte exakt, men det kan ha varit så, och den påhittade repliken blir en sanning som för varje intervju växer till en avgörande händelse i berättelsen om ens liv, för vem tackar nej till chansen att framstå som missförstådd och motarbetad?

Sådana här anekdoter innehåller ofta orimligt ondskefulla Charles Dickens-typer och det nämns aldrig platser eller namn så inget går att kontrollera. Jag kan försäkra er att det är många musiklärare runt om i Sverige som höjer ett ögonbryn när deras gamla elever sitter i tv och lägger ut texten om hur de lyckades mot alla odds.

 

Vår tolvåring håller på och lär sig spela Månskenssonaten genom att lyssna på en programmerad version i sin synt som han plockar ut ton för ton och sedan spelar på det riktiga pianot. Varje ledig stund, timme efter timme. Det är ljuvligt, men allt har ju sin gräns. Även med Arthur Rubinstein i vardagsrummet skulle det till slut … ja, du förstår. Det kan bli lite mycket samtidigt helt enkelt när treåringen skriker, nioåringen lär sig busvissla, och så Beethoven på det.

Det brister för mig vid spisen och jag vrålar genom köksfläktens vinande: ”Nu räcker det, sluta spela, kom och ät!”, och jag tänker att det är väl så det börjar. ”Pappa hatade när jag spelade piano.”

En rubrik, kanske till och med en löpsedel.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar