Vi kommer med morgonplanet från Stockholm till Visby, får nyhetsflashen i taxin på väg från flygplatsen och stiger in i hotellets entré samtidigt som presskon-ferensen avslutas. Ett trettiotal journalister trängs i det lilla rummet innanför receptionen. Några stolar skrapar, kameror monteras ned, block stoppas undan. För övrigt är det tyst. ”Det var en människa som pratade, ingen minister”, viskar en berörd kollega från tv. En annan reporter kommer förbi och säger att det inte verkar finnas något att tillägga kring Sven Otto Littorins avgång. ”Det är en personlig tragedi, punkt slut.” Vi vet inte då hur fel hon ska få. Inte ens när jag skriver dessa rader en vecka och tre dagar senare har det satts någon punkt i Littorinaffären. Den har inrättat sig i något slags allmän semesterstiltje, men många frågor återstår. Varför avgick ministern i stället för att, med kraft, dementera Aftonbladets påståenden? Hur klokt var det av kvällstidningen att gå ut med det hela? Och var har Fredrik Reinfeldt varit? Den ytterst ansvariges samlade tystnad börjar anta samma decibel som åskmullret som strax rullar in över vårt kokheta Sommarsverige.

När en medarbetare kroknar, och det hade arbetsmarknadsministern visat tecken på att göra allt sedan det uppdagades att han hade en falsk universitetsexamen i sitt CV, då ska chefen finnas där. En arbetsgivare har ett lagstadgat ansvar att agera när en medarbetare inte håller kursen. Så var fanns statsministern? Hade han inte märkt att hans minister var obalanserad och alltså mindre lämplig för sitt uppdrag? Nu valde Reinfeldt att bara upprepa sin ministers lögn; att det var mediernas brutala bevakning av Littorins familj som föranledde avgången. Medieträning – som många amatörer lyckas ta ohemult mycket betalt för i våra vilsna tider – består egentligen bara av två råd: Tala sanning. Om det är omöjligt (av starka skäl, till exempel säkerhetspolitiska): säg ingenting. En som talade sanning denna heta Almedalsvecka 2010, men i stället brast i omdöme, var Feministiskt Initiativs partiledare Gudrun Schyman. Det VAR äkta tusenlappar hon satte eld på där på Dunkers Torg mitt i Visby. Hon fick, som hon planerat, stor uppmärksamhet för spektaklet. Och brände samtidigt upp sitt förtroende. ”Tror hon (Schyman) att vi är så dumma att hon måste elda upp 100 000 kronor för att vi ska begripa att det existerar löneskillnader mellan män och kvinnor?” Som en medborgare ungefär uttryckte det i SVT:s Debatt någon kväll senare.

Jag reste trots allt hem med en varm känsla för Almedalen. Almedalen är som bokmässan i Göteborg, ett stort cocktailparty (fast utomhus). En skillnad är att seminarierna är gratis. Kanske beror det på att politiker är tråkigare föreläsare än författare. I Göteborg är orden noga utvalda. I Almedalen flaxar snömose-meningarna upp i den höga Gotlandshimlen lika tätt som flygbladen från tusentals intresseorganisationer. Det goda med båda dessa jättekalas är att man
ser att demokratin lever. Alla får säga sitt, mikrofoner skickas runt till publiken lika smidigt som kollekthåven i kyrkan. Och när åsikter stöts och blöts mot varandra så här, blir vi alla lite klokare. Vi är större än jag.

Pax et Bonum!
Och en fortsatt trevlig semester önskar,
Anneli