Reportage

Vår man på Island

av Axel Kronholm

Ambassadörer som strikta och lite tråkiga ämbetsmän? Inte i Reykjavik. Här gäller Bullens varmkorv, jam sessions med  Elvis-musiker och tillfälliga sängplatser för konstnärer. Vi har träffat Håkan Juholt, Sveriges sändebud på Island.

Korvarna blänker i ljuset från lampan under spisfläkten. Håkan Juholt tar upp dem ur burken i klasar, fem eller sex åt gången, och för ner dem i det varma vattnet.

– Här ska ingen jävel gå hungrig, säger han bestämt.

När flyttlasset gick från Västertorp till Reykjavik för två månader sedan fanns där bland vinylskivor, hjortron, murklor, golvlampor och soffgrupp också flera stora konservburkar med ”Bullens” varmkorv. Just den här kvällen kommer de väl till pass. Tidigare under dagen har Håkan Juholt hämtat upp Elvis gamla basist Jerry Scheff och svenska The Cadillac Band på flygplatsen. Han körde sedan fel på hemvägen, någonstans efter den skarv där kontinentalplattorna möts, varpå sällskapet hann bli både försenat och hungrigt.

Håkan Juholt har inte varit ambassadör, eller sendiherra som det heter här, på Island särskilt länge när tidningen Vi träffar honom. Ändå har en egen juholtsk form av diplomati redan tagit form, där sådant som korvmiddagar med rockmusiker tydligen är en essentiell del av arbetet.

Det kan låta lustigt, men det är blodigt allvar för den före detta oppositionsledaren. För honom är det här jobbet en andra chans, kanske till och med hans sista, att tjäna Sverige. Han måste leverera resultat.

Man får försöka skohorna in Sverige på alla sätt man kan.

Arbetet med att representera och främja Sverige utgår från ambassaden på Lágmúli 7, i en betonggrå byggnad intill motorvägen. Vinden har tvinnat de svenska fanorna hårt runt flaggstängerna så att de liknar stora blå-gula pärlhyacinter.

Uppe på fjärde våningen är det lågt i tak och inredningen går i sparsmakad svensk myndighetsstil med blekgröna soffor och ljust trä. Den stora tillgången här är förstås inte möblemanget utan personalen. Håkan Juholts fyra medarbetare har jobbat här genom flera ambassadörer.

Chauffören Lars Persson har varit här längst, och är nu inne på sin femte ambassadör. Med Håkan Juholt har han delvis fått nya arbetsuppgifter och fungerar nu också som ambassadens öra mot gatan. Dagligen går de tillsammans igenom allt i de isländska tidningarna som inte handlar om politik: skvaller, sport, nöje och kultur. Håkan Juholt vill komma förberedd till minglet.

Ambassadrådet Liselotte Widing är hjärnan, den som Håkan Juholt vänder sig till för att få hjälp med talepunkter, analyser. Hans högra hand. Hon sitter också med under hela vårt första möte för att hjälpa till att berätta om ambassadens arbete, och kanske också se till att Håkan Juholt inte säger något förfluget.

Det blev nämligen rabalder kring den första stora intervjun han gjorde som ambassadör. Juholt dömde ut den svenska demokratin över två uppslag i Svenska Dagbladet. Citatet, om hur Juholt oroar sig för att Sverige kan gå mot att bli en teknokrati, fick stor spridning och den nya ambassadören blev tillrättavisad av såväl utrikesminister Wallström som statsminister Löfven.

Men hur kontroversiellt var det egentligen? Juholt fick medhåll från flera håll. Enligt honom själv var hans poäng att hotet mot demokratin, i slutet av en sådan utveckling, inte behöver komma från en uniformerad diktator utan att det lika gärna kan vara vi själva som steg för steg lämnar över de demokratiska processerna på experter eller företag.

 

Håkan Juholt taktiksnackar med ambassadrådet Liselotte Widing.

 

Som ambassadör går en stor del av arbetstiden till så kallat Sverige-främjande; att hjälpa svenska företag att slå sig in på den isländska marknaden. Med 300 000 invånare är det visserligen en begränsad marknad, men klädjätten H&M har trots det precis öppnat sina två första butiker här och därmed gjort Ikea och Indiska sällskap på den vindpinade atlantön.

Från ambassaden hjälper man till där man kan, just nu med att försöka sälja in svenska modulhus som en billig lösning på bostadsbristen i Reykjavik. När H&M slog upp dörrarna framfördes kritik i isländska medier mot lågpriskedjan, och ambassaden hjälpte då till att ordna ett seminarium där H&M:s hållbarhetschef fick lägga ut texten om företagets förträfflighet.

– Jag tar varje tillfälle i akt att ”promota” svenska varor. Nu finns planer på att bygga ett stort sjukhus här, då försöker jag se hur jag kan koppla ihop svenska företag med projektet, säger Håkan Juholt.

Men det finns en gräns. Det är inte ovanligt att svenska företag vill anordna kickoff på Island
– bada i Blå lagunen, åka på valsafari och festa i Reykjavik – och sedan försöka göra resan avdragsgill genom att boka in ett möte med ambassaden.

– Vi har inte tid med det, och dessutom en liten budget, så där har jag beslutat att vi ska börja ta betalt för sådana möten. Vill de använda oss som alibi för sin resa så får det kosta. Sedan kan vi lägga pengarna på vårt arbete här. Det är lite kontroversiellt, men jag tänker driva igenom det, säger Håkan Juholt och brister ut i ett belåtet leende, lutar sig bakåt och gungar på stolen.

De extra pengarna behövs. Ambassadens hela budget för ”Sverige-främjande” ligger på ynka 80 000 kronor om året. Det gäller att ”trolla med knäna”, som ambassadören själv uttrycker det. Det kan vara allt från att lotta ut biljetter till konserter med svenska artister, eller att servera svensk havredryck i stället för mjölk i kaffepauserna på olika event. På ambassadens Facebooksida tipsar man islänningarna om evenemang i Sverige, i ett försök att locka folket att lägga sin semesterweekend i Stockholm i stället för Köpenhamn. Ambassadören har också själv varit nere på det isländska alkoholmonopolet och bett dem beställa in svensk öl till sortimentet.

– Man får försöka skohorna in Sverige på alla sätt man kan, säger han.

Håkan Juholts rockgäster, Elvis-basisten Jerry Scheff och hans gäng, är ett projekt i samma anda. De är alla inkvarterade i residenset, utan kostnad för skattebetalarna, och betalade sina egna resor. Till helgen planerar Håkan Juholt att bjuda in andra ambassadörer ihop med isländska musiker och kulturjournalister till en ”after work jam session” i residenset. Så knyts kontakter med det isländska musikundret samtidigt som svenska ambassadörens residens blir en ”snackis” – allt till en kostnad av några öl och några påsar med ostbågar.

Jag är jävligt målmedveten. Jag ska inte gå här i fyra år och bara åldras.

Ambassadörens residens ligger i ett lummigt villaområde i centrala Reykjavik. Här har Håkan Juholt avsatt ett par rum för att öppna ett konstgalleri. Tillsammans med chauffören Lars Persson har han tömt väggarna, slängt ut gamla möbler och hängt upp ljusslingor. Håkan Juholt hakar av och bär ut en av dörrarna och förklarar att hans tanke är att svenska och isländska konstnärer ska få ställa ut här och hålla öppet för allmänheten. Behöver konstnärerna sovplats finns gästrum på nedervåningen.

Lars Persson säger att han aldrig under sin tid sett någon tidigare ambassadör använda residenset på det viset. Håkan Juholt medger att han aldrig drivit galleri förut, men säger att det nog ska gå bra.

– Se här, det finns både toalett och egen ingång. Så här kan folk ramla in från gatan, vem som helst, titta på lite konst, ta ett glas bubbel, och så ska vi ha lite broschyrer så man kan läsa om Uppsala universitet eller Ishotellet i Jukkasjärvi, och så kan man kissa där och så går man hem, säger Håkan Juholt.

Han har inte hört sig för med någon om det är tillåtet att göra om en del av residenset till ett galleri öppet för allmänheten, utan går från tanke till handling. Han förklarar att det är bråttom: under sin första tid på jobbet vill han få så många kontakter han kan. En ambassadörstjänst är trots allt bara tre år, med möjlig förlängning om ytterligare ett år.

– Jag har bra kontakter inom politiken, men jag vill ha en relation till islänningarna som sådana. Där är musiken och konsten en bra väg tror jag. Jag vill att det ska talas om mitt residens. Det ska vara stället där vi har de finaste statsmiddagarna, men där vi också har rockartister som jammar och där konstnärer övernattar och ställer ut. Jag tror att islänningarna uppskattar det eftersom de själva är öppna och generösa.

 

Ambassadör Juholt i väntan på rockmusikerna som ska gästa hans residens.

 

För en person som varit partiledare för svenska Socialdemokraterna, haft statsministerposten åtminstone relativt sett inom räckhåll, hade man kunnat tycka att jobbet som ambassadör på Island är ett nerköp. Men under dagarna vi hänger Håkan Juholt i hasorna visar han inga som helst tecken på att tycka att han är större än ämbetet. Han känns stimulerad och ödmjuk inför uppdraget.

– Jag är jävligt målmedveten. Jag ska inte gå här i fyra år och bara åldras. I journalistiken där jag har min bakgrund var fokuset på resultat tydligt: allt som spelade roll var hur det såg ut i tidningen dagen efter. Det var mätbart. Och så vill jag se på mitt jobb här, säger han.

Morgonen efter korvbjudningen på residenset har Håkan Juholt stigit upp och tagit på sig kostymen redan innan klockan slagit fem. Det är valdag på Island och de svenska morgonnyheterna vill ha med honom i rutan, men tidsskillnaden innebär att han bara fått några timmars sömn. Det blev sent i går. Jerry Scheff och ambassadören satt uppe till tvåtiden och pratade om Elvis.

Hemmastudion som Håkan Juholt byggt upp består av en pall han placerat på matsalsbordet, på vilken ett litet stativ håller hans mobiltelefon som ska filma honom. Utanför residenset är det becksvart.

När intervjuerna är över går han ut i köket och börjar ställa fram frukost åt sina gäster, rockmusikerna, som ännu ligger och sover runtom i residenset.

Alla mänskliga relationer börjar med att någon bjuder till.

I debatten som följde på Håkan Juholts uttalanden om Sverige och demokratin sades det, bland annat på SvD:s debattsida, att det han sagt innebar ”ett hån mot svenska diplomater”. I riksdagen menade en moderat att Juholt spred en ”negativ Sverigebild”. Håkan Juholt ser sig emellertid själv som ”patriot”, och visar stolt upp bokhyllan i vardagsrummet som pryds av en vas från 1956 som uppmärksammar Oskarshamns 100-årsjubileum.

– Jag är förälskad i vår svenska natur och kreativitet. Det är inte vanligt att ett land med en så liten befolkning som Sverige utvecklar flygplan, bilar eller telefoner. Vi är ett förändringsvilligt folk som har bråttom in i det nya, därför är det ingen slump att datorspel och Spotify har skapats i Sverige. Det pratar jag mycket om i mina kontakter med islänningarna, säger han.

Juholts öppenhjärtiga och frispråkiga stil har visserligen skapat en del problem för honom, men han insisterar på att fortsätta så. Man måste bjuda på sig själv, säger han och bär ut hangikjöt, rökt fårkött, till frukostbordet.

– När man blottar sig själv för kritik, och gör sig sårbar, kan man också vinna fler hjärtan. Det handlar om ett förhållningssätt till livet. Visst hade jag kunnat sitta här och spela säkert, vara stel och tyst, och sluppit kritik. Men islänningarna uppskattar öppenhet. Alla mänskliga relationer börjar med att någon bjuder till.

 

Text: Axel Kronholm
Foto: Vilhelm Stokstad

 

Publicerat i Vi, mars 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar