Reportage

Värdig vård med belgiska värdar

av Staffan Heimerson

Att öppna sitt hem för en främmande, psykiskt sjuk människa, är en tanke som säkert känns främmande för många. Men i den belgiska staden Geel är det tradition att göra så. Förklaringen hittar vi i en medeltidslegend.

Vi satt i beige lädersoffor i storbonden Marcel Jansens vardagsrum. Över majsfälten spelade dimbankar upp en koreografi i silver och tenn.

Jag sa: ” … och har du det bra, Rudi?”

Rudi var en reslig man med ett troskyldigt ansikte. Näsan lyste röd, han hade just sopat lagårdsbacken i morgonkylan.

Rudi ställde sig upp som i givakt:

”Jo, bra”, svarade han. ”Vill stanna.”

Den 54-årige Rudi får säkert stanna. Ty scenen utspelades i belgiska landsortsstaden Geel, belägen en timmes bilresa norr om Bryssel. Rudi är en kugge i den verksamhet som gett Geel och dess 35 000 invånare berömmelse.

Det är en plats med många mentalsjuka – deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska, paranoida, bipolära etc. Och stan har hittat ett eget sätt att ta hand om dem.

Vår vän Rudi lider, enligt den belgiske läkarens diagnos, av ”mental retardation”. Han är på vardagssvenska utvecklingsstörd. Han fick mig att tänka på Sven (spelad av Stellan Skarsgård) i Hans Alfredsons film Den enfaldige mördaren, vilken uppfattas som efterbliven därför att hans harmynthet gör att han talar otydligt, kallas ”Idioten” och behandlas illa av sin husbonde.

Rudi har varit inhyst hos familjen Jansen i 26 år. Han kan inte läsa och skriva. Han kan koka kaffe, tv är hans kvällsnöje. Han tar ofta en cigg. Men storbonden Jansen har gjort klart:

”Han får inte köra traktorn …”

Jag beskrev fallet för den svenske psykiatriutredaren, läkaren Anders Milton. Denne sa: ”Jag skulle använda termen kognitivt handikapp. Sådant fordrar stabil miljö. Rutiner är viktiga.”

Ordet ’mentalsjuk’ existerar inte här.

I Geel – dit mängder av psykiskt sjuka skickas eller söker sig – kallas ingen mentalsjuk eller rubbad. Principen är att de inte sätts på förvaring i Openbaar Psychiatrisch Zorgcentrum, mentalsjukhuset. I stället får de plats i familjer.

De som upplåter bostad benämns ”värdar”.

De inhysta kallas ”gäster” eller ”inackorderingar”.

Sjukhusets koordinator för systemet, Bert Lodewyckx, sa: ”Vi ser inte ner på dem.”

 

Rudi, till höger, hemma i köket med sina värdar Marcel och Matilde Jansen.

Rudi, till höger, hemma i köket med sina värdar Marcel och Matilde Jansen.

 

De som drabbats av psykisk sjukdom stigmatiseras inte. Ordet ”mentalsjuk” existerar över huvud taget inte i Geel, ordet ”psykiatri” används endast sparsamt. ”Vi är en hjälpande hand …”

Ska en Geelbo beskriva den han är värd för väljer han ord med vagt positiv klang: ”Lite speciell” eller ”aningen annorlunda.” Att vara värd anses på orten prestigefyllt och självklart. Det finns i dag 360 familjer som ägnar sig åt att som värdar ge vård åt 450 gäster (patienter).

Värdarna får bidrag för att stå för kost och upplåta logi. Men summan är så liten – motsvarande 170 kronor per dag – att den i sig står som en garant för att det är idealism och tradition som motiverar dem.

”Ja”, sa senare en av värdarna. ”Det kan vara krävande – tänk att ha en pyroman som familjemedlem.”

Det händer att det brister och att värdar ger upp. Men statistik visar att våldsamheter bara inträffar i snitt tre gånger per år. Tre mobila enheter med läkare, sjuksköterska och socialarbetare finns till hands om en akut insats måste göras; både värdfamilj och patient kan larma.

Jag tog över seden att vara värd för 54 år sedan.

Värdskapet går i arv inom Geels familjer. Marcel Jansen är 79 år, hustrun Matilde 76. De är starka och härdade, men känner åldern smyga sig på dem. Marcel Jansen:

”Det ordnar sig för Rudi. Jag tog över seden att vara värd från min far och mor för 54 år sedan. I början hade vi två gäster. Vi låter Rudi behålla bidragspengen för eget bruk. Han köper cigarretter, men sparar det mesta.”

Men framtiden för Rudi?

”Jag är säker på att vår son tar över efter oss.”

Rudi förstod nog inte vad vi talade om men log glatt och gick ut för att inspektera majsfälten, huvudgrödan på gårdens 80 tunnland mark.

Med en illande orange toppluva och arbetshandskar i samma färg såg han i grönskan ut som ett glatt utropstecken.

Gästerna har sin frihet. De kan, som Rudy, arbeta en del. De har ett aktivitetscentrum vid sjukhuset och där repeterade de just en teaterpjäs som en av gästerna skrivit. Flera skådespelare har hämtats från Geels ”normala” befolkning. Några spelar fotboll i det lokala laget, andra har plats i en amatörorkester. Alla tre sysselsättningarna understryker att ”det inte är något särskilt” med gästerna. På sjukhusområdet finns både ett kafé med en lunchrestaurang, dit gästerna ute från stan kan söka sig. I en liten butik säljs barnkläder, broderier och hantverksföremål som gästerna tillverkar i sina verkstäder.

I kaféet presenterades vi för gästerna som ”svenska besökare”. Vi möttes av fasta handslag och när begreppet Sverige gick upp för dem var det flera som förtjust utropade:

”Abba!”

 

Gästerna rör sig fritt i stan. Det var en syn, att från Café Flores terrass se dem skynda – eller vela – över Grote Markt, Stortorget, som flanörer eller på ärenden (riktiga eller inbillade). Öppenheten, förklarade en psykiater, ger dem en identitet. De sjuka får en ny och mer stabil uppfattning om sig själva. Som familjemedlemmar blir de rejält firade på sina födelsedagar.

På en italiensk restaurang, Da Corrado på Stationsstraat, sa hovmästarinnan: ”Vi ser ofta gästerna här. Oftast med sina värdar vid samma bord. Men ibland kommer de på egen hand. De kan bli lite högljudda. Men det blir ju den vanliga publiken också …”

Jag hade i bil kommit till Geel (som i all enkelhet betyder ”gul” efter färgen på de stora åkrarnas skördar av vete och majs). Vid stadens infart, vid bron som spänner över floden Nete, mötte jag skylten:

Gezinsverpleging.

Fritt översatt ”Varning för familjevård”. Underförstått: någon kan virra till det i trafiken.

Geel står alltså för en öppen, tolerant, nydanande, revolutionerande psykvård.

Ja. Men inte ny. Berättelsen om Geel och dess syn på psykiska problem har sitt ursprung i en legend av folkloretyp.

 

Historien har under århundraden förskönats. Den skrevs ner som Vita Sanctae Dimpnae av en Petrus van Kamerijk vid 1200-talets mitt:

En hednisk kung i norra Irland hade kring år 600 en hustru som omvänt sig till kristendomen och sett till att deras enda dotter, Dymphna, hade uppfostrats i den kristna tron. Familjen levde ett lugnt och lyckligt liv.

När Dymphnas mor dog var kungen otröstlig. Hans rådgivare rådde honom att skaffa en ny hustru. Kungen ställde som villkor, att den nya kvinnan skulle vara en exakt avbild av den avlidna hustrun.

Det visade sig omöjligt att hitta en sådan – tills en av kungens rådgivare diaboliskt noterade att dottern Dymphna i varje avseende var sin mors avbild.

Konungen bad sin dotter att gifta sig med honom. Hon blev chockerad av hans förslag och sa nej, men den försmådde och vredgade monarken ville driva igenom sin vilja.

För att undkomma hans vrede, bad Dymphna om betänketid men flydde i stället tillsammans med sin biktfader, hovnarren och en hovdam. De korsade Nordsjön till Antwerpen. Därifrån fortsatte de inåt landet. Efter en lång vandring anlände de till trakten där Geel i dag ligger. Vid ett kapell byggde de en stuga.

Kungen beslöt sig för att leta rätt på Dymphna. Han hittade henne och bad henne än en gång att gifta sig med honom.

Återigen fick han nej, vilket gjorde honom ursinnig . Han befallde att Dymphnas biktfader Gerebernus skulle dödas. Så skedde. Men alla i kungens följe vägrade sedan att lyda ordern om att också döda Dymphna. Kungen tog då själv och halshögg sin dotter. Detta ska enligt legenden ha hänt den 30 maj år 600.

Efter hand uppstod en kult kring Dymphna, och dyrkan av henne gjorde Geel till en pilgrimsort. Först hyllades helgonet som en kysk jungfru som genom sin martyrdom besegrat djävulen. Eftersom hon var offer för vansinnesdåd blev hon från 1200-talet också vördad som botare av psykiska sjukdomar.

Kyrkan där Dymphna och hennes biktfader låg begravda blev härbärge för de sjuka och efter 200 år byggdes det till ett sanatorium. När detta blev för litet ställde de bybor i Geel som bodde närmast kyrkan upp med att ge de sjuka husrum. Detta blev starten för den psykiatriska vård som hundratals år senare framgångsrikt praktiseras i Geel: familjevård.

Prinsessan Dymphna halshuggs av sin grymma far.

Prinsessan Dymphna halshuggs av sin grymma far.

Verksamheten växte år för år. Prästerskapet organiserade vallfärder, ansvarade för behandlingsriter, valde fosterfamiljer och övervakade vården i familjerna. Ordningen var stor. Jag kunde nu i ett kloster intill kyrkan inspektera ett patientregister från åren 1687 till 1797. Under den perioden tog man emot 4 000 patienter från hertigdömet Brabant, från flamländska och holländska provinser, men även från Frankrike och Tyskland.

Fosterfamiljerna kompenserades ekonomiskt för vården. Patienterna levde i relativt stor frihet inom familjen. Bojor förekom nästan aldrig i Geel. De som kunde gavs mindre sysslor att utföra. Många blev billig arbetskraft på bondgårdarna.

Under Napoleontiden stängdes sanatoriet. Men de inackorderade patienterna fanns kvar och fattighusen skickade fortsatt sina psyksjuka till Geel.

Mentalvården var ekonomiskt en tung börda för Geel och 1850 togs den över av den nybildade staten Belgien. Trots motstånd från vissa medicinska kretsar fortsatte familjevården i Geel. Framgången ligger i att human behandling – även i tider då inspärrning och vanvård var norm – sattes i första hand.

Så småningom uppskattades familjevården i de högsta medicinska kretsarna. Parallellt byggdes ett stort mentalsjukhus i stan, en 1800-talskoloss i rött tegel, för dem som inte klarade familjevården. Så är det än i denna dag; den nybyggda delen av Openbaar Psychiatrisch Zorgcentrum är en arkitektonisk juvel i glas, stål och ädla träslag.

Fosterfamiljerna med värdar och gäster kan i våra dagar inte besökas utan tillstånd. ”Det handlar om respekt för privatlivets helgd”, sa sjukhusets talesman Johan Claeys.

Varje år ansöker cirka tio nya hushåll om att få bli fosterfamilj. Familjerna inspekteras och kollas grundligt. Vanligen får ungefär hälften klarsignal. Oftast är det änkor och barnfamiljer.

”Tänk dig samhället som en stor simbassäng”, sa systemets koordinator, Bert Lodewyckx. ”Plötsligt hoppar någon i som inte kan simma. Du hoppar i och räddar honom. Vad gör du sedan? Låter du aldrig personen komma i närheten av en bassäng? Eller lär du honom att simma? Och ger du honom ett redskap så att han kan flyta? Naturligtvis! Men först och främst lär du honom att vistas i bassängens grunda del. Där reder han sig själv.”

Lodewyckx gjorde en effektfull konstpaus innan han avlossade sin slutpoäng: ”Geel är bassängens grunda del.”

August Strindberg: Vi möts i Geel.

Om Geels experiment för de flesta i våra dagar är en förborgad hemlighet, har det inte alltid varit så.

Sveriges störste författare, August Strindberg, ägnade ju en stor del av sitt liv åt att resa i Europa. Från hösten 1883 till 1899 var han on the road i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Danmark och Österrike. Något besök i Belgien finns inte nämnt av honom själv eller hans biografer.

Men Belgien spelar ändå roll för honom under de år han gärna betecknade med orden ”landsflykt” och ”exil”.

Geel var för konstnärer och författare – åtminstone så länge som konstnärsrollen krävde en smula genialisk dårskap – en andlig huvudstad. Det var ett positivt omnämnande, när Geel kallades ”De galnas stad”.

Strindberg identifierade sig med den känslan och till sina vänner, poeten Ola Hansson och Bengt Lidfors, skrev Strindberg: ” … jag är en djefla man som kan många konster … ”

Strindberg avslutade, noterar Erik Höök vid Strindbergsmuseet, ett brev med orden:

”Vi kommer alla att mötas i Geel.”

Titeln till en av Strindbergs mest prisade böcker, En dåres försvarstal, skrevs under denna tid och Strindberg valde att skriva den på franska. Strindbergs syn på Geel var, att där kunde vi alla fortsätta arbeta även när vi brutit samman.

Stadens speciella historia har inspirerat fler författare. Per Odensten debuterade 1981 med romanen Gheel, de galnas stad, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. (Stavningen av stadsnamnet har använts genom åren men är inte den nu etablerade.) Odensten berättar i telefon att han blev osäker på Geel som miljö och därför förlade handlingen i en fiktiv ort mellan Karlskrona och Kalmar, en bygd som han kände bättre.

En italiensk författare, Giovanni Montanaro, utkom 2014 med romanen Världens alla färger som tar avstamp i att den geniale men labile konstnären Vincent van Goghs far övervägde att sända sin son till Geel. Fadern trodde att den öppna attityd som fanns där gentemot människor med ett avvikande beteende skulle vara välgörande för den unge mannen. I romanen låter författaren Vincent förirra sig till den belgiska staden och där möta tonårsflickan Teresa Drömlös, som förälskar sig i den egensinnige ynglingen. Hon förlöser honom som konstnär genom att skänka honom en målarduk och lite färg som hon köpt för pengar hon stulit av sin husmor.

Den danske författaren Herman Bang skrev vid sekelskiftet kring 1900 många romaner om olyckliga, livströtta och sjukliga unga människor, vilka nästan planlöst förs ut i en febril och fordrande värld. I en samling reseskildringar finns därför, inte oväntat, en varm och fördjupad skildring av Geel.

Det är så det känns. Jag träffade i Geel en svensk akademiker, docent Mikael Hult, en 52-åring från Helsingborg, som de senaste 20 åren med familj bott i Geel. Han är som fysiker knuten till det EU-organ, JRC-IRMM, som vakar över radioaktivitet. Han följde med mig när jag hälsade på Rudi på Jansens bondgård:

”Jag hade inte hört talas om behandlingen när jag flyttade till Geel för 20 år sedan. Nu ser jag den som så normal, att jag inte tänker på den längre. Men jag är stolt över att höra till en stad, där man skapat en mentalitet av hygglighet. I Geel finns hjärta.”

 

 

Text: Staffan Heimerson
Foto: Niclas Hammarström

 

Publicerat i Vi nummer 2/2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar