Reportage

”Varen fruktsamma och föröken eder”

av Hilda Ärlemyr

I det religiöst präglade Israel får alla kvinnor som vill hjälp att skaffa barn. Gifta, ogifta, ensamstående och homosexuella; det kostar inget och antalet försök är inte begränsat, vilket är unikt i världen. Orsaken är delvis politisk, med argumentet att ett hotat folk behöver bli fler.

Det är tidig eftermiddag och blåser kuling i Jerusalem. I kvarteren bakom den populära judiska marknaden Machane Yehuda Market är gatorna hala efter regnet och vi hinner gå vilse i gränderna innan vi hittar rätt hus. Via ett fertilitetscenter för kvinnor har vi fått kontakt med Ester, som egentligen heter något annat. Huset vi ska träffas i tillhör hennes gamla lärare.

Ester är liten till växten, har något skyggt i ögonen och håret samlat i en svart snood, en slags basker som skvallrar om att hon är en gift kvinna. Ur en barnvagn lyfter hon sitt första barn, sju veckor gamla Yaakov, som varit så efterlängtad. Ester och hennes man är ultraortodoxa, harediska, judar. De bor i ett ultraortodoxt kvarter, följer strikt judisk lag och har ytterst lite kontakt med sekulära delar av samhället. Att träffas hemma hos dem skulle dra till sig oönskad uppmärksamhet. Ester vill inte heller visa sitt ansikte på bild. Skälet är Yaakov. Eller snarare, den långa väntan på Yaakov.

Vi slår oss ner i vardagsrummet och vår värd sätter fram te och clementinklyftor. Det har hunnit gå sju år sedan Ester gifte sig med sin man. Hon var 21 då och allt artade sig till det bästa, snart skulle hushållet fyllas av barnskrik och stora sabbatsmiddagar på fredagkvällarna. Men åren gick och inga barn kom. Efter tester och utredningar konstaterade läkarna ”oförklarlig infertilitet”.

– Det är väldigt svårt, alla i vårt samfund gifter sig unga och får barn direkt, så var det för mina syskon och vänner. Jag var avundsjuk och blev arg varje månad när jag märkte att ingenting hände, säger Ester.

För henne blev provrörsbefruktning, även kallat in vitro-fertilisering (IVF), en räddning. Och förhoppningen är att Yaakov snart ska få syskon.

– Vi har fryst in embryon. Jag hoppas att Gud kommer att välsigna oss med fler barn.

 

Den israeliska familjeplaneringspolitiken är unik, här genomförs flest provrörsbefruktningar per capita i världen. Israel är också det enda landet som erbjuder gratis provrörsbefruktning för kvinnor upp till 45 års ålder och upp till två provrörsbarn. Sedan 1995 har både par och ensamstående kvinnor (oavsett sexuell läggning) rätt till ett obegränsat antal behandlingar.

Det kan jämföras med Sverige där landstingen inte genomför behandlingar på kvinnor över 43 år (i vissa landsting går gränsen tidigare), eftersom chansen att bli gravid då är mycket liten. I Sverige har homosexuella par haft rätt till IVF sedan 2005 medan ensamstående kvinnor fick det först 2016.

Faktum är att Israel är ensamma i världen om den frikostiga provrörspolicyn. Men så är landet också känt för sitt pronatalistiska system. Israels regering har i många år arbetat hårt för att få upp de israelisk-judiska födelsetalen i landet – ett arbete som gett resultat. I dag föder israelisk-judiska kvinnor i genomsnitt 3,11 barn, dubbelt så många som genomsnittet i andra OECD-länder. Bland den ultraortodoxa delen av befolkningen är födelsetalen ännu högre, med genomsnittet sju barn per kvinna. Och det finns starka religiösa, kulturella och inte minst politiska skäl till den generösa policyn.

I ett välbärgat villaområde med grönskande trädgårdar och blommande bougainvillea en bit utanför Tel Aviv träffar vi forskaren Daphna Birenbaum-Carmeli. Hon har nyfiken blick och behaglig röst. Daphna är antropolog med medicinsk inriktning på universitetet i Haifa och har forskat på Israels säregna IVF-regelverk.

– Det finns tre vanligt förekommande förklaringar till det israeliska systemet. Den första är det judiska budordet ”Var fruktsamma och föröka er”, som ofta citeras. Den andra förklaringen handlar om traumat efter förintelsen, att vi måste föda fler judiska barn. Den tredje är det som kallas det ”demografiska hotet”, att vi är en judisk befolkning mitt bland en enorm muslimsk, fientlig befolkning, och att vi därför måste bli fler, säger Daphna Birenbaum-Carmeli.

Den här policyn positionerar IVF som det val som föredras.

Israel definierar sig som en judisk demokratisk stat och idén om att landets judiska befolkning måste växa för att säkra sin överlevnad är inte ny. 1967 skapades ett center för demografi, knutet till inrikesministeriet, med det uttalade målet att höja de judiska födelsetalen. Och enligt lagen om återvändande kan alla judar som vill bli medborgare i landet.

Den israeliske politikern Shimon Peres, som i omgångar varit både premiärminister och president, sade 1998 till tidningen Haaretz att regeringen skulle arbeta för att få till en ”adekvat ökning av den judiska befolkningen”. Och redan under sin tid som finansminister 2003 pratade premiärminister Benjamin Netanyahu om det ”demografiska problemet”. För att Israel ska fortsätta vara en judisk stat måste vi säkra att vi har en judisk majoritetsbefolkning, sa Netanyahu då. Det som kallas det demografiska problemet, dilemmat, eller hotet, handlar alltså om att den palestinska delen av befolkningen historiskt sett haft betydligt högre födelsetal än den judiska och att majoritetsbefolkningen i landet om några år därför skulle kunna bli en minoritet.

– När en viss tjänst bekostas av staten betyder det att den har djupt stöd och att den ska ses som en slags rekommendation, säger Daphna Birenbaum-Carmeli och får något allvarligt i blicken.

Hon påpekar att par som vill adoptera barn inte får något ekonomiskt stöd alls. Så när staten bekostar provrörsbefruktning upp till 45 års ålder och oavsett kvinnans chanser att bli gravid sänder det en tydlig signal om vilken väg som anses vara rätt att gå, menar hon.

– Den här policyn positionerar IVF som det val som föredras. Den indikerar att barnafödande är ett ultimat livsmål och förtjänar obegränsad ansträngning.

De senaste åren har omkring 4 procent av alla födslar i Israel varit IVF-graviditeter. En mycket låg siffra om man ställer det i proportion till hur många behandlingar som genomförs. I Sverige ligger den på cirka 3 procent. Förklaringen till Israels låga framgångstal är att en tredjedel av kvinnorna som genomgår behandlingarna är mellan 40 och 45 år gamla.

Daphna har själv fått en dotter med hjälp av provrörsbefruktning och ser flera positiva effekter av lagstiftningen. Till exempel att alla kvinnor, oavsett klasstillhörighet eller ekonomi, kan få hjälp att bli gravida. I många andra länder kan behandlingarna bli mycket dyra. I USA kostar en IVF-behandling som lägst 60 000 kronor och i Storbritannien mellan 50 000 och 90 000 kronor.

Men det är inte för att det finns gratis tillgång till provrörsbefruktning som de israeliska födelsetalen är så mycket högre än i andra OECD-länder, poängterar hon. Att ha en stor familj och många barn är oerhört viktigt i israelisk kultur, och gäller oavsett ekonomi.

– På andra håll i världen skulle nog många medelklasspar som redan har flera barn kanske köpa en lyxig segelbåt. Det gör man inte i Israel, här satsar man i stället på att få ett barn till. Jag måste erkänna att jag själv tycker det är svårt att motstå den här ideologin. Ett barn framstår som ett så mycket finare uttryck för ekonomiskt välstånd än en segelbåt.

 

Arielle och hennes pappa Gil Kildron.

 

Det har hunnit bli kväll och hemma i lägenheten några kvarter från ikoniska Rothschild Boulevard i Tel Aviv sitter sjuåriga Arielle i badkaret. Det är fyllt av skum och ankor och hon vinkar förtjust till oss genom springan i badrumsdörren som står på glänt. Hon har lockigt hår precis som sin pappa, Gil Kildron, och det händer ofta att folk i lekparken kommenterar hur lika de är. Då struntar Gil oftast i att berätta att han och hans exfru använt en kombination av spermadonation och IVF.

– Man får en lista med donatorer att välja från. Vi ville inte använda en rysk, blond donator eftersom både jag och min exfru är mörka, så det slutade med en donator med turkiskt och tyskt påbrå. Det var en surrealistisk upplevelse, säger Gil Kildron och tänder en cigarett.

Han har slagit sig ned i den smutsgula soffan och pekar på bokhyllan bakom oss, mot romanen han skrev efter processen för att uppmärksamma ämnet. För trots det breda utnyttjandet av IVF i Israel är fertilitetsproblem fortfarande tabubelagt.

Arielle ropar att hon badat färdigt och när hon en liten stund senare kommer ut i sin pyjamas vill hon visa oss en dans. Medan Gil sätter på rätt låt ställer hon sig längst bort i köket och trycker ryggen mot kylskåpet som inledningsposition. Arielle är sju år och har fått höra att Gil inte är hennes biologiska pappa sedan långt innan hon kunde förstå det. Gil Kildron och hans exfru har valt att under hela processen vara öppna med vad de gått igenom. För det mesta har både familj och vänner varit positiva och stöttande.

– Men en del har ställt för mycket frågor om donatorn, det kan göra mig obekväm. Det är inte hälsosamt att tänka för mycket på honom, det blir som att dra in en tredje person som inte hör hemma här i ekvationen.

Det är tydligt att Gil älskar resultatet av provrörsbefruktningen, han lyser av stolthet när Arielle dansat klart. Trots det är han kritisk till det israeliska IVF-systemet, inte minst efter att deras läkare velat sätta in två embryon helt utan anledning.

– Det behöver regleras bättre, många läkare överdriver för att de bara tänker på klinikens statistik. Ju fler barn de kan visa att de producerat, desto bättre statistik och mer pengar får de. Det är som en maskin.

Vi märker att allt fler religiösa kvinnor förblir ogifta och att deras biologiska klocka tickar.

I den lilla staden Ra’anana, några mil utanför Tel Aviv bor den välkände rabbinen Yuval Cherlow, som är specialiserad på familjefrågor och genteknologi och sitter med i flera etiska kommittéer knutna till regeringen. Han bor i en så kallad ”educational village”, ett slags ”gated community” för ortodoxa som ägnar sig åt religiösa studier.

– Jag har 18 barnbarn. Men det har säkert hunnit bli fler när ni skrivit klart artikeln, säger Yuval Cherlow och skrattar.

Han har stort grått skägg, ljusa ögon och sju barn som alla är gifta. Det syns att han trivs med sina studenter, som under ett år läser judisk lagtext och filosofi innan de ska in i armén. Han beskriver sig som ortodox och konservativ, ett stort fan av den traditionella judiska familjen.

De flesta rabbiner är positivt inställda till att gifta heterosexuella par genomgår IVF-behandlingar. Däremot är det långt ifrån alla som godkänner att en ensamstående kvinna skaffar barn på egen hand genom spermadonation. Yuval Cherlow tillhör en minoritet av ortodoxa rabbiner som är av en annan åsikt.

– Vi märker att allt fler religiösa kvinnor förblir ogifta och att deras biologiska klocka tickar. Självklart är det bäst om hon kan gifta sig och få barn den vägen, men annars tillåter halacha (judisk lag) att hon använder modern teknik för att få barn.

Yuval Cherlow var en av de rabbiner som uttalade sig när ett av de mest uppmärksammade fallen av spermadonation i Israel skapade rubriker 2016. Knessetmedlemmen Meirav Ben-Ari berättade då i en intervju att hon valt att bli gravid med hjälp av spermadonation. Donatorn var en nära vän, en homosexuell man som lever i ett partnerskap, och de hade bestämt sig för att uppfostra barnet tillsammans.

– Det finns två delar i den historien. Att vara tillsammans med någon av samma kön är emot halacha, det är den första delen. Men om den här kvinnan ska välja mellan att vara ensam hela sitt liv eller använda modern teknik för att få barn, ska hon använda tekniken, slår Yuval Cherlow fast, men understryker återigen att han tillhör en minoritet av ortodoxa rabbiner som resonerar såhär.

– Där det finns två judar finns det tre åsikter, säger han.

Faktum är att det blir allt vanligare att även djupt troende kvinnor från konservativa familjer skaffar barn på egen hand. I en förort till Jerusalem bor Dvora Ross och hennes tre tonåringar. Hon var en av de första israeliska kvinnorna som importerade sperma från USA på 90-talet. Nu är äldste sonen Avichai i militären och hennes tvillingar Naama och Betzalel har just fyllt 15.

Dvora ursäktar röran i lägenheten, hon har precis kommit hem från jobbet och inte hunnit laga mat. Och det är verkligen stökigt. På soffbordet ligger tidningar och strumpor och i köket täcks samtliga ytor av disk och diverse flingpaket. Men vad gör det när man har tre barn, ett heltidsjobb och är en av grundarna bakom Kayama Moms, en organisation för religiösa judiska kvinnor som blir mammor på egen hand.

– Det råder delade meningar bland rabbiner om ensamstående och spermadonation, men för oss handlar det mycket om att berätta att det är okej ur ett religiöst perspektiv. Att barnen inte kommer att bli utstötta, säger Dvora.

Det var ett stöd hon själv saknade när hon fattade sitt beslut för 20 år sedan.

– Jag var inte alls emot att gifta mig, jag hittade bara inte rätt person. När jag var i 27-årsåldern lovade jag mig själv att om jag fortfarande inte gift mig vid 35 så ska jag fixa det själv.

Åren gick och det blev aldrig något äktenskap. Så när Dvora fyllde 35 gjorde hon mycket riktigt slag i saken. Familjen tog det hårt, men Dvora gav sig inte.

– Jag ville inte avstå från att få bli mamma, säger hon.

När hon väl blivit gravid och sonen Avichai var på väg, slutade hennes föräldrar att beklaga sig. Men Dvora var tidigt ute som religiös singelmamma och stötte på en del obehagliga överraskningar. Till exempel blev sonen Avichai nekad en plats i den skola Dvora helst ville sätta honom i.

– Det var hårt att höra, en väldig förolämpning. Men jag valde att inte bråka med skolan utan satte honom i en annan. Jag tyckte ändå inte att han skulle gå i en skola som inte ville ha honom.

Alla rabbiner har många barn, det är inte som med katolska präster.

Dvora häller upp mat till hunden Tinn och katten Timmy och intygar att det är viktigt att ha barn för att bli accepterad i det israeliska samhället. När man träffar någon första gången frågar man inte vad hen jobbar med, utan hur många barn hen har.

– Det är förmodligen någonting med den judiska kulturen. Alla rabbiner har många barn, det är inte som med katolska präster. En del säger att det har med förintelsen att göra, att många förlorat sina familjemedlemmar.

Men barnafödande har också delvis nationalistiska förtecken. Det är inte bara israeliska politiker som Shimon Peres och Benjamin Netanyahu som pratat om att höja den egna gruppens födelsetal – i de ockuperade palestinska områdena har barnafödande länge setts som en viktig del i kampen för självständighet. Det märks inte minst i Yassir Arafats berömda uttalande om att de palestinska kvinnornas livmödrar är folkets ”främsta vapen.” Men på senare år har palestiniernas födelsetal sjunkit drastiskt. De israelisk-palestinska födelsetalen ligger nu på 3,17 barn per kvinna, mycket nära dagens israelisk-judiska genomsnitt. På den ockuperade Västbanken har födelsetalen sjunkit från 5,6 barn per kvinna 1997 till 3,7 barn per kvinna 2014.

 

Forskaren Daphna Birenbaum-Carmeli undersöker Israels säregna relation till barnalstring.

 

Flera gånger har Israels IVF-policy kritiserats av läkare, forskare och andra sakkunniga. En tredjedel av alla behandlingar genomgås alltså av kvinnor över 40 och det finns de som kommer upp i så mycket som 30 behandlingar utan att bli gravida. Något som sliter enormt, både fysiskt och mentalt.

Tamar Medina-Artom är en av dem som fått två barn genom provrörsbefruktning. Men hon har också fått betala ett högt pris för behandlingarna som pågick i totalt 8 år.

– Hormonerna och injektionerna kostar ingenting, men man får inget som helst psykologiskt stöd. Jag kände mig otroligt ensam och isolerad och förlorade kontakten med många av mina vänner under de här åren, säger Tamar Medina-Artom hemma i villan i Jerusalem. Precis som Gil Kildron har hon skrivit en bok om sina upplevelser för att andra i samma situation ska känna sig mindre ensamma.

– Behandlingarna var inte bra varken för min hälsa, karriär eller mina känslor. Samtidigt kunde jag inte se någon framtid alls utan egna barn.

Även Daphna Birenbaum-Carmeli, antropologen vi mötte bland bougainvillean i Tel Aviv, påpekar det problematiska i att erbjuda kvinnor så många behandlingar.

– Läkarna vet inte vad hälsoeffekterna blir av att genomgå så många behandlingar och få sådana mängder hormoner insprutade i kroppen. Det är en stor intervention. De här kvinnorna investerar sin kropp, tid, och ofta indirekt sina pengar och sin karriär i behandlingarna, utan att vi kan säga varken att det är ofarligt eller att de har den minsta chans att bli gravida. Det är den fula sidan av den här generösa politiken, säger hon.

Kritik som den här bubblar upp med jämna mellanrum. Men varje gång en politiker antyder minsta fördömande av systemet blir motståndet hysteriskt, konstaterar Daphna Birenbaum-Carmeli och fortsätter:

– Ingen politiker kan i dag kliva fram och säga att det här är ett slöseri med statens resurser eller ett utnyttjande av kvinnor. Den som säger det blir genast utpekad som folkets fiende. Att bli biologisk förälder betraktas som en mänsklig rättighet i Israel.

 

Text: Hilda Ärlemyr
Foto: Fredrik Jalhed

 

Publicerat i Tidningen Vi, maj 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar