Spaning

Varför dras vi till de stängda världarna?

av Peter Fröberg Idling

Under det senaste året har det kommit flera svenska romaner som utspelar sig på slutna samhällsinstitutioner. Vad säger det om vår tid och om vårt land?

Halvvägs in i Anna Jörgensdotters nya roman Drömmen om Ester inträder huvudpersonen ”i den vita världen”, det vill säga Säters mentalsjukhus. Efter det tillbringar hon återstoden av sina dagar och romanens sidor på olika sjukhem. Men med sitt kliv över tröskeln i Säters hospital stiger hon samtidigt in i ett litterärt rum, som utövar stor dragningskraft på många författare – den slutna samhällsinstitutionen. Bara det senaste dryga året har, utöver Drömmen om Ester, Steve Sem-Sandberg utkommit med De utvalda, Sara Stridsberg med Beckomberga – ode till min familj och Per Odensten med Människoätarens skugga. Samtliga är förlagda till låsta platser där frihetsberövade människor hålls avskilda från det omgivande samhället.

Man kan fråga sig vad det är som gör dessa stängda världar så lockande?

Romanerna är nu inte något slags arbetsplatsskildringar eller försök att i pedagogisk mening gestalta vad som döljer sig bakom mentalsjukhusens eller fängelsernas låsta portar. De är inte heller primärt avsedda att läsas som allegorier över vårt eget samhälle, även om institutionsmiljöerna för all del utgör små skeva spegelvärldar. De är inte heller några klassiska kammarspel, de slutna rummen till trots.

Grundspänningen tycks vara en annan.

Vi kan börja i Nässjö, hemma hos nestorn i sammanhanget, Per Odensten (som lämpligt nog bor på Gränsgatan). Flertalet av romanerna i hans sparsmakade författarskap utspelar sig i rum som liksom sammanhålls av omvärldens tryck. På frågan vad som gör att de återkommer svarar han med att berätta om sin ”absolut bästa tid i barndomen” – ferierna som tillbringades på ett sommarläger där hans far folkskolläraren var ansvarig för musiken.

– Det var världen alltså – det var trygghet och det var spänning och det var överblickbart. Men på något sätt sätter det i gång min fantasi – det finns en spänning mellan tryggheten och det klaustrofobiska som är väldigt intressant, tycker jag.

I mitt exemplar av hans roman Vänterskans flykt, skriver han sedan en hälsning på försättsbladet: ”på tal om den fruktbärande spänningen mellan slutenhet och frihet”.

Och här är vi något på spåret. För är det något som är centralt i de här romanerna så är det spänningen mellan individens frihet och ofrihet. I samtliga våra exempel anser sig samhället nödgat att institutionalisera centrala romanpersoner, eftersom de av olika skäl inte uppfattas kunna ingå i gemenskapen utanför murarna. I Odenstens nya roman, Människoätarens skugga, heter huvudpersonen Leon, en fängelseanställd av enkel bakgrund som lärt sig läsa först i vuxen ålder. Han är satt att vakta Fången, en svårt misshandlad politisk motståndare till den totalitära stat som anas bortom fängelsemurarna. Men även Leons manöverutrymme är starkt begränsat. Fången är som en ovanlig fågel som hålls i en för liten bur, en fågel som sjunger om friheten bortom fångenskapen – men också om tankens och fantasins frihet, som den tar sig uttryck i böckernas värld. Leon i sin tur kan inte motstå de frestelser han ställs inför och tar sig friheter på Fångens bekostnad.

I Anna Jörgensdotters roman Drömmen om Ester flyttas huvudpersonen Ester Henning vad det lider från Säter till Beckomberga sjukhus. Det är även spelplatsen för Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj, där en av huvudrollerna innehas av Jimmie som liksom Odenstens Leon inte kan hantera sin frihet. Jimmie har dock inte så mycket utöver det gemensamt med den asketiske Leon, utan lever i livets omkörningsfil – en tillvaro av utlevnad och missbruk som sakta roterar in mot självmordets centrum. För Jimmie innebär placeringen på Beckomberga paradoxalt nog en mer hanterlig tillvaro, när längtan att falla inte längre kan utöva samma destruktiva dragningskraft på honom.

 

I Stridsbergs roman om Beckomberga blir sjukhuset ett slags samhälle i samhället, där det finns plats även för de sköra och aparta. Men omvårdnad och acceptans sker till priset av deras frihet. Vad som väntar om en sådan inrättning perverteras visar oss historien och inte minst Steve Sem-Sandbergs De utvalda, som är förlagd till sjukhuset Steinhof i utkanten av Wien. Där kommer nazisternas rashygieniska övergrepp till sitt kanske mest fasansfulla uttryck, när smärtsamma och dödliga medicinska experiment utförs på tvångsomhändertagna barn. Huvudpersoner är den intagne pojken ”tattaren” Adrian Ziegler och sjuksköterskan Anna Katschenka. Adrian är reflexmässigt flyktbenägen medan Anna långsamt har skruvats ner i ett omänskligt system där hon finner sig utföra handlingar som före inträdet i Steinhof hade varit henne otänkbara. Adrians flykt ställer honom utanför samhället, Annas val att stanna ställer henne utanför mänskligheten.

Sara Stridsberg har nämnt Steve Sem-Sandbergs roman Theres som en av de viktigaste. Sem-Sandberg i sin tur håller Odenstens roman Gheel som avgörande. Odensten hänvisar vidare bakåt till bland andra Franz Kafka och Albert Camus, som med exempelvis Processen respektive Pesten gestaltat frihetens och ofrihetens dilemma.

Bortom dessa eviga mänskliga frågor kan man – lite djärvt – spekulera i om de kanske slår an något särskilt i just den svenska läsekretsen. I boken Är svensken människa? (som återutges i september) argumenterar författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh för att den svenska modellen inte ska förstås som kollektivisering som fråntar människorna allt ansvar för sina egna liv, utan tvärtom har som mål att maximera den individuella friheten. Genom att avhända oss traditionellt ansvar för åldrade föräldrar, barnens fostran och sjuka släktingar, kan svensken snarare ses som en extrem individualist. (Det var inte för inte som de Nya Moderaterna tog boken till sitt hjärta.) Det förutsätter en skrämmande stor tillit till systemet som möjliggör den friheten. För vi vet ju vad som händer om systemet skulle vända sig mot oss.

 

Men kanske är det den yttersta friheten som är mest skrämmande, den som Jimmie i Beckomberga åtrår och Anna Katschenka i De utvalda ryggar för – den som bara finns i själva språnget. Språnget från allt vad vi har och är, ut i det okända ingenting. Språngets frihet – som om och om igen tar sin gestalt i skönlitteraturen. n

 

Text: Peter Fröberg Idling

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar