Ledare

Varför måste alla vara så tvärsäkra?

av Sofia Wadensjö Karén

 

Ibland händer det.
Jag läser ett inlägg av någon som är tvärsäker på sin sak. Någon som har vässat sina argument ännu mer omsorgsfullt än jag vässade blyertspennan i fyran på mattelektionerna.

Någon. Som. Vet. Exakt. Hur. Det. Är.

Inga blottor, eller öppningar, inte minsta tillstymmelse till ”å andra sidan”.

Och jag håller med. Som jag håller med. Exakt så här tycker jag också.

Men, som sagt, ibland händer det.

 

Några dagar senare läser jag någon annan. Någon som är lika tvärsäker. Men åsikten går stick i stäv med det andra jag läste.

Än en gång håller jag med. Men inte med samma behagliga känsla som för ett par dagar sedan.

Exakt så här tycker jag … nog … också.

Hur är det möjligt? Vet jag inte vad jag tycker? Skammens rodnad. Obehaget att medge detta, till och med nu när jag skriver om det.

Jag har funderat en del på det här. När blev det pinsamt att inte vara tvärsäker? När slutade det vara föredömligt att pröva sig fram, att processa sina funderingar, ta in olika åsikter för att, så småningom, försöka skapa sig en egen åsikt.

Tillvaron är ju aldrig svart eller vit. Inte heller lösningarna på de prövningar som vi står under och inför.

Men debatten är det.

Svart eller vit. God eller ond.

Rätt eller fel.

Kort sagt, det offentliga samtalet mår inte bra.

Vem lyssnar i dag? Vem försöker förstå vad åsiktsmotståndaren vill säga?

Den starkaste drivkraften är i stället ofta att söka blottorna, gliporna i resonemangen – och ibland till och med att medvetet misstolka. Det större perspektivet, det som diskussionen gällde, lämnas därhän. Snart är debatten om debatten långt mer diskuterad än exempelvis klimatförändringar, ett samhällssystem som inte mäktar med eller hur vi ska ta hand om människor som flyr för sina liv.

Denna antiintellektuella utveckling oroar mig. Djupt.

I det här numret har vi valt att sammanföra två tydliga politiska röster – en från högersidan och en från vänstersidan – för att diskutera vad som händer när gråzonerna tenderar att försvinna. Den här utvecklingen känner nämligen inga partigränser.

Men frågan vi måste ställa oss – och vi måste göra det nu – är vad det allt hårdare samtalsklimatet gör med politikerna, vad det gör med ”proffstyckarna” – och vad det gör med oss? Med mig. Och med dig.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar